Nej, välstånd kan inte byggas på sol och vind

Australiensarna kommer att betala 300 miljoner AUD i subventioner till en saudisk miljardär för en solcellsanläggning långt ute i vildmarken. Det meddelar bloggaren Joanne Nova som också försett Skeppsgossen med skrämmande siffror om vad landets vansinniga satsning på grön energi egentligen kostar.

Den saudiska anläggningen ligger i Moree i New South Wales och i samma stat finns också ett äldre kolkraftverk som ska tas ur bruk 2022. Kolkraftverket genererar 50 gånger mer elektricitet än solcellerna i Moree beräknas göra. Den totala elproduktionen i Australien uppgår till 200TWh per år och Morees bidrag på 150,000MWh är alltså 0,08 procent! Trots det får skattebetalarna subventionera Moree med 50 miljoner AUD om året under de närmaste fyra åren och därefter med 90 miljoner AUD under nästa årtionde = 300 miljoner AUD.

“Solar is the future, my foot!” avslutar Joanne Nova sin rapport.

Apropå kolkraft har Skeppsgossen fått en annan rapport från landet ”down under”. Den handlar om ett av landets äldsta kolkraftverk, Stanwell Power Plant i Queensland. Där är man kloka nog att mitt i det gröna vansinnet uppgradera en av enheterna för 53 miljoner AUD. Just Stanwell har för övrigt världsrekordet i driftsäkerhet – Unit 1 på 361MW har utan avbrott levererat fullt under 1,088 dagar, alltså i nära tre år.

Som en jämförelse kan nämnas att Australiens största vindkraftsfarm, Macarthur i delstaten Victoria, har 140 turbiner med en märkkapacitet på totalt 420MW. Den togs i bruk för fyra år sedan. För att producera lika mycket el som en enda enhet vid Stanwells kolkraftverk gjorde på tre år, kommer det att ta 8 1/2 år för turbinerna i Macarthur. Man kan också uttrycka det så här: det som de tre enheterna i kolkraftverket levererar på tre år  kan vindsnurrorna i bästa fall leverera under hela sin potentiella livstid på 25 år.

Men i takt med att alltfler svenskar inser vindkraftens begränsningar och att lönsamheten minskar katastrofalt på grund av den billiga elen så ökar tyvärr intresset för liknande vansinnesprojekt på solenergiområdet. Jämfört med Australien har ju Sverige väldigt dåliga förutsättningar att ta tillvara solljuset för framställning av elektricitet, vad solvurmarna än säger.

Inte ens i Afrika är förutsättningarna för storskalig elproduktion med solens hjälp så goda som vi kanske tror. Skeppsgossens rapportör framhåller att till och med i staterna runt ekvatorn skiner solen som mest mellan oktober och februari, resten av året måste man räkna med täta moln och regn.  

Småskalig elproduktion med solpaneler kan dock hjälpa till att höja standarden ute i byarna och minska användningen av dynga och ved i eldstäderna. Redan nu är det många aktörer på marknaden som erbjuder solspisar och solugnar. I ett metalltråg finns ett rör fyllt med vegetabilisk olja. När oljan hettats upp kan man laga mat och grädda bröd på solspisen. Men fort går det inte – att koka ägg kan ta upp till 45 minuter. Och priset ligger mellan 100 och 260 dollar, vilket motsvarar årsinkomsten hos många familjer.

Afrikansk solugn som få har råd med. 

I Afrika siktar man nu på att bygga upp västerländska städer och industrier och då behövs stabil energi. En dröm är till exempel Trans East Africa-järnvägen som ska förbinda Uganda och Södra Sudan med länderna på Afrikas horn, en sträcka på 750 kilometer. Det är väl ingen som inbillar sig att tågen där ska rulla med sol- och vindkraft? Vad Afrika och utvecklingsländerna behöver är i första hand kärnkraftverk och kol- och naturgaseldade kraftverk. Tyvärr stoppas idag många projekt som är tänkta att utnyttja vattenkraft av miljöorganisationer som värnar mer om växter och djur och sin egen existens än om människorna i Afrika.  

Det är dags att vakna upp ur de rosa drömmarna om en värld som lever på ”förnybar” energi av vad slag det vara må och se till att vi tar tillvara de energislag som vi vet fungerar.