De tusen skyddsrummens stad

Symbolen för staden Sderot är denna menora tillverkad av raketer som skjutits från Gaza.

Medan Margot Wallström fortsätter att smutskasta Israel och bortförklara palestiniernas illdåd, kan det vara intressant att få en något mer nyanserad bild från en person som varit på plats och tagit del av vad vanliga israeler i grannskapet tycker om det som händer på Gazaremsan. Skeppsgossen har läst denna post som skrivits av den liberale australiensaren Josh Manuatu.

Han besökte förra året staden Sderot, som ligger en kilometer från Gazaremsan. Staden påminner om många landsortssamhällen i hans hemland – skillnaden är att den i åratal har utsatts för ideliga raketanfall och att invånarna har endast 7-13 sekunder på sig att sätta sig i säkerhet i skyddsrummen. ”Det första ett skolbarn får lära sig är att springa så fort det bara orkar när sirenen hörs... Majoriteten av barnen under 13 år lider av post-traumatisk stress.” Varje busshållplats har ett litet skyddsrum, lekplatserna likaså.

“Nu har raketanfallen i stort sett upphört, men istället har det uppstått ett nytt hot – man gräver tunnlar under muren och försöker via dem kidnappa soldater och civila. Det som slog mig mest var hur vansinnig situationen är och att människorna i Sderot ändå kan diskutera den så lugnt och normalt.”

De internationella påtryckningarna mot Israel ledde en gång till att palestinierna 2005 fick ett av dem efterlängtat område med självstyre, den s.k. Gazaremsan. Många hoppades att palestinierna skulle förvandla denna till en modell som visade hur fritt och demokratiskt ett arabiskt territorium kunde bli, ”en sorts Mellanösterns  Singapore”. Men bara två år efter överlämnandet tog Hamas kontroll över remsan och har sedan dess också utövat sin terror mot Israel därifrån.

”I stället för att dra nytta av leveranser av el, vatten, cement och annat från Israel och omvärlden för att skapa en mönsterstad, har Hamas använt materialet till att utveckla raketer, bygga tunnlar och förtrycka de palestinier som bor på Gazaremsan. Resultatet är att området nu på många sätt liknar de andra 22 arabstaterna i regionen – fyllt av terror, kvinnoförtryck, en negativ inställning till homosexualitet och påtvingad fattigdom  för att den statligt finansierade terrorn ska kunna fortsätta.”

Labor i Australien är motsvarigheten till socialdemokraterna i Sverige och vill nu se ett erkännande av Palestina, förmodligen inspirerat av sina svenska meningsbröder. I likhet med dessa hävdar man att Hamas är extremister och den palestinska myndigheten moderat. Det ligger kanske något i det, men den palestinske presidenten Abbas som valdes 2005 och nu sitter för tolfte året av sin fyraårsperiod  befarar att Hamas ska ta över även Västbanken. ”Om den palestinske presidenten inte litar på sitt folk, varför ska vi då göra det?”

Det finns som sagt 22 arabstater i Mellanöstern. Vad är det som talar för att en 23:e skulle bli annorlunda och mer demokratisk?

“Å andra sidan”, skriver Josh Manuatu, “är Israel den enda i västerländsk mening fria och demokratiska staten i regionen och har gång på gång visat sig berett att slåss för dessa värden... Att stå upp för Israel är en självklarhet som inte ens behöver diskuteras  av Labor.”