När inget blir som man trott

Medan regnet öser ner på sina håll och solen gasser av  bara tusan på andra, sitter Skeppsgossen nöjd I sin utkik och betraktar hur narrarna kämpar med alla medel för att behålla något av sin trovärdighet. Det är ofta en tragikomisk uppvisning de består med, med tanke på att gissat så käpprätt åt helvete på så många punkter. Ibland kommer de med helt vansinniga påståenden som att det är gorrhett på sommaren i öknen, så hett att flygplan varken kan landa eller lyfta... Vilken sensationell nyhet!

Kultledaren Al Gore ger inte heller upp så länge han får sola sig i rampljuset och fortsätta att fylla på sin kassakista. År 2009 påstod han att det var 75 procent chans att iskalotterna vid polerna skulle ha smält fram till 2014. Uppifrån utkiken kan Skeppsgossen konstatera att de finns kvar och till och med har växt till ordentligt vid Nordpolen.

Den tyske klimatforskaren Hans von Storch sade i en intervju 2013 att det måste finnas två fel i de använda klimatmodellerna eftersom de stämmer så dåligt med verkligheten. Det ena är att växthusgaserna – och då främst CO2 – inte alls påverkar klimatet så mycket som en del trott (vilket senare också har bekräftats av andra seriösa forskare). Den andra förklaringen är att vi underskattat effekten av de naturliga klimatvariationerna. 

  

Så vad gör då narrarna för att rädda sina långa näsor? James Hansen profeterade en gång att Manhattan skulle stå under vatten år 2018. Nu visar mätningar som utförts av hans tidigare arbetsgivare NASA att detta inte alls kommer att inträffa. Havsnivåerna sjunker i stället. Hansen har därför flyttat fram framtiden till ”50 till 150 år” räknat från idag. Och sådana personer kallas fortfarande forskare och får medias uppmärksamhet så fort de levererar en ny lögn.

Någon har skrivit att detta är det underbara med “vi-tror-på-vetenskapen”-folket: de får ta miste hur ofta som helst utan några efterräkningar. Varje förutsägelse som inte stämmer innebär inte en stunds självrannsakan utan leder bara till att de hämtar en ny profetia ur tomma luften. Genom att skjuta fram facit ett helt århundrade slipper de i alla fall uppleva förödmjukelsen av att ha haft fel ännu en gång.

Nere på Narrskeppets däck fortsätter emellertid dårdansen, om än i allt långsammare tempo, och i pauserna diskuterar man på fullt allvar frågan om hur man ska kunna krympa folk så att de tar mindre plats i tillvaron.