måndag 22 januari 2018

Visst kan fiskar känna smärta!


Redan som liten Skeppsgosse undrade jag om fiskar kunde känna smärta när de fastnat på kroken och hängde hjälplöst sprattlande i metreven. Och när jag besökte fiskhallarna såg jag ofta fiskar ligga där i isade lådor i vad jag skulle vilja kalla dödsryckningar. Sådana syner och funderingar har stannat i mitt huvud, och då jag nu tillbringar så mycket tid stirrande ut över havet återkommer de ibland. Låt mig tillägga att jag inte gillar att fiska och att jag inte heller gillar att äta fisk.

Först nyligen har jag fått svar på min undran om fiskar kan känna smärta. Det har jag fått i en lång artikel i tidskriften Hakai Magazine, utgiven av Smithsonian och författad av en man som heter Ferris Jabr.

Och svaret är med 99 procent sannolikhet JA!

Redan den engelske moralfilosofen Jeremy Bentham funderade över våra etiska skyldigheter mot andra djur, berättar Ferris Jabr. Bentham skrev att den viktigaste frågan i sammanhanget inte är ”Kan de tänka?”... utan ”Kan de lida?” Om de kan det, varför är fiskar då undantagna från de djurskyddsbestämmelser som gäller för de flesta däggdjur och fåglar?

Biologer har ibland hamnat på kollisionskurs med fiskeexperter. I en diskussion i BBC för några år sedan framhöll biologen Victoria Braithwaite att det är omöjligt att säkert veta ifall ett annat djurs subjektiva upplevelse är likadan som vår. Hon menade att vi ju inte ens vet om katter, hundar, försöksdjur, kycklingar och boskap upplever smärta på samma sätt som vi själva. Ändå skyddas de till viss del av lagstiftning avsedd att förhindra att de lider i onödan eller misshandlas. Under de 15 år som hon och andra fiskforskare världen över studerat fiskar har hon blivit mer och mer säker på att också fiskar känner smärta. ”Troligen inte på samma sätt som vi människor men lika fullt smärta”, säger hon.  

Det har man också kunnat konstatera vid olika experiment. Fiskar producerar samma opioider som däggdjur och deras hjärnor reagerar på smärtförnimmelser på samma sätt. Jag ska inte i detalj redogöra för hur man kommit fram till detta med tanke på känsliga läsare.

Ett intressant experiment utfördes av Lynne Sneddon vid universitetet i Liverpool. Hennes ”försökskaniner” var zebrafiskar. Hon lät fiskarna välja mellan två akvarier, det ena helt kalt, det andra inrett med sand och växter. Fiskarna valde hela tiden det inredda akvariet. Men när vissa individer fick en injektion med syra(!) och man blandade vattnet i det tomma akvariet med smärtstillande lidocain, simmade zebrafiskarna över till detta. Nästa steg i experimentet var att injicera det smärtstillande medlet direkt i fiskarna – och då stannade de kvar i det första akvariet.      
”Människor har blivit mycket mer medvetna om att också fiskar kan känna smärta”, säger Lynne Sneddon. ”När jag började hålla föredrag 2003 var det inte många som räckte upp händerna på frågan om de trodde det. Idag räcker så gott som alla åhörare upp en hand.”  
År 2013 skrev det amerikanska veterinärsamfundet så här: “Påståendena om att det bara handlar om reflexer när fiskar utsätts för smärta har vederlagts... därför bör avlivning ske med samma hänsyn som visas marklevande djur.”
Men detta har långt ifrån trängt in i det allmänna medvetandet. Den australiske professorn Brian Key och zoologen James D. Rose vid universitetet i Wyoming har underkänt de studier som gjorts och vidhåller att fiskarnas hjärnor är för enkla för att erfara smärta. En förklaring, säger de, är att fiskar inte har den typ av hjärnbark som karakteriserar däggdjurens hjärnor och som anses förmedla smärtförnimmelserna. Det är emellertid en klart antikverad uppfattning. Hjärnor och hjärnbark kan ju se ut på hur många olika sätt som helst, menar kritikerna.    
Djurskyddet varierar starkt mellan olika länder, från Storbritanniens detaljerade lagstiftning till bristen på lagstiftning överhuvudtaget som i exempelvis Kina. Men enbart det stora antalet fiskar som fångas varje år gör ju den här gruppen väl värd att värna. Enligt FN-statistik dödas ca 70 miljarder landlevande djur inkl. kycklingar och boskap för att ätas. Odlad fisk utgör mellan 10 och  100 miljarder i hela världen och den vildfångade fisken uppskattas till mellan en och tre miljarder årligen.
 “Vi har i princip struntat i hur fiskar dödas”, säger Braithwaite. ”Ta bara trålfisket som är ett ganska grymt sätt att avliva fisk. Först dras fiskarna upp ur havet och utsätts för en kraftig tryckförändring, sedan får de ligga och kvävas långsamt. Finns det sätt att göra detta på ett humanare sätt? Troligen. Men det kan kosta mycket mer pengar och därför gör vi det inte.”
Till de metoder som rekommenderas i stället för den utdragna kvävningsdöden hör användning av lågspänd likström. Tio volt räcker för att bedöva fisken och efter det bör den snittas i strupen inom 30 sekunder, annars finns risk för att fisken vaknar upp igen. Torsk och flundra som läggs i tunnor ute till havs kan enligt undersökningar leva i ett par timmar.
Följande kommentar av Victoria Braithwaite summerar vad många av oss tänker:
”Jag ser på alla dessa fiskar, jag vill dem inget illa, och ändå undrar jag nästan aldrig över vad de tänker och känner. Fiskarna är våra direkta förfäder. De är de ursprungliga ryggradsdjuren, de fjälliga pionjärerna som kravlade upp på land och koloniserade jorden... Men det räcker inte med fakta. Att verkligen tycka synd om en fisk kan likställas med en OS-prestation.”
Läs hela artikeln på: https://www.smithsonianmag.com/science-nature/fish-feel-pain-180967764/#zjQ7D67cDglsdX4Z.99





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar