Alla lögner till trots - korallreven klarar det mesta

Det är inte lätt att vara korallrev idag: klimatförändringar, varmare hav, överfiske. WWF påstår att vissa rev är alldeles döda. Men korallreven lever precis som vi människor en tid, sedan dör vi och nya kommer efter. Miljöorganisationerna har uppenbarligen svårt att fatta så enkla samband. Dessutom behöver korallerna inte särskilt lång tid för att anpassa sig till nya förhållanden - generna finns redan på plats. 

Nyligen har det också bekräftats att koraller i likhet med de flesta levande varelser har en stor anpassningsförmåga. Forskare har gjort genstudier av en art som finns utanför Florida och noterat att koraller som lever nära stränderna anpassar sig till skiftande vattentemperaturer och vattenkvalitet i högre grad än sina släktingar på djupt vatten.

“Det rätt fantastiskt att populationer som lever så nära varandra – det är inte mer än 10 km mellan de studerade reven – kan vara så olika”, säger en av forskarna.

Upptäckten innebär att koraller förvånande snabbt kan reglera sina gener och aktivera sådana som behövs för överlevnaden i en specifik miljö. Denna förmåga nedärvs dessutom från generation till generation.

Intressant är också att koraller som levt nära kusten anpassade sig snabbare när de flyttades ut på djupare vatten än vad deras släktingar gjorde när de flyttades in mot stranden. Koraller utifrån havet reagerade med påtaglig stress och blekning. Förhållandet kan bara tolkas som att de strandnära reven är mer flexibla i regleringen av generna.

I en annan korallstudie, denna gång från Karibien, har man undersökt vilka koraller som överlevde massdöden för ett par miljoner år sedan, en massdöd som troligen orsakades av nedisningen på norra halvklotet och avkylningen av världshaven. Det visade sig att även den gången var det korallarter som levde i grundare vatten som klarade sig bäst.  Det är när vattnet blir för varmt som koraller bleks. Genuppsättningen kan då rädda dem och det tycks inte heller spela någon avgörande om vattnet försuras. Generna finns redan. Korallforskarna har också korsat koraller från de varmare delarna av Stora Barriärrevet med arter som lever i kallare vatten längre söderut – vid experimenten har det visat att anpassningen till den nya miljön går otroligt snabbt. Vi människor kan faktiskt också hjälpa till att förnya områden som tagit skada genom att inplantera nya arter från andra rev.  Se där en meningsfull uppgift för WWF. Kostnaderna kan ju denna rika organisation lämpligen ta från sina väl tilltagna reklamanslag.  

Läs mer på http://notrickszone.com/2016/12/21/false-alarm-spate-of-new-studies-reject-claim-corals-are-in-imminent-danger/#sthash.vgaQgPho.dpuf

Franska "solvägen" betalar sig om 300 år

Enligt tidningen Daily Mail Online finns nu världens första väg med beläggning av solpaneler i en liten fransk by i Normandie. Det handlar om en vägsträcka på 1 km som är täckt med 2 880 solpaneler. Förhoppningen är att panelerna ska kunna tillräckligt med el för att klara byns gatubelysning (eller 280 MWh per år). Ungefär 2000 bilar ska rulla på vägen under de första två åren – därefter ska det göras en utvärdering.

Projektet har kostat de franska skattebetalarna ca 5 miljoner euro (motsvarande 4,2 miljoner pund). Det innebär enligt brittiske bloggaren Tallbloke att med ett marknadspris på 50 pund per MWh och en produktion på kanske 280 MWh per år så blir värdet på den producerade elen 14 000 pund. Alltså kommer att ta minst 300 år innan man fått igen investeringskostnaden!

“Framtida historiker kommer att se tillbaka på denna besynnerliga episod i mänsklighetens historia ungefär som vi idag betraktar Neros värsta galenskaper”, skriver Tallbloke.

För övrigt erinrar sig Skeppsgossen att han skrivit om en likadan solväg i Idaho i USA som blev ett fiasko mer eller mindre innan den hunnit invigas. Uppenbarligen har fransmännen aldrig hört talas om den eller också har man valt att hålla tyst om detta misslyckande för att kunna sola sig på sina paneler i Normandie.

Man kan ju också fråga sig hur lång bromsträckan blir på solpanelerna jämfört med asfalten och vad som händer vid frosthalka. Men det är för att använda ett franskt låneord “petitesser” som på intet sätt förtar glansen i detta storslagna projekt på en kilometer vägbana.

I jultider: Tankar om fetma

Fat but fit?

I kretsar som ägnar sig åt den s.k. folkhälsan talar man som bekant om en fetmaepidemi i västvärlden. Ändå är det ingen som riktigt vet varför människor blir så feta idag, även om teorierna är många.

Det skriver Kip Hansen i en lång och mycket läsvärd artikel på sajten Watts Up with That. Skeppsgossen – som inte är fet men lagom överviktig – har hittat många guldkorn i Hansens redogörelse som han gärna vill förmedla till alla läsare som så här inför julbordet går omkring och bekymrar sig för de där kilona de aldrig tycks bli av med.

En auktoritet på området är amerikanen dr Frank Sacks vid Harvard. Han  menar att den som kommer på svaret på frågan “Varför tappar vissa människor 25 kg på en viss diet medan andra lägger på sig några kilo när de följer samma diet?” är värd en utmärkelse. En annan auktoritet, dr Lee Kaplan vid allmänna sjukhuset i Massachusetts menar att det är alldeles vansinnigt att påstå att det finns ett enda sätt att förebygga alla typer av fetma – sluta dricka läsk, rensa butikshyllorna från skräpmat, undvik kolhydrater, ät frukost, se till att du får nog med sömn… Etcetera.

Dr Kaplan och hans kolleger har hittills identifierat 59 olika typer av fetma, och en annan forskare har identifierat 25 gener som är så starka att om bara en enda av dem muterar så är man nära nog garanterad att bli fet.

En viktig fråga i sammanhanget är också hur man ska definiera begreppet fetma. Alltfler ifrågasätter det gängse BMI-indexet som inte längre anses vara en tillräckligt noggrann indikator. Bland annat tar BMI inte alls hänsyn till var fettet på kroppen samlats (bukfett anses ju utgöra en särskilt hälsofarlig typ).

Fetma behöver emellertid inte alls vara liktydigt med dålig hälsa och enligt bl.a. australiska forskare kan en individ vara “fat but fit". 

Det finns också bevis för att personer med BMI mellan 27 och 33 faktiskt lever längre än människor utan övervikt. Men det är klart att det är fakta som miljardindustrin runt dieter och gym helst inte vill att allmänheten ska få ta del av. Fetma är en mycket svag riskfaktor annat än i extremfall och det är medicinskt sett farligare att vara för mager.

Vad kan då den enskilde  som verkligen lider av sin fetma göra? Den enda säkra metoden att bli av med alla extra kilon är att genomgå en fetmaoperation, s.k. gastric bypass.

Några punkter i  Kip Hansens sammanfattning är väl värda att ta till sig:

1. Att äta mindre och motionera mera är i sig inget medel mot fetma men kan vara bra för det allmänna hälsotillståndet.

2. Fetma är ett komplext problem som vi bara delvis kan förklara idag.

3. Dagens allmänna kostråd kan inte bromsa fetmaepidemin.

Därför är exempelvis prins Daniels Gen-Pep-initiativ från i somras, fast det i en film backas upp av självaste Stephen Hawking, inget annat än ett ovetenskapligt slag i luften.

Läs originalartikeln på

https://wattsupwiththat.com/

Göms Atlantis under isen i Antarktis?

Är detta porten till Hitlers hemliga grotta och det sjunkna Atlantis?

Sagan om det sjunkna Atlantis fortsätter att fascinera vår tids konspirationsteoretiker. Många av dessa dväljs ombord på Narrskeppet, i en särskild avdelning där de studerar gamla skrifter i sitt sökande efter bevis för att ingenting är vad det synes vara eller har varit. Vi kallar deras tillhåll för von Däniken-salongen.

Tillbaka till Antarktis. Redan 1513, långt innan Antarktis upptäcktes, ritade turkarna en karta som sägs märka ut en hemlig stad under ismassorna. Ännu ett mysterium var att kustlinjen i söder stämde med NASA:s kartor. Det löstes emellertid när en klarsynt person upptäckte att om man vred kartan ett kvarts varv så visade den Argentinas kust…

Det som fått igång Atlantis-spekulationerna just nu är ett antal foton som NASA publicerat och som antyder någon sorts bebyggelse under isen. Bilder på Google Earth ser ut att visa en pyramid som sticker upp – alltså måste det en gång ha bott människor i området, menar de troende. Människor som i likhet med egypterna och maya gillade att bygga pyramider.

I väntan på en mini-istid är ju sådana här indikationer extra spännande och nu har man letat fram ryktet om en video också. Den uppges ha tagits av ett tv-team från Kalifornien som försvann i isen 2002. Det tråkiga är bara att den inte får offentliggöras eftersom den enligt vännerna i von Däniken-salongen visar en väldig grotta tre kilometer under isen – och vad den innehåller är en hemlighet som det amerikanska försvarsdepartementet vill behålla för sig själv.

Grottan måste I alla fall ha gått att nå med hjälp av ubåt, för det var till den som Hitler och andra försvunna nazipampar flydde vid krigsslutet för att vidarebefordras till Argentina, säger de som tror. Enligt andra utgör den ingången till den ihåliga jord som bland andra teosofen Helena Blavatsky trodde på – inne i jorden levde perfekta jättar som motsvarade nazisternas idealmänniskor...

Det är som framgår av dessa smakprov ingen hejd på de galenskaper som avhandlas i von Däniken-salongen och uppifrån utkiken spanar Skeppsgossen förtvivlat efter både kvardröjande nazister, sjöjungfrur och jättebläckfiskar. När Narrskeppet kommer i närheten av Antarktis lovar jag att meddela eventuella fynd av det ena eller det andra.

Solcellerna breder ut sig i världen

Solcellerna breder ut sig överallt och förvandlar öknarna till industrilandskap.

Solenergin är snart den billigaste formen av elektricitet! Det förkunnade brittiska tidningen The Independent och baserade påståendet på rapporter från Bloomberg New Energy Finance (BNEF) som visar att kostnaden för solenergi i 58 länder nu sjunkit till ca 1/3 av kostnaden 2010.

I augusti lämnade elproducenter i Chile in anbud på elproduktion. Lägsta anbudet var på solenergi med 29,10 dollar per megawattimme – bara hälften av anbudet från en kolkonkurrent. En talesman för BNEF säger att förnybar energi är billig i u-länder som vill öka elproduktionen, så billig att den inte längre behöver några subventioner.

I rika länder där den förnybara energin måste konkurrera med kol- och gaskraftverk är dock kostnaden fortfarande högre.

En stor del av äran för denna utveckling tillfaller Kina som ju tagit fram allt billigare och effektivare solceller, skriver The Independent. Beijing har också gett ekonomisk hjälp till andra länder för solcellsprojekt (eftersom de vill sälja mer av dem – Skeppsgossens kommentar).

Det är inte alla experter som håller med Bloomberg.

“Det aktuella solenergiprojektet i Chile gäller Atacama-öknen som lär vara ett av de soligaste och torraste områdena i världen. För arbetet betalar man chilenska löner som ligger långt under exempelvis de brittiska. Därtill kommer att chilenska staten betalar överföringsledningarna från Atacama till andra platser i landet. Kapaciteten på installationen är endast 120 MW, vilket i bästa fall kan 315 GWh per år med i bästa fall 30 procent verkningsgrad. Chiles elproduktion uppgick enligt BP till 75,4 TWh 2015; följaktligen står solcellerna för ynka 0,7% av den totala elproduktionen.”

http://www.independent.co.uk/environment/solar-power-worlds-cheapest-electricity-production-energy-wind-farms-a7477096.html

Efter mer än tre år i domstol: En delseger för vndkraftsdrabbade i Irland

Den 11 december meddelade tidningen Irish Examiner en stor nyhet: “Familjer som tvingats flytta från sina hem på grund av bullret från vindkraftverk i deras närhet har vunnit ett mål mot vindkraftbolaget Enercon i Irlands högsta domstol”. Skeppsgossen gladdes med familjerna och hoppades att utslaget skulle innebära att andra familjer i andra länder skulle kunna åberopa målet.

Men riktigt så enkelt var det inte. Det visade sig nämligen att tidningsreportern tagit ut segern i förskott. Vad det hela handlar om är att sju familjer i en by i Cork nu har fått tillverkaren av vindkraftverken, tyska Enercon, att erkänna sin skuld i målet. Om detta erkännande kommer att leda till ekonomisk kompensation eller få andra följder är det ännu för tidigt att säga. Först till hösten kan de klagande förvänta sig ett utslag.

I England har en person redan vunnit ett motsvarande mål, men då gjorde parterna upp I godo och ingenting har läckt ut om storleken på skadeståndet.

De vansinniga satsningarna på vindenergi fortsätter i hela Storbritannien trots protester från de hushåll som drabbas av bullret från turbinbladen. Hela tiden hävdar exploatörerna att det inte finns några vetenskapliga bevis för att vindkraftsbullret påverkar människor hälsa, trots att tidskriften Noise and Health förra året publicerade en amerikansk studie i vilken man undersökt sömnmönstren hos personer som bor 1,5 km från en vindfarm och en referensgrupp som bor längre bort. Resultatet visade entydigt på att den första gruppens sömn påverkades negativt av vindkraftverken. Enligt tidskriften utgör resultaten “viktiga kliniska indikatorer på att hälsan, inklusive sömnkvaliteten, tröttheten under dagen och den mentala hälsan påverkas negativt”.

De irländska familjerna har kämpat i över tre och ett halvt år mot Enercon, som till att börja med vägrade att ge med sig. Men nu har företaget uppenbarligen gett efter och även om det bara kan kallas en delseger för familjerna i Cork är det ändå ett steg framåt. I april nästa år ska skadeståndskraven behandlas av domstolen.

Oavsett utslaget öppnar det dörren för många liknande mål i framtiden. Vindkraftsmotståndarna i Storbritannien håller tummarna och kan tills vidare sova lite bättre om natten.

Vindsnurror blev en konstinstallation

I Port Angeles i staten Washington har de styrande hittat en alldeles ny användning för vindsnurror. Som utsmyckning i en park!

Som framgår av bilden ser de här snurrorna inte riktigt ut som de propellrar vi blivit vana vid och det är säkert inte Vestas som tillverkat dem. Men de tre turbinerna kostade i alla fall gott och väl 100 000 dollar. Efter installationen i höstas har det visat sig att de tillsammans genererar el till ett värde av 1,40 dollar per dag eller 42 dollar i månaden – när det blåser tillräckligt för att de överhuvudtaget ska snurra.

Inte mycket till utdelning på insatt kapital alltså – fast det har ju ingen större betydelse när medborgarna snällt betalar med sina skattemedel.

Tanken bakom denna moderna utsmyckning var från början att den skulle leverera ström till parkbelysningen och skicka överskottet ut på nätet. Tanken har nu officiellt modifierats till att vindsnurrorna “ska locka besökare till parken genom att introducera vertikala och rörliga element i upplevelsen… samtidigt som de visar exempel på alternativ energi”.

Med tanke på det usla ekonomiska utbytet har en del av stadens fullmäktige fått smått kalla fötter och ångrar nu att det röstat för installationen. Sent ska syndaren vakna, heter det ju. Kanske ställer Port Angeles energiverk upp med några fossila kilowatt så att stan åtminstone kan dekorera snurrorna med LED-slingor så här i juletid?

Yrkesdemonstranter i Sverige och Standing Rock

Boston ligger långt från Standing Rock.reservatet - men vänstern tog ändå tillfället att få visa solidaritet. Med vilka?

Att “demonstrant” en dag skulle bli en yrkestitel hade Skeppsgossen aldrig kunnat drömma om ens i sin vildaste fantasi. Men runtom i den västerländska världen dyker det upp sådana då det finns något att protestera och demonstrera mot. I Sverige har vi ju på senare år sett en tårtkastande kvinna och en saxofonspelande “konstnär” framträda i alla möjliga sammanhang för att ibland föras bort av polis. Och vem kan väl glömma det snöpliga slutet för en av dem som demonstrerade för romernas rätt att slå sig ner på privat område och bars bort av polis, i bokstavlig bemärkelse skiträdd?

Men antalet yrkesdemonstranter är självfallet betydligt fler i USA. Efter ockupationen av Wall Street har deras led fyllts på med människor som i brist på bättre sysselsättning reser runt i landet, målar plakat, organiserar talkörer och utmanar ordningsmakten.

Ett färskt exempel är protesterna mot oljeledningen i South Dakota som är till 85 procent klar men först nu blivit en nyhet i världspressen därför att den tangerar siouxreservatet Standing Rock. Siouxerna själva hade inget att säga om ledningsdragningen när den planerades men vaknade då det stod klart att ledningen skulle dras rakt under en sjö som är deras sötvattentäkt. Att det redan ligger en annan pipeline under sjön, att vattentäkten ligger 10 svenska mil bort och att man gjort allt för att miljösäkra ledningen spelade ingen roll. Plötsligt blev en oljeledning jämförbar med slaget vid Little Bighorn.

Det berodde på att yrkesdemonstranterna såg en chans att bli uppmärksammade, inte bara som miljöpoliser utan också som förkämpar för urbefolkningen. De vallfärdade till Standing Rock och framhöll för siouxerna att nu var det dags att ge de vita på tafsen. Motvilligt gav siouxerna efter och snart hade man de allra tyngsta yrkesdemonstranterna på plats tillsammans med något tusental andra och mindre aggressiva "groupies".

- Som nattflyn dras till ljuset flockades vänster- och miljöradikaler i South Dakota för att protestera mot de onda kapitalisterna som drar en oljeledning från Bakken till raffinaderierna i Illinois, skriver Bob Badelmann i konservativa tidningen The New American. Under en täckmantel av omsorg om miljön och naturfolkens rättigheter deltar de i protesterna för att föra fram sin antikapitalistiska agenda – i vilken ingår att lämna oljan i marken “där den hör hemma”.

- De djupt troende är besatta av de farliga klimatförändringar som vi människor är upphovet till enligt dem. Men i grunden är det bara en fasad för deras verkliga agenda: en ny ekonomisk världsordning som ska ersätta kapitalismen, en omfördelning av världens tillgångar och ett FN som kontrollerar utveckling, livsvillkor och levnadsstandard för rika och fattiga, i-länder såväl som u-länder… Anti-oljeutvinning är en del i denna agenda – det är bättre att täcka hela USA och resten av vår planet med miljarder solpaneler, vindkraftverk och odlingar för biobränsle – till priset av miljoner slaktade fåglar, fladdermöss och andra smådjur – hellre än att pumpa upp fossila bränslen ur borrhål i jorden och transportera dem via rörledningar.

Bob Adelmann presenterar också en lista över de namnkunniga yrkesdemonstranter som så att säga “sanktionerat” protesterna. Den omfattar en rad personer som ofta figurerar I sådana här sammanhang I USA.

Nummer ett på listan är “medborgarrättskämpen” Jesse Jackson. Han har kallat oljeledningen “det värsta exemplet på miljörasism som jag har sett på länge”. Termen “miljörasism” är ny åtminstone för Skeppsgossen, och riktigt vad Jackson menar med den vet han nog inte själv.

Som nummer 2 kommer Alicia Garza, “den självutnämnda queer-aktivisten för social rättvisa”. Hon är också en av grundarna till Black Lives Matter-rörelsen. I samband med upploppen vid Standing Rock sa hon: “Om du är vit, kan du ockupera federal egendom… och förklaras icke-skyldig. Ingen tårgas, inga pansarvagnar, inga gummikulor… Om du är infödd och kämpar för att skydda vår jord och vattnet som vi är beroende av för vår överlevnad, då sätter man in tårgas, gummikulor och vattenkanoner.”

- Det är märkligt, skriver Bob Badelmann, att Garza håller sig framme eftersom siouxerna knappast kan kallas svarta. För enligt henne är det bara svarta som lider och utsätts för systematisk förföljelse av staten.

En annan person som hållit sig framme är socialisten Bernie Sanders, som trots sitt fullspäckade program som politiker hann besöka platsen och leverera följande visdomsord: “Denna pipeline hotar miljön och vattentillgången och exploaterar infödda amerikaner”.

Jill Stein från De gröna avbröt sin presidentkampanj för att komma till Standing Rock och sprejmåla slogans på några av entreprenadmaskinerna. Det är ett lagbrott som ledde till att hon arresterades. Artikelförfattaren påminner om att samma Stein angrep storbankerna, Wall Street, försvarsindustrin och läkemedelsbolagen under sin kampanj inför presidentvalet. Tidningen Daily Beast avslöjade att hennes privata förmögenhet – mellan 3,8 och 8,5 miljoner dollar – hade investerats i just de företag som hon sa sig avsky mest av alla: Chevron, Exxon, Conoco Phillips, JP Morgan Chase,Wells Fargo, Goldman Sachs, Merck, Pfizer, Johnson & Johnson och Raytheon.

De dubbla tungomålstalandet tycks vara lika utbrett i Amerika som här hemma, där vi exempelvis har en utrikesminister med en miljonförmögenhet som tar de svagas parti i alla länder utom sitt eget. 

Man kan också fråga sig med vilken rätt demonstranterna i Standing Rock ockuperar privat mark. Officiella poliskällor anger att 90 procent av dem som gripits för intrång är professionella agitatorer från andra delstater och att många av dem har fått resorna betalda av bland annat Sierra Club i Kalifornien. Dessa “fredliga” demonstranter har blockerat vägar och järnvägar med “bönegrupper”, de har rivit stängsel, trampat ner betesmarker och orsakat panik bland betesdjur som kor och bison. Ranchägarna är förtvivlade, de ser kostnaderna för att återställa sina marker öka för var dag. Hittills har ingen av de fredliga demonstranterna erbjudit sig att kompensera dem ekonomiskt.

Enligt de senaste rapporterna I media har ansvariga myndigheter nu skjutit upp det fortsatta arbetet på oljeledningen – förmodligen i väntan på att Donald Trump ska hinna städa upp efter sin företrädare och ge vänsterrörelsen en välbehövlig näsknäpp. Under tiden fortsätter oljetransporterna med järnväg och allt vad det innebär ifråga om miljörisker. 

Bättre och säkrare än en pipeline?

Går barfota för att rädda klimatet

Knappt har Skeppsgossen klättrat upp i utkiken förrän han med sin örnblick ser en man traska längs landsvägarna i det stora landet i väster. Snart nog får jag veta att mannen heter Mark Baumer och är en känd klimataktivist.

Denne Mark Baumer tycker att det är hög tid att NÅGON protesterar mot de HEMSKA klimatförändringarna (man kan ju undra i vilken grotta han bott i de senaste 15 åren). Därför har han bestämt sig för att fotvandra från hemstaten Rhode Island tvärsöver Amerika. BARFOTA.

Nu ska det genast sägas att det inte är första gången mr Baumer är ute på en långpromenad "för klimatet". Men förra gången han gjorde det hade han skor på fötterna. Vad han hoppas uppnå nu är att få in pengar till en miljögrupp som kallas FANG och är emot naturgasutvinningen i Rhode Island. Hittills lär han skramlat ihop lite mer än 3000 dollar.

Baumer är en modig man, det måste erkännas, för han promenerar på de stora landsvägarna och struntar i trafiken. De enda han väjer för är långtradarna "för de är så stora och tunga att de kan göra mos av en". Vegan är han också och när han inte kan plocka något på fälten måste han ibland inhandla en burk gröna bönor eller majs på någon bensinstation. Då mår han dåligt.

Människor har hela tiden erbjudit honom skor, "så många att jag kunnat fylla tre säckar". Han har för övrigt varit ute på vägarna i tre månader nu och säger sig inte känna av några fotproblem. Det finns till och med bilder av hans fotsulor på Facebook om någon är intresserad.

Nog är det väl beundransvärt att en person är villig att offra så mycket bekvämlighet för KLIMATET. Hur idiotiskt upplägget än är så känner sig Mark Baumer nyttig, och Skeppsgossen hoppas att denne idealist inte fryser tårna av sig eller - ve och fasa! - trampar på en glasbit eller en spik. För övrigt väntar vi nu att också svenska miljövänner ska ge upp lite av vardagskomforten och börja traska barfota, åtminstone i riksdagshuset. Vem vet, kanske behövs det inte mer än så för att hejda klimatförändringarna?
  

Nu seglar vi igen!

Hieronymus Bosch målade Narrskeppet i slutet av 1400-talet

För en tid sedan meddelade Skeppsgossen att han med ålderns rätt beslutat att klättra ner från utkiken och avsluta sin rapportering från narrarnas värld. En viss "utbrändhet" hade inverkan på beslutet - har man avgett mer eller mindre regelbundna rapporter under fem års tid, är det lätt att uppleva en viss desperation när man ser att inget egentligen har förändrats till det bättre. Narrarnas dårskap är oförändrad.

Ett annat skäl till att jag gick i land var att jag såg hur alltfler råttor lämnade Narrskeppet som ett resultat av bland annat Brexit, den urvattnade Parisöverenskommelsen och inte minst valet av "tvivlaren" Donald Trump till presidentposten i USA. Etablissemanget har fått sig några hårda törnar och Narrskeppet har tagit in lite för mycket vatten för att passagerarna ska trivas.

Därför har Leonard DiCaprio, Georg Soros och Al Gore grävt djupt i fickorna och skramlat ihop till ett nytt Narrskepp som naturligtvis döpts till Narrskeppet II. Det ser i princip ut som det gamla men är kanske lite luxuösare. När man mönstrade på en ny besättning kunde Skeppsgossen trots allmän skröplighet inte låta bli att anmäla sitt intresse, påhejad av gamla vänner och kommentatorer.

Nu lägger Narrskeppet II ut vilken dag som helst. Jag sitter på min vanliga plats i utkiken och räknar in alla de narrar som inte kommit ombord än utan driver omkring och ställer till jävelskap på torra land.