Är medlidandet medfött eller något vi lärt oss av kristendomen?

Under det fyrverkerisprakande nyårsfirandet har Skeppsgossen suttit i sin utkik och funderat över mänsklighetens galenskaper igår och idag. Vansinnet är i princip lika utbrett år 2018 som det var för ett par årtusenden sedan om vi får tro de gamla skrifterna, det tycks på något sätt ingå i vårt genetiska arv. Samtidigt finns det tänkande människor som under lång tid har försökt bevisa att människan i grund och botten är god och inte ond som vi surpuppor gärna hävdar. En av dem som analyserat den goda egenskapen ”medlidandet” och dess påstådda rötter i kristendomen är författarinnan Jillian Becker. Jag hittade följande essä av henne från 2015 och hoppas att hon av medlidande med en ensam Skeppsgosse inte anmäler honom för intrång i upphovsrätten. Gör hon det, lovar jag att sluta känna medlidande med henne!       

Tanken att medlidandet utgör själva grunden för vårt moraliska handlande föddes med Paulus, skriver hon. Det var Paulus som predikade att hans lärjungar måste ”älska alla”, förlåta dem som gör dig illa, vända andra kinden till, älska syndaren även om du hatar hans synder etc.

Den kristne ska känna ödmjukhet och offra sig för andra. Ditt eget liv har mindre betydelse än andras, dina egna problem är inget värda jämfört med andras. Först när du inser detta kan du känna lycka.

Paulus idealiska kristna samhälle var ett samhälle utan allt privat ägande. Dela med dig av allt du har så att ingen kommer att ha mer än någon annan.

För den kristne är livet på jorden inget annat än en tid då han eller hon gör sig redo för evigheten. För den kristne är det enda viktiga det som händer med “själen” efter döden.

Inte att undra på att kristendomen är en martyrskapets kult. Att följa Kristus innebar att man själv var beredd att bli korsfäst eller dödad av lejonen på romarnas arenor. En del bar tagelskjortor, andra satt högt uppe på en pelare i åratal, andra åter dog i strid mot icke-kristna  - allt för Jesus Kristus.

Nu väntar domedagen, den yttersta dagen, de utvalda får leva lyckliga för alltid i det himmelska paradiset intill Guds tron, medan syndarna eldas upp i helvetet.

Var finner vi en annan ideologi som så förbehållslöst predikar att vårt moraliska handlande ska styras av medlidande med andra? Vilken annan ideologi lär oss att inidividens skyldighet är att offra sig själv och sina egna önskningar och behov till förmån

för kollektivet? I vilket annat idealsamhälle finns ingen plats för privat egendom?

Var hittar vi heliga texter som förutspår en omvälvande händelse som förändrar allt och som därefter låter de utvalda leva lyckliga i all evighet i en perfekt stat under ett allsmäktigt styre, medan de som inte accepterar detta utestängs, fördöms, straffas och förintas?

Svaret är i kommunismen som den predikas av den store Karl Marx. Han tillåter ingen annan överhöghet än det kommunistiska partiet. I stället för domedagen förutsäger han Revolutionen. De troende – de som kommunistpartiet i nåder låter leva – kommer att få en lycklig tilvaro i en perfekt kommunistisk stat. Det finns visserligen inga gudomligheter, i stället talar man om något annat som är större än människans vilja  och bestämmer vad som oundvikligen måste hända – Historien.

Frånsett avsaknaden av gudar är den marxistiska kommunismens stora inspirationskälla kristendomen, menar Jillian Becker.

Påven Franciskus har sagt att hans omsorg om de fattiga och hans kritik av det globala ekonomiska systemet inte alls är någon ny och kommunistinspirerad ideologi utan snarare själva grundstenen för den kristna tron. Och det har han alldeles rätt i. Kommunismen är inspirerad av kristendomen och inte tvärtom. 

Det är naturligtvis inte moraliskt fel att visa medlidande. Men att anse att denna maxim urskuldar att människoliv offras för ett högre ändamål är fruktansvärt. Och där har kristendomen och kommunismen ytterligare en historisk beröringspunkt, som är lika fruktansvärd i båda fallen.

Välgörenhet brukar man kalla människokärlek omsatt i handling. Jag har inget emot det men jag ser det heller inte som en sorts dygd, skriver Jillian Becker. Det är ingen lösning på fattigdom, bara en förlängning av den. Jag tror att välgörenhet är att föredra framför kommunism/socialism som ett medel att omfördela pengar från dem som har tjänat ihop dem till dem som inte har gjort det. För mig är det privata företagandet alltid viktigare än statlig kontroll.

Men det är fortfarande orättvist.

Att ge är mycket tillfredsställande för ens ego. Och tvärtemot vad den kristna dogmen påstår är det inget fel med att vara belåten med sig själv eller med något man har uträttat. Men att skryta med sin godhet är motbjudande. Därför bör välgörenhet bäst utövas mellan två vuxna människor inom hemmets fyra väggar.