Kloka ord om biologisk mångfald

Parakiter lever nu i kolonier i både Spanien och London och har berikat vår fauna.

Titt som tätt får vi höra att vi människor inte bara får jorden att koka utan att vi också utrotar en massa djur – till och med sådana som vi ännu inte har upptäckt. En brittisk professor i ekologi som heter Chris Thomas avfärdar sådana påståenden i en ny bok med titeln “Inheritors of the Earth” som hamnat i Skeppsgossens koj. I boken kan man bland annat läsa att dagens Storbritannien kan räkna till nästan 2,000 nya arter som till stor del flyttat in under de senaste 300 åren.  

"De flesta av dessa är så kallade trädgårdsrymlingar som flyttat ut från våra trädgårdar och anpassat sig till ett liv i det vilda. Utan våra samhällen skulle de inte ha funnits där de nu växer. Likadant är det med parakiterna i London. De är ättlingar till förrymda burfåglar och har bidragit till den biologiska mångfalden.”

Professor Thomas menar att naturen gör motstånd när vi rycker fram alltför våldsamt och att klimatförändringarna faktiskt har gett många arter bättre möjligheter att överleva och frodas. I de flesta delar av världen har mångfalden ökats och kanske har det aldrig tillkommit så många nya arter som i vår tid. Faunan och floran i Storbritannien, säger han, är mycket rikare idag än för 10,000 år sedan. Orsakerna är jordbruket, stadsbebyggelsen, trädgårdarna, klimatförändringarna och det faktum att vi medvetet introducerat många nya och exotiska arter.

Ett exempel är den vanliga gråsparven. Sparvar är inte endemiska på de brittiska öarna utan har spritt sig från Central-Asien med människan. I Italien har sparvarna hybridiserat med spanska sparvar och frambringat en ny och klart definierad art.

I en tidningsintervju har Chris Thomas utvecklat tesen om att ett varmare klimat ger större artrikedom. Den enkla förklaringen är att det finns fler arter av djur och växter i exempelvis Frankrike än i kyligare delar av Europa.

”När det det blir varmare går förvisso en del arter under, men samtidigt sprids betydligt fler av de värmeälskande arterna norrut. Det gäller inte bara i Europa utan också i många andra delar av världen. Vi känner alla till att artrikedomen är större i tropikerna, men det beror inte bara på värmen utan också på nederbördsmängden och andra faktorer.”

Som alla forskare numera varnar professor Thomas samtidigt för de katastrofala effekterna av den globala uppvärmningen – om han inte gjort det skulle han ha blivit persona non grata i universitetsvärlden och gått miste om diverse anslag för fortsatt forskning. Därför har Skeppsgossen medvetet hoppat över de avsnitt i boken som diskuterar denna icke-fråga.

Intressantare är diskussionen om följderna av den avskogning vi ser i exempelvis Brasilien. Den anses ju vara rena katastrofen, men den har också lett till att många fågelarter som kohäger och prärieuggla etablerat sig i de avverkade områdena. ”Urskogar är nödvändiga habitat för skogslevande arter, men när de försvinner öppnas nya möjligheter för andra arter.”

Professor Thomas ifrågasätter också ”det irrationella förföljandet” av så kallade invasiva arter. Enligt honom är nykomlingarna att betrakta som lyckosamma arter med förmågan att anpassa sig till en människopåverkad värld. Hur många djur- och växtarter har dött ut i Storbritannien på grund av dessa inkräktare? Inga, svarar han. Det är i huvudsak jakt och förändrad miljö som lett till att vissa djurarter försvunnit.

”Livet på jorden är en process, inte ett blekt mästerverk som måste restaureras till ett gånget stadium som inte längre existerar. Vi måste lära oss att uppskatta de biologiska vinsterna lika mycket som vi sörjer förlusterna”, skriver den kloke biologen.