Till koldioxidens lov

Med vargarnas hjälp jagade våra närmaste förfäder mammutar och överlevde därmed istiden. 

Statistikern Björn Lomborg har redan påpekat att de storslagna löftena i Paris-överenskommelsen skulle kosta världen 100 triljoner dollar. För denna enorma summa skulle vi få en sänkning av temperaturen globalt med 0,05ºC år 2100.

.

Få människor inser att under den senaste istiden så höll alltför lite CO2 I atmosfären på att utsläcka allt liv på jorden. Världshaven var vid den tiden över 100 meter grundare än idag och sög åt sig det mesta av koldioxiden i luften. Halva Nordamerika, Europa och Asien låg begravda under flera kilometer tjock is. Koldioxidmängden i atmosfären var då 180 ppm, jämfört med dagens 400 ppm.

På grund av detta utplånades de flesta av växterna på jorden. Endast i de mildare klimaten lyckades en del träd överleva. Enligt studier från Cambridge-universitetet var det bara 100,000 människor i hela världen som överlevde katastrofen och det är från dem vi alla härstammar.

Temperaturerna låg ofta på minus 40 grader. Neandertalarna klarade livhanken tack vare att de levde i grottor och kunde hålla rovdjuren på avstånd med eldar i grottöppningarna. Men de kunde inte längre jaga och svalt långsamt ihjäl.

De människor som klarade prövningen – och vilkas DNA återfinns hos de flesta av dagens européer – var nomader från områdena runt Svarta Havet. De bodde i tält resta med hjälp av hudar och revben från mammutar som de jagade med sina kastspjut.  

Det var dessa gravettianer som domesticerade och avlade vargar för att skydda sina tält ute på tundran. Benknotorna som de lade på sophögen och märgen i dem var det som lockade vargarna eller de vilda hundarna till lägren.

När istiden tog slut ledde CO2 inte till något varmare klimat. Först 800 år senare, efter uppvärmningen, började CO2-halterna öka i atmosfären.

Våra “moderna” sädesslag började utvecklas för 400 miljoner år sedan när mängden CO2 uppgick till 5,000 ppm! Vissa arter av träd och buskar gjorde entré för 360 miljoner år sedan när CO2-halten var omkring 4,000 ppm. De stora träden dök upp för 160 miljoner år sedan då CO2-halten i atmosfären var ca 2,200 ppm.

Faran för att vi människor ska må illa eller ta skada av för mycket CO2 är liten. I USA anges 1,000 ppm som ett gränsvärde under en livstid,, men i rymdskytteln ligger  riskgränsen på 5,000 ppm och i atomubåtar på 8,000 ppm. Så vad bör då mängden CO2 ligga på för att vi ska må bra? Det tycks ingen kunna säga med säkerhet. Generellt gäller att det är bättre med för höga halter än för låga. Vid låga halter trivs varken växter, djur eller människor.

Under holocen, då temperaturerna låg 4 grader högre än idag, utvecklades människosläktet enormt. Och människor som lever i tropiska områden är ett bevis för att vi kan uthärda betydligt högre temperaturer än de vi har i tempererade klimat. Det är också ett faktum att fler människor avlider på grund av köld än av värme. Idag finns det uppgifter som säger att den lilla extra värme vi fått under senare årtionden resulterat i 15 procent större skördar.

IPCC förlitar sig på klimatmodeller och enligt dessa magasinerar en varmare värld mer vattenånga i atmosfären. Vattenånga är den effektivaste växthusgasen och därför räknade IPCC med att vi skulle få en 5 grader eller till och med 10 grader varmare värld (påvens rådgivare har pratat om 12⁰C).   

Sanningen är emellertid att NASA har mätt upp mängden vattenånga i atmosfären sedan 1980 och kommit fram till att den inte ökat trots högre CO2-halter.

Det varmaste året under de senaste fem årtusendena var 1936. När vi efter andra världskrigets slut fick en höjning av CO2 så borde den ha satt spår I temperaturen men det gjorde den inte. I stället sjönk temperaturerna mellan 1940 och 1975.

Är det inte dags att en gång för alla ta kål på myten om den globala uppvärmningen och vår inblandning i den? Tyvärr ser det emellertid ut som om det är alltför mycket pengar, prestige och makt inblandat för att det ska kunna ske. Ibland känns det väldigt hopplöst här uppe i utkiken.