Ett solcellsdrivet narrskepp har påbörjat jungfrufärden

Så ser det nya narrskeppet ut.

Nu har “Energy Observer” börjat sin sexåriga jungfrutur, som ska ta den tidigare tävlingsbåten runt jorden - utan bränslepåfyllning och utan utsläpp!

Ett 50-tal tekniker har försett den 30 m långa katamaranen med en kombination av solceller, vindturbiner och ett vätecellsystem. Sol och vind utnyttjas på dagarna, på nätterna kopplas bränslecellerna in. Vätet utvinns genom elektrolys av saltvatten.  Kaptenen på “Energy Observer” säger på hemsidan att fartyget kommer att besöka 50 länder och anlöpa 100-talet hamnar – ”allt för att visa på framtida lösningar som kan hejda den globala uppvärmningen”.

Ur teknisk synvinkel är experimentet utan tvekan intressant, lika intressant som det solcelldrivna flygplanet ”Solar Impulse 2” som efter bl.a. väder- och batteriproblem tog sig runt jorden på ett år eller de många soldrivna landsvägsfordon som varje år rusat fram på ökenvägarna i Australien i hastigheter som tangerat 100 km/h. Trots dessa sensationella tekniska landvinningar finner Skeppsgossen anledning att ifrågasätta värdet av innovationerna.

Jag skulle vilja kalla ”Energy Observer” för ett narrskepp. Vackert, tekniskt avancerat men absolut onödigt och onyttigt. I princip klarar det ju inget annat än att gå för egen maskin och det gjorde till och med Kon-Tiki. 

Kan ni tänka er solcellsdrivna containerfartyg eller kanske isbrytare som är beroende av hur solen står på himlen och som slutar gå när det skymmer? Hur ska vi någonsin kunna konstruera elmotorer med de effekter som är nödvändiga för den sortens fartyg?  Ryska atomisbrytaren ”50 Let Pobedy” utvecklar 60MW (motsvarande 80,500 hk), världens starkaste fartygsmotor är på 109,000 hk och driver containerfartyget ”Emma Maersk”. Det är inga Green Peace-kajaker vi talar om.

Att ”Solar Impulse 2” aldrig heller kan utvecklas till en jumbojet säger sig självt. Och inte ens de miljönarrar som flyger jorden runt till sina konferenser skulle väl acceptera en restid på ett år?

Solcellsdriven familjebil

Alla experiment med solcellsdrivna bilar visar egentligen bara att man kan få ett fordon på tre eller fyra hjul att rulla när solen lyser, men på natten kommer samma bil inte en meter framåt för egen maskin. De flesta av de här fordonen har dessutom bara plats för föraren som mer eller mindre ligger i dem och den holländska ”familjebil” som presenterades för några år sedan kan knappast kallas komfortabel.

Har du för övrigt sett en solcellsdriven lastbil? Som lastar 50 ton timmer? Trodde väl inte det. Inte ens en liten paketbil med solceller på taket har Skeppsgossen veterligt rullat på gatorna i någon storstad.

 

Solcellernas verkningsgrad brukar anges till ca 25 procent. För att driva de fyra elmotorerna i ”Solar Impulse 2” på tillsammans ca 40 hk krävdes 17,000 solceller på de 63 m långa vingarna (med en yta på ca 200 m²). Hur många solceller skulle det behövas för få upp ett passagerarplan av vanlig storlek i luften? Och hur skulle man överhuvudtaget få plats med dem på vingar och flygkropp?

Skeppsgossen har alls inget emot tekniska innovationer, tvärtom. Men när de föds i skuggan av ett påhittat hot med politiska förtecken och inte ur människans medfödda nyfikenhet och fantasi, då ger jag inte mycket för dem. Alla de pengar och resurser som lagts ner på det senaste narrskeppet kunde ha gjort mer nytta för mänskligheten om de satsats på exempelvis köksspisar till alla de miljoner indier som saknar elektricitet och lagar mat över rykande eldar med kodynga.

Men det är ju klart – sådana uppfinningar ger inte alls samma genklang i världsmedia som ett solcellsdrivet narrskepp med det tjusiga namnet ”Energy Observer”.