Den historiske Jesus II: Dog inte på korset

I denna andra essä grundad på Michael Baigents bok ”The Jesus Papers” berättar Skeppsgossen om de händelser som ledde fram till korsfästelsen. Exakt när den skedde är osäkert – enligt katolsk tradition var det år 30 e.Kr. men enligt Matteus tidtabell var det år 36 e.Kr. Då pågick också ett skatteuppror inte alldeles olikt det vi upplever idag i Frankrike. Historien har som bekant en tendens att upprepa sig.

När Jesus som vuxen återvände till Jerusalem i samband med påskfirandet, kom han ridande på en åsna. Varför just en åsna? Av det enkla skälet att så var det profeterat i de gamla judiska skrifterna. Han hälsades av invånarna som kantade hans väg med palmblad i händerna. Är det någon som tror att detta var en spontan glädjeyttring? Naturligtvis inte. De inflytelserika zeloterna som ”programmerat” Jesus ända från tidig barndom låg med all säkerhet bakom demonstrationen, kanske för att ytterligare utmana den romerska ockupationsmakten och få ljumma anhängare att ta till vapen.

Allt såg ju också ut att gå zeloternas väg – tills Jesus oväntat fällde ett yttrande som bokstavligen fick dem att ta sin hand från honom och att genom Judas Iskariot överlämna honom till romarna. Vad var det då som uppfattades som ett så grovt övertramp?

När Jesus återvände till templet i Jerusalem efter en andra natt i Betania (som han förmodligen tillbringade med sin hustru Maria Magdalena) möttes han av misstänksamma fariséer och andra romarvänliga präster. En av dem ställde en direkt fråga: ”Är det tillåtet att betala skatt till Caesar eller inte?”

”Vi måste vara medvetna om att detta var en extremt laddad frågeställning”, skriver Michael Baigent. ”… Det var just frågan om skatten till romarna och judarnas vägran att betala en sådan som orsakade det första upproret år 6 e.Kr. Det initierades av Judas från Galiléen och flammade upp av och till under ett halvt sekel. För zeloterna – och för andra mindre oppositionella fraktioner – var just skatten en symbol för allt som var fel med Rom. Vi kan vara säkra på att Jesus insåg att han noggrant måste överväga svaret… för hur han än svarade skulle det få den ena eller den andra fraktionen att se rött.”

Vi vet alla hur han försökte kringgå ett rakt ja eller ett nej. Han lånade en dinar, höll upp myntet, frågade vems huvud som var avbildat på det och fick ”Caesars” till svar.

Enligt Matteus sade han då: ”Ge Caesar tillbaka vad honom tillhör och Gud vad Gud tillhör”.

Zeloterna måste ha uppfattat Jesu svar som en grov förolämpning. Här hade de arrangerat ett giftermål mellan en man av Davids ätt och en kvinna av Arons, en son hade fötts – Israels frälsare – som var såväl rättmätig kung som överstepräst. Deras omsorgsfullt skapade messias hade helt enkelt förrått dem.

Jan van Scorels klassiska Maria Magdalena med balsamflaskan.,

Efter denna händelse ”smordes” Jesus av Maria av Betania, enligt vissa den från de döda uppväckte Lasarus syster. Detta var ytterligare en utmaning mot romarna – endast rättmätiga kungar smordes – och sicarien Judas rapporterade direkt till översteprästerna. Händelsen väcker många frågor eftersom kungar normalt smordes vid en högtidlig ceremoni av präster eller medlemmar Stora rådet. Ceremonin skedde nu i ett privat hem och av en kvinna som troligen var Maria Magdalena, Jesu hustru.

Konsekvenserna känner vi alla till. Jesus utnämndes till ”judarnas konung” av romarna och blev korsfäst. Pontius Pilatus stod inför ett svårt dilemma: att döma och låta avrätta en jude som stödde Rom men som samtidigt orsakade en fientlig stämning hos judarna (och framför allt hos zeloterna). Han valde att döma honom som en politisk agitator för att gå zeloterna till mötes och undvika upplopp.

Pilatus skulle snart frånträda sitt ämbete och var inte välsedd av sina överordnade i Rom. För att inte ställa till med något som kunde sluta i nya upplopp talade han med en medlem av Sanhedrin (judarnas Stora råd) som hette Josef från Arimataia. Denne Josef var bekant med Jesus och gick med på Pilatus förslag att inte korsfästa den dömde så att han slapp rapportera det till Rom.

Hur skulle det rent tekniskt gå till? Visserligen spikade man sällan fast den dömde vid korset – i stället band man hans armar och fötter vid det. Döden följde genom långsam kvävning, så långsam att den kunde ta flera dygn. För att påskynda den kunde man krossa underbenen så att den korsfäste inte längre kunde stödja sig mot fotstödet, vilket ju också skedde med de båda ”ogärningsmännen” (läst sicarierna) som flankerade Jesus på Golgata.

En egyptisk gnostiker skriver att Jesus byttes ut mot Simon av Cyrene.

Troligare är dock enligt Michael Baigent att den inflytelserike Josef från Arimataia lät droga Jesus (det var alltså ingen ättika på svampen som den törstige fick läska sig med utan kanske stark blandning av opium, belladonna och hasch) för att sedan med Pilatus samtycke ta ner honom från korset och gömma den avsvimmade i en ledig grav. Efter några dagar var Jesus så pass återställd efter denna utan tvivel traumatiska upplevelse att han kunde förflyttas till ett säkrare ställe.

Och var fanns då denna tillflyktsort? Kanske inte i Egypten men på andra sidan Medelhavet, i Frankrike. Där låg Narbonne, en viktig hamn vid floden Audes utlopp, med en stor judisk koloni. Enligt flera legender gick Maria Magdalena i land där efter att ha rest från Alexandria och det finns också noteringar om att Jesus var i livet år 45 e.Kr.

Oavsett vad som är sanning eller inte, efter att ha läst Michael Baigents bok ”The Jesus Papers” har åtminstone min bild av Jesus kraftigt förändrats. I ett följande och sista avsnitt ska jag med hjälp av denna bok visa hur kyrkan har tillrättalagt och förvanskat bilden av den teologiske Jesus.  

Flydde Jesus och Maria Magdalena till Narbonne i Frankrike?

    

      

Den historiske Jesus I

Så här såg han förmodligen ut, den historiske Jesus, 

Nu i jultider kan det kanske passa med några små essäer om den historiske Jesus och den Jesus som kristendomen skapat. De båda skiljer sig nämligen åt på många punkter. Bakgrunden är att jag under de gångna veckorna läst en bok av bibelforskaren Michael Baigent med titeln ”The Jesus Papers – Exposing the Greatest Cover-Up in History” (utgiven 2006). Jag kan tillägga att samme författare tillsammans med ett par Oxford-kolleger skrev bästsäljaren ”The Holy Blood and the Holy Grail” som ligger till grund för en ännu större bästsäljare, nämligen Dan Browns ”The DaVinci Code”.

På baksidan av mitt exemplar står det bland annat: ”An Unholy Blend of Religion and Politics has silenced the Truth about the Crucifixion of Jesus and the Origins of Christianity”. Jag är ju själv uttalad ateist, vilket dock inte är liktydigt med att jag är religiöst ointresserad. Tvärtom. Ofta ställer jag mig frågan hur vuxna tänkande individer kan bekänna sig till en tro som så uppenbart grundas på ett hopkok av gamla myter, felöversättningar och sägner.

Svaren på många av dessa frågor har jag fått i den här boken. Den redovisar hur den tidiga kristendomen förvanskat historiska fakta och under århundraden pusslat ihop berättelser och historier som till slut samlats i Nya Testamentet. Låt oss ta det från början.

Jesus föddes enligt några av evangelisterna omkring år 4 f.Kr. Men enligt Lukas föddes han 6 f.Kr. Ett par år hit eller dit spelar väl inte så stor roll. Var föddes han? I Betlehem. Kort därefter tvingades hans föräldrar att fly till Nasaret. Tre apostlar säger att Jesus sedan bodde i Nasaret i Galiléen och att hans föräldrar varje påsk begav sig därifrån till det stora templet i Jerusalem. Men det finns faktiskt inga bevis för att Nasaret ens existerade på Jesu tid. Orten omnämns inte förrän på 300-talet.

Vilka var då hans föräldrar? Josef och Maria förstås (såvida Gud själv inte hann före timmermannen). Josef och Maria var emellertid inte vilka bondlurkar som helst. Fadern var av Davids ätt och Maria av Arons ätt – och den som föddes av sådana föräldrar var mer eller mindre destinerad att bli en ny Messias. 

Förutom de fina anorna var enligt den här boken båda föräldrarna zeloter. Om denna upprorsrörelse mot romarna – som ju var den stora ockupationsmakten vid den här tiden – finns inte så mycket skrivet. Men zeloterna utgjorde en fjärde fraktion inom det judiska samhället. De andra tre var de mer kända sadducéerna, fariséerna och essenerna. Benämningen ”zeloter” användes inte av romarna som kallade dem ”mördare” och ”sicarii” eftersom de hade för vana att skära halsen av sina offer med en kort böjd kniv…

Zeloterna var djupt troende, de följde den judiska lagen till punkt och pricka och de litade till Gamla testamentets profetior att det en dag skulle födas en ”messias” av Davids och Arons ätt och att denne messias skulle befria Israel från de romerska förtryckarna. Uppenbarligen förkroppsligade den lille Jesus dessa profetior.

Vi bör vara medvetna om att Jesus var jude och inte alls den blonde frälsare som senare tider gjort honom till. Kristendomen existerade ju inte på hans tid, vilket man lätt glömmer i det här sammanhanget.

Familjen Davidsson.

Det är knappast troligt att Jesus var enda barnet i familjen Davidsson. Enligt vissa källor hade han fyra bröder, bland dem Jakob som var en ivrig zelot och den förste biskopen i Jerusalem. Enligt vissa källor stenades han till döds av en judisk mobb år 62 e.Kr., enligt den här boken avrättades han av romarna år 44 e.Kr. Förmodligen fanns det systrar också, minst tre i alla fall.       

Efter det att Jesus vid tolv års ålder undervisat i templet i Jerusalem får vi i Nya testamentet inte veta vart han och föräldrarna tog vägen. Om man får tro Michael Baigent begav de sig till Egypten där det fanns en stor judisk koloni och ett tempel som var nästan lika betydelsefullt som templet i Jerusalem. Förmodligen var det här som zeloterna fortsatte Jesu ”utbildning” till Messias och förmodligen var det också i Egypten som den unge mannen fick de insikter i såväl gnosticism som mysticism som han senare refererade till i sina predikningar.  

Jesu hemspråk var arameiska, men uppenbarligen talade han även hebreiska och grekiska – språk som han måste ha fått undervisning i av sina lärare i Egypten.    

Det finns även kristna forskare som ifrågasatt om Jesus överhuvudtaget har existerat. Det finns inga noteringar om honom vare sig i Pontius Pilatus eller i den romerska krigsmaktens arkiv, men det är inte så konstigt eftersom flera av arkiven förstördes av eld vid olika tillfällen. Apostlarnas vittnesmål är ju inte heller samtida utan nedskrivna hundra eller till och med flera hundra år efter hans död.

En brittisk forskare har betecknat Jesus-kulten som ”en änglakult – integrerad i en kult av Kristus”. Likheterna med de urgamla berättelserna om Adonis, Osiris och Mithras är till exempel slående – alla tre kom till världen genom jungfrufödsel, och de här myterna var väl kända redan före Jesu tid. Skeppsgossen har också tillhört tvivlarna till dess han läste den här boken som emellertid har fått honom att dra en skarp skiljelinje mellan den historiske Jesus och den Jesus Kristus som kristendomen skapat med hjälp av lögner och en ofta förfalskad historieskrivning.

I en följande essä ska jag närmare gå in på Jesu död och påstådda uppståndelse.                  

Håller världen på att nyktra till?

“Från Polen till Frankrike, från Kanada till Förenta Staterna tvingas klimatalarmisterna backa när de vanliga människorna börjar tröttna på deras skatter, deras regelverk, deras meningslösa och ineffektiva förnybara projekt och deras hysteriska sagor om en hotande global katastrof.”

Ungefär så inleder klimat- och energiskribenten James Delingpole en mycket läsvärd artikel på Breitbart som Skeppsgossen gärna vill förmedla. Enligt Delingpole tycks det vara så att ekonomiska faktorer till slut kommer att ge dödsstöten åt den gröna propagandan.

Vid det pågående klimatmötet i Polen “noterade” oljeproducerande länder som USA, Ryssland, Saudiarabien och Kuwait den senaste skrämselrapporten från IPCC – när de enligt de gröna narrarna borde ha rättat in sig i ledet och ”välkomnat” den.

“Vi uttrycker vår uppskattning av de forskare som skrivit rapporten”, hette det officiellt från USA, “men vi kan inte välkomna den eftersom det skulle innebära att vi godkände den.”

Protesterna i Paris visar hur svårt det är att få gemene man att godkänna skatter på energikällor som gör att de kan köra sina bilar och värma upp sina bostäder. Trots att Macron backat från skattehöjningen fortsätter och sprids protesterna (dock inte till Sverige som fortsätter att sova sin Törnrosa-sömn trots ökande sociala klyftor och brist på regering).     

Exempel från nästan alla delar av världen visar att den ”förnybara” energin inte heller fungerar. Ju mer en nation förlitar sig till vind- och solkraft desto högre blir elpriset i slutändan. Det gäller i Europa och det gäller i Australien. Övergången har i princip bara lett till att miljoner fåglar och fladdermöss slaktats alldeles i onödan av dessa ”ekologiska krucifix” som någon kallat dem.

En rapport författad av John Constable på uppdrag av Global Warming Policy Foundation visar att trots år av propaganda och subventioner svarar de ”förnybara” energislagen för en helt försumbar andel av den globala energiproduktionen. Det framgår med all önskvärd tydlighet av det här diagrammet över världens totala energimix sedan 1971 (källa är data från International Energy Agency IEA):

Den alternativa  förnybara energin är den tunna röda linjen överst.

Visst har det skett en påtaglig ökning av de alternativa energislagen, men samtidigt har de avskydda fossila bränslena också ökat sin andel – utan de subventioner som skattebetalarna tvingas punga ut med till det förnybara. Vind- och solkraft plus biobränslen och vattenkraft svarade 1971 för ca 13 procent av den totala energin – år 2016 är andelen i det närmaste densamma eller 14 procent.

Det stämmer dåligt med propagandan från FN, statliga media, skolor och universitet – och än pinsammare måste det vara att CO2-utsläppen fortsätter att öka. Det handlar inte bara om en stegvis ökning. Nu noteras en kraftigare ökning än på många år.

Samtidigt får vi veta att Kina fortsätter sin enorma satsning på fossila bränslen, trots att de också fortsätter att hylla den gröna agendan. Det sägs bero på att kommunistpartiets framtid hänger på att man kan leverera fortsatt ekonomisk tillväxt och renare luft i storstäderna. 

I gott och väl 15 år nu har många länder satsat alltmer på “förnybart”. Trots det avspeglas det inte i den globala statistiken. Varför är det så? Därför att det är fullkomligt meningslöst, därför att varje sådan satsning är oekonomisk. ”Här kan vi utan överdrift tala om misslyckad politik”, slutar James Delingpole.

https://www.breitbart.com/politics/2018/12/11/delingpole-across-the-world-climate-alarmism-is-in-retreat/

 

Ju mer förnybart desto dyrare elektricitet

Ny skräckrapport från WWF

Att de försvann kan i alla fall inte skyllas på människan.

För en tid sedan levererade Världsnaturfonden WWF sin årliga rapport om tillståndet i världen. Den är som alltid en sorglig läsning – om man nu är naiv nog att tro på vad den här genomruttna organisationen påstår.

Enligt årets rapport har nästan 60 procent av alla fiskar, fåglar och landlevande djur utrotats av oss under bara ett par generationer. För att komma med sådana påståenden använder man sig inte av någon faktisk arträkning utan av datormodeller.     

I rapporten föreslås också en sorts Parisöverenskommelse för naturskyddet. Den går ut på att ännu större landområden avsätts för att skydda djur och vegetation – framför allt i Västerlandet, som ju alltid utmålas som den stora boven i sådana här sammanhang. 

Värst är förstås USA. Dåliga skördar på grund av klimatförändringarna sägs vara orsaken till höstens karavaner från Centralamerika till USA och lösningen är ”en snabb övergång till ett kolneutralt samhälle med en miljövänlig livsmedelsproduktion”. Hur den ska genomföras framgår dock inte av rapporten.

Enligt naturvetaren Greg Walcher som också läst rapporten tillhör USA och Kanada de nationer som utnyttjar den största andelen av sina naturresurser. Men det är inte i Nordamerika som djurlivet tar mest stryk. De värsta exemplen är elefanterna i Afrika, Borneos orangutanger, jaguarerna i Sydamerika, gavialkrokodilerna i Indien och Nepal, samt jättesalamandrarna i Kina.         

”De flesta vet att exempelvis orangutangerna drivs bort från sina habitat därför att man hugger ner skog för att ge plats åt palmoljeplantager för produktion av biobränslen”, skriver Walcher. ”Hur WWF får ihop det med pratet om ekologi och hållbarhet är en gåta som organisationen inte ens nämner.”

WWF är inte ensamt om att skylla människan för alla förändringar i naturen. Tidigare har vi kunnat läsa att vi sedan civilisationens gryning har utrotat 83 procent av alla däggdjur och runt hälften av alla växter på jorden. Det beror enligt WWF på ”den ohämmade konsumtionen av livsmedel och resurser som förstör livets väv” (det låter som om gamle David Attenborough haft ett finger med i spelet).

Samtidigt ska vi vara medvetna om WWF, Greenpeace och många andra påstått miljövänliga organisationer är svurna fiender till moderna jordbruksmetoder och sädesslag som ger större skördar på mindre yta. Logik tycks inte vara miljövännernas starka sida.  

Som Skeppsgossen skrivit åtskilliga gånger tidigare lever miljövännerna i tron att allt ska förbli ”som det alltid har varit”. Det gäller både klimatet och naturen i stort. Idealklimatet tycks - som Joanne Nova skrivit på sin blogg - ha rått i början på 1700-talet när det varken fanns industri eller biltrafik. 

Men jorden har aldrig varit något paradis, det vet varje geologiskt intresserad. Katastrofer som meteoritnedslag och vulkanutbrott har påverkat inte bara klimatet utan också lett till att massor av arter försvunnit – för att med tiden ersättas av nya.

Vad skulle besserwissrarna inom WWF ha sagt om vi fortfarande haft en massa skräcködlor springande i våra skogar?

Greg Walcher är chef för Natural Resources Group vid tankesmedjan Heartland Institute och författare till boken “Smoking Them Out: The Theft of the Environment and How to Take it Back”. Se vidare http://gregwalcher.com/

Leve koldioxiden!

Professor William Happer

När historien om klimathysterin skrivs en gång i framtiden kommer säkert en artikel i New York Times från den 31 juli 2018 att anföras som ett exempel på denna förvillelse. Den har rubriken “En grönare värld låter bra, men i det långa loppet är det fruktansvärt”.

Det skriver William Happer, professor emeritus vid Princeton-universitet, i ett svar på artikeln som Skeppsgossen här återger i lätt redigerad översättning.

Artikeln börjar med en bild av slingerväxten kudzu som helt täcker tallar och andra träd i en skog någonstans i de amerikanska sydstaterna. Bilden är vald för att illustrera faran av ökade halter koldioxid. Det är dock tveksamt om utbredningen av den snabbväxande kudzun ökat påtagligt på grund av de höjda halterna koldioxid.

”I och för sig var det väl bra att tidningen lät sina läsare veta att mer CO2 betyder en grönare värld”, skriver William Happer, ”men resten av artikeln ägnas åt att demonisera denna gas som tillsammans med H2O (vatten) är en förutsättning för allt liv.”  

Som vanligt numera inleds artikeln New York Times med att etikettera var och en som välkomnar en grönare jord som en ”klimatförnekare”. Vem förnekar att klimatet förändras? Det har det alltid gjort och det kommer det alltid att göra.

”Därefter fortsätter skribenten med att förvandla goda nyheter till dåliga genom att påstå att växter som får ett stort tillskott av CO2 drabbas av brist på viktiga näringsämnen som kväve, koppar och kalium. Det kan man avläsa genom analys av odlade nyttoväxter. Det är förvisso sant och det är av det skälet som jordbrukare använder gödningsmedel med dessa näringsämnen tillsatta – och ofta även med koppar, järn, zink och andra spårämnen. Mer CO2 ställer förvisso ökade krav på gödning, men på grund av de ökade skördarna går det åt mindre mark för odlingen.”

Professor Happer fortsätter: ”Växter har nytta av mer CO2 av två huvudorsaker. För det första ger ökad mängd CO2 växterna möjlighet att använda vattnet effektivare och innebär därför att de kan tolerera torka bättre. Det är förklaringen till att det framför allt är i torra områden som man kan se effekterna av ökade halter CO2. För det andra mildrar en ökad halt av CO2 ”fotorespirationen” som begränsar fotosyntesen hos de flesta landlevande växter vid dagens låga halter av CO2 och höga halter av syre.”

Artikeln fortsätter demoniseringen av CO2 genom att kalla Kina “den största globala nedsmutsaren”. Men CO2 är definitivt ingen luftförorening. I genomsnitt andas en människa ut omkring ett kilo CO2 per dag. Under större delen av den geologiska historien har CO2-halkterna varit mycket högre än dagens ca 400 ppm. I kommersiella växthus höjer odlarna rutinmässigt CO2-halterna till 1000 ppm eller mer.

”Vi bör vara glada över att CO2 har stigit till ’nivåer som vi inte sett på jorden på miljoner år’ även om det inte är ett faktum. Växterna har försökt möta en CO2-svält i miljoner år, en hunger som nu äntligen tycks vara på väg att försvinna. I artikeln görs gällande att för-industriella CO2-halter på 280 ppm var ’idealiska’. Men 280 ppm ligger mycket närmare svältnivåerna på ca 150 ppm (vid havsytan) när många växter faktiskt dör än de optimala nivåerna på över 1000 ppm.”

Professor Happer noterar också att det finns fossila bevis för en utbredd CO2-svält mot slutet av den senaste istiden när halterna sjönk till under 200 ppm. Inte ens dagens 400 ppm är idealiskt för tillväxten, skriver han.

Artikeln i New York Times slutar med det löjliga påståendet att de “sex varmaste uppmätta åren inträffade efter 2010”. De påstådda rekordtemperaturerna uppvisar en ökning med tiondelar av en grad eller mindre, vilket kan jämföras med statistiska fel. Termometrar har bara existerat i några århundraden och det finns ännu inte något pålitligt nätverk med termometrar på jordytan. Satellitmätningar ger ett ganska bra globalt genomsnitt för temperaturen i den lägre atmosfären sedan 1979. Det finns också många bevis för att temperaturen på jorden har varit högre än den är idag under många perioder sedan slutet på den senaste istiden för ca 12 000 år sedan.

Sanningen är att världen redan drar nytta av den högre halten CO2 och att ännu mer av denna livets gas skulle vara bättre för både växter och djur.

Människans påverkan på klimatet: Ett gammalt påhitt

En vetenskapsman upptäcker att människans tekniska uppfinningar leder till en varmare värld. Effekten är ännu liten men den ökar stadigt. Mycket tyder på att Europa snart kommer att få ett tropiskt klimat, och inom bara några år kommer hela jorden att koka. Vetenskapsmannen varnar de styrande i världen men ingen tror på hans förutsägelser. I sin förtvivlan försöker han avvärja den kommande katastrofen genom industrisabotage. Men inte heller detta får världen att vakna. Till slut förlamas han av hopplöshet och dör av skräck...

Ovanstående är inte ett referat av en modern skräckhistoria - utan av en artikel som faktiskt skrevs för över hundra år sedan, närmare bestämt 1874. Redan då ägnade media utrymme åt den globala uppvärmningen! 

Amerikanska dagstidningen Kansas City Times publicerade detta år ett brev som påstods ha skrivits av en icke namngiven amerikansk vetenskapsman bosatt i Florens i Italien. Som referens angav brevskrivaren andra forskare som var verksamma i Italien. En av dem var astronomen Giovanni Donati (bilden), som enligt brevet under flera år dagligen hade mätt avståndet från jorden till solen med hjälp av en egen uppfinning. Han observerade då att jorden började röra sig närmare solen när den första transatlantiska telegrafkabeln lades ner 1858. Till en början var rörelsen mycket liten men snart ökade den påtagligt. Och när nästa kabel lades ner mellan Frankrike och Massachusetts, ökade hastigheten snabbt. 

Denne Donati insåg till sin fasa att kablarna fungerade som väldiga elektromagneter och flyttade jorden allt närmare solen. Han kom fram till att om jordens bana inte ändrades så skulle Europa bli tropiskt inom 12 år och jorden obeboelig kort därefter. Till slut skulle hela planeten uppslukas av solen. Han försökte varna de styrande i världen, men politikerna var alltför upptagna av diverse krigsförberedelser för att lyssna på honom.  

Till slut lyckades han övertala ett antal kolleger att chartra en båt, och från den kunde sällskapet kapa en av kablarna på havsbottnen. Men skadan reparerades snart, Donati blev alltmer desparat och avled av förtvivlan 1873. 

Det finns några korn av sanning i denna dystra framtidsprofetia. Giovanni Donati var en framstående italiensk astronom, som bland annat upptäckte ett antal kometer och även givit namn åt en av dem. Han dog 1873, men inte av förtvivlan utan i kolera. Och ett par  transatlantiska kablar låg mycket riktigt på havets botten. Men resten av historien är inget annat än fria fantasier.  

Artikeln väckte stor uppmärksamhet i hela USA och återgavs i ledande tidningar under rubriken "En vetenskaplig sensation". Men det finns inga bevis för att media tog denna sensationella och för hela människosläktet katastrofala nyhet på allvar. För det mesta hamnade den långt ner på första sidan, och exempelvis New York Daily Tribune betecknade historien som "absurd".  

Att det föregivna brevet inte framkalIade allmän hysteri torde kunna förklaras med att pressen vid den här tiden blev mer eller mindre överöst av påhittade nyheter från jordens alla hörn. Redaktörerna gillade framför allt historier som uppgavs vara baserade på vetenskapliga upptäckter. De matade regelbundet läsarna med artiklar om växter som åt människor, straffkolonier på månen och mastodonter som promenerade omkring i Sibirien. Det var läsning som direkt ökade lösnummerförsäljningen - och det fortsätter den som bekant att göra också i våra dagar.

Just den här historien från 1874 om den globala uppvärmningen lär vara en av de allra första - eller till och med kanske den allra första - som kopplar ihop teknik och klimat, även om den handlar om telegrafkablar på havsbottnen och inte om utsläpp från fossila bränslen. Men redan 1896 lade Svante Arrhenius fram en teori om att sådana skulle kunna leda till att jorden blev varmare - och hans upptäckt har som bekant fått oanade konsekvenser ända in på 2000-talet.