Kloka ord om biologisk mångfald

Parakiter lever nu i kolonier i både Spanien och London och har berikat vår fauna.

Titt som tätt får vi höra att vi människor inte bara får jorden att koka utan att vi också utrotar en massa djur – till och med sådana som vi ännu inte har upptäckt. En brittisk professor i ekologi som heter Chris Thomas avfärdar sådana påståenden i en ny bok med titeln “Inheritors of the Earth” som hamnat i Skeppsgossens koj. I boken kan man bland annat läsa att dagens Storbritannien kan räkna till nästan 2,000 nya arter som till stor del flyttat in under de senaste 300 åren.  

"De flesta av dessa är så kallade trädgårdsrymlingar som flyttat ut från våra trädgårdar och anpassat sig till ett liv i det vilda. Utan våra samhällen skulle de inte ha funnits där de nu växer. Likadant är det med parakiterna i London. De är ättlingar till förrymda burfåglar och har bidragit till den biologiska mångfalden.”

Professor Thomas menar att naturen gör motstånd när vi rycker fram alltför våldsamt och att klimatförändringarna faktiskt har gett många arter bättre möjligheter att överleva och frodas. I de flesta delar av världen har mångfalden ökats och kanske har det aldrig tillkommit så många nya arter som i vår tid. Faunan och floran i Storbritannien, säger han, är mycket rikare idag än för 10,000 år sedan. Orsakerna är jordbruket, stadsbebyggelsen, trädgårdarna, klimatförändringarna och det faktum att vi medvetet introducerat många nya och exotiska arter.

Ett exempel är den vanliga gråsparven. Sparvar är inte endemiska på de brittiska öarna utan har spritt sig från Central-Asien med människan. I Italien har sparvarna hybridiserat med spanska sparvar och frambringat en ny och klart definierad art.

I en tidningsintervju har Chris Thomas utvecklat tesen om att ett varmare klimat ger större artrikedom. Den enkla förklaringen är att det finns fler arter av djur och växter i exempelvis Frankrike än i kyligare delar av Europa.

”När det det blir varmare går förvisso en del arter under, men samtidigt sprids betydligt fler av de värmeälskande arterna norrut. Det gäller inte bara i Europa utan också i många andra delar av världen. Vi känner alla till att artrikedomen är större i tropikerna, men det beror inte bara på värmen utan också på nederbördsmängden och andra faktorer.”

Som alla forskare numera varnar professor Thomas samtidigt för de katastrofala effekterna av den globala uppvärmningen – om han inte gjort det skulle han ha blivit persona non grata i universitetsvärlden och gått miste om diverse anslag för fortsatt forskning. Därför har Skeppsgossen medvetet hoppat över de avsnitt i boken som diskuterar denna icke-fråga.

Intressantare är diskussionen om följderna av den avskogning vi ser i exempelvis Brasilien. Den anses ju vara rena katastrofen, men den har också lett till att många fågelarter som kohäger och prärieuggla etablerat sig i de avverkade områdena. ”Urskogar är nödvändiga habitat för skogslevande arter, men när de försvinner öppnas nya möjligheter för andra arter.”

Professor Thomas ifrågasätter också ”det irrationella förföljandet” av så kallade invasiva arter. Enligt honom är nykomlingarna att betrakta som lyckosamma arter med förmågan att anpassa sig till en människopåverkad värld. Hur många djur- och växtarter har dött ut i Storbritannien på grund av dessa inkräktare? Inga, svarar han. Det är i huvudsak jakt och förändrad miljö som lett till att vissa djurarter försvunnit.

”Livet på jorden är en process, inte ett blekt mästerverk som måste restaureras till ett gånget stadium som inte längre existerar. Vi måste lära oss att uppskatta de biologiska vinsterna lika mycket som vi sörjer förlusterna”, skriver den kloke biologen. 

       

När inget blir som man trott

Medan regnet öser ner på sina håll och solen gasser av  bara tusan på andra, sitter Skeppsgossen nöjd I sin utkik och betraktar hur narrarna kämpar med alla medel för att behålla något av sin trovärdighet. Det är ofta en tragikomisk uppvisning de består med, med tanke på att gissat så käpprätt åt helvete på så många punkter. Ibland kommer de med helt vansinniga påståenden som att det är gorrhett på sommaren i öknen, så hett att flygplan varken kan landa eller lyfta... Vilken sensationell nyhet!

Kultledaren Al Gore ger inte heller upp så länge han får sola sig i rampljuset och fortsätta att fylla på sin kassakista. År 2009 påstod han att det var 75 procent chans att iskalotterna vid polerna skulle ha smält fram till 2014. Uppifrån utkiken kan Skeppsgossen konstatera att de finns kvar och till och med har växt till ordentligt vid Nordpolen.

Den tyske klimatforskaren Hans von Storch sade i en intervju 2013 att det måste finnas två fel i de använda klimatmodellerna eftersom de stämmer så dåligt med verkligheten. Det ena är att växthusgaserna – och då främst CO2 – inte alls påverkar klimatet så mycket som en del trott (vilket senare också har bekräftats av andra seriösa forskare). Den andra förklaringen är att vi underskattat effekten av de naturliga klimatvariationerna. 

  

Så vad gör då narrarna för att rädda sina långa näsor? James Hansen profeterade en gång att Manhattan skulle stå under vatten år 2018. Nu visar mätningar som utförts av hans tidigare arbetsgivare NASA att detta inte alls kommer att inträffa. Havsnivåerna sjunker i stället. Hansen har därför flyttat fram framtiden till ”50 till 150 år” räknat från idag. Och sådana personer kallas fortfarande forskare och får medias uppmärksamhet så fort de levererar en ny lögn.

Någon har skrivit att detta är det underbara med “vi-tror-på-vetenskapen”-folket: de får ta miste hur ofta som helst utan några efterräkningar. Varje förutsägelse som inte stämmer innebär inte en stunds självrannsakan utan leder bara till att de hämtar en ny profetia ur tomma luften. Genom att skjuta fram facit ett helt århundrade slipper de i alla fall uppleva förödmjukelsen av att ha haft fel ännu en gång.

Nere på Narrskeppets däck fortsätter emellertid dårdansen, om än i allt långsammare tempo, och i pauserna diskuterar man på fullt allvar frågan om hur man ska kunna krympa folk så att de tar mindre plats i tillvaron.  

Ett solcellsdrivet narrskepp har påbörjat jungfrufärden

Så ser det nya narrskeppet ut.

Nu har “Energy Observer” börjat sin sexåriga jungfrutur, som ska ta den tidigare tävlingsbåten runt jorden - utan bränslepåfyllning och utan utsläpp!

Ett 50-tal tekniker har försett den 30 m långa katamaranen med en kombination av solceller, vindturbiner och ett vätecellsystem. Sol och vind utnyttjas på dagarna, på nätterna kopplas bränslecellerna in. Vätet utvinns genom elektrolys av saltvatten.  Kaptenen på “Energy Observer” säger på hemsidan att fartyget kommer att besöka 50 länder och anlöpa 100-talet hamnar – ”allt för att visa på framtida lösningar som kan hejda den globala uppvärmningen”.

Ur teknisk synvinkel är experimentet utan tvekan intressant, lika intressant som det solcelldrivna flygplanet ”Solar Impulse 2” som efter bl.a. väder- och batteriproblem tog sig runt jorden på ett år eller de många soldrivna landsvägsfordon som varje år rusat fram på ökenvägarna i Australien i hastigheter som tangerat 100 km/h. Trots dessa sensationella tekniska landvinningar finner Skeppsgossen anledning att ifrågasätta värdet av innovationerna.

Jag skulle vilja kalla ”Energy Observer” för ett narrskepp. Vackert, tekniskt avancerat men absolut onödigt och onyttigt. I princip klarar det ju inget annat än att gå för egen maskin och det gjorde till och med Kon-Tiki. 

Kan ni tänka er solcellsdrivna containerfartyg eller kanske isbrytare som är beroende av hur solen står på himlen och som slutar gå när det skymmer? Hur ska vi någonsin kunna konstruera elmotorer med de effekter som är nödvändiga för den sortens fartyg?  Ryska atomisbrytaren ”50 Let Pobedy” utvecklar 60MW (motsvarande 80,500 hk), världens starkaste fartygsmotor är på 109,000 hk och driver containerfartyget ”Emma Maersk”. Det är inga Green Peace-kajaker vi talar om.

Att ”Solar Impulse 2” aldrig heller kan utvecklas till en jumbojet säger sig självt. Och inte ens de miljönarrar som flyger jorden runt till sina konferenser skulle väl acceptera en restid på ett år?

Solcellsdriven familjebil

Alla experiment med solcellsdrivna bilar visar egentligen bara att man kan få ett fordon på tre eller fyra hjul att rulla när solen lyser, men på natten kommer samma bil inte en meter framåt för egen maskin. De flesta av de här fordonen har dessutom bara plats för föraren som mer eller mindre ligger i dem och den holländska ”familjebil” som presenterades för några år sedan kan knappast kallas komfortabel.

Har du för övrigt sett en solcellsdriven lastbil? Som lastar 50 ton timmer? Trodde väl inte det. Inte ens en liten paketbil med solceller på taket har Skeppsgossen veterligt rullat på gatorna i någon storstad.

 

Solcellernas verkningsgrad brukar anges till ca 25 procent. För att driva de fyra elmotorerna i ”Solar Impulse 2” på tillsammans ca 40 hk krävdes 17,000 solceller på de 63 m långa vingarna (med en yta på ca 200 m²). Hur många solceller skulle det behövas för få upp ett passagerarplan av vanlig storlek i luften? Och hur skulle man överhuvudtaget få plats med dem på vingar och flygkropp?

Skeppsgossen har alls inget emot tekniska innovationer, tvärtom. Men när de föds i skuggan av ett påhittat hot med politiska förtecken och inte ur människans medfödda nyfikenhet och fantasi, då ger jag inte mycket för dem. Alla de pengar och resurser som lagts ner på det senaste narrskeppet kunde ha gjort mer nytta för mänskligheten om de satsats på exempelvis köksspisar till alla de miljoner indier som saknar elektricitet och lagar mat över rykande eldar med kodynga.

Men det är ju klart – sådana uppfinningar ger inte alls samma genklang i världsmedia som ett solcellsdrivet narrskepp med det tjusiga namnet ”Energy Observer”. 

           

Maldiverna uppslukas inte av havet utan av islamism

Fredagsbön i Malé.

Härom dagen kom det ett brev till utkiken. Det saknade avsändare och innehöll endast en makulerad flygbiljett – till Maldiverna! Skeppsgossen fick sig ett gott skratt och gissar att det var hans gode vän Alarik Vittfarne som ville skoja med honom. För nu bör det ju vara dags att ta farväl av de 1200 paradisöarna därute i Indiska Oceanen om man får tro alla de prognoser som media rapporterat om under ett par decennier. Däremot har media rapporterat väldigt lite om ett annat och betydligt större hot. 

Redan 1988 kunde vi läsa om den hotande miljökatastrofen. Då var nådatiden 30 år och man räknade med en höjning av havsnivån på minst 20-30 centimeter. Eftersom en stor del av öarna ligger bara någon meter över havet skulle det självklart få hemska konsekvenser. Ett annat hot som påtalades vid den tiden var att dricksvattnet skulle bli oanvändbart – redan 1992 enligt vissa rapporter. 

    Den numera avsatte presidenten Mohammed ”Anni” Nasheed slog larm till FN och begärde miljarder för att kunna flytta de 270,000 invånarna. Han förde underhandlingar med både Indien och Sri Lanka – ”vi kommer att investera i mark och vill inte hamna i flyktingtält”, sa han. Inför Köpenhamnskonferensen videofilmades ett regeringsmöte på sex meters djup som öppnade världens ögon. 

    Vad som sedan hände är ett exempel på hur ledarna i ”fattiga” länder berikar sig när pengarna rullar in. Huvudstaden Malé begåvades med en ny flygplats och höghushotell i lyxklass. Själv stoppade Mohammed så mycket av bidragen i de egna fickorna att han avsattes och flydde öriket. Efter all mediarapportering ökade intresset för ögruppen ännu mer och turistströmmen växer för varje år. Förra året kunde Maldiverna räkna in 1,2 miljoner turister. Man kan lugnt påstå att katastroflarmet var en synnerligen lyckad pr-kupp som satte den sjunkande ögruppen på kartan innan den skulle försvinna för alltid.

    Havsnivån stiger emellertid inte runt Maldiverna – den sjunker och landarealen växer. Svenske havsforskaren Nils-Axel Mörner har gjort mätningar på plats och kunnat konstatera att havsytan inte stigit en millimeter på senare år. Jämfört med 20 år tillbaka hade den istället sjunkit. När han berättade om sina observationer, möttes han av kalla handen och maldivisk TV vägrade sända nyheten överhuvudtaget.

Det är alltså inte havet som utgör ett hot mot Maldiverna utan i stället en inte obekant religiös ideologi som kallas islam. Därtill en riktning inom denna som anses vara den värsta, nämligen salafismen.  

    I april i år knivhöggs en liberal bloggare till döds, troligen därför att han opponerat sig mot örikets växande islamisering, och tidigare har det rapporterats om en kidnappad journalist. Det finns också rapporter om att landet varit ledande leverantör av jihadister till IS i Syrien och Irak. För att lugna oroliga turister har Maldiverna infört ökad terrorbevakning – och regeringen har också formulerat regler för hur turister bör uppträda i ett muslimskt land. 

   Så har också detta ”paradis” befläckats och Skeppsgossen känner bara tacksamhet över att hans biljett till Maldiverna är makulerad. Och glädjen har inget med den uteblivna havsnivåhöjningen att göra. 

Förnybart i siffror

Dålig avkastning på förnybart

Skeppsgossen har vid flera tillfällen citerat kunniga ekonomer som beräknat vad satsningarna på den så kallade förnybara energin egentligen kostar (skattebetalarna). Nu har jag tagit del av en intressant utredning som gjorts av ekonomiprofessorn Michael Kelly. Den handlar om den ekonomiska avkastningen på olika energiinvesteringar. Låter trist men belyser frågor som inte diskuteras så ofta i dessa sammanhang.

Kellys “Economic Return on Energy Investment” är ett mått på produktiviteten hos olika energislag. Han har kommit fram till att 9 procent av den globala ekonomin är knuten till energi och det ger enligt hans formel en avkastning på 11:1. För kol- och gaskraftverk är avkastningen omkring 50:1 och för kärnkraft 70:1. Biomassa ger en avkastning på 11:1.

Använder vi samma formel på solpaneler blir avkastningen mindre än 4:1 och för vindkraften mindre än 8:1. Det visar om inte annat att sol- och vindkraft har minimala möjligheter att höja standarden i tredje världen till europeisk nivå.

Professor Kellys siffror bekräftar hur vansinnigt det är att tro på en framtid för den förnybara energin. Och räcker inte de som bevis, kan följande genomgång kanske få en och annan tvivlare på bättre tankar.

Solpanelerna vid Nellis Air Force Base i Nevada (ovan) genererar 15 megawatt under kanske 30 procent av året, Anläggningen upptar en yta på ca 50 hektar. Kärnkraftverket Palo Verde i Arizona genererar 900 gånger så mycket el under 95 procent av året och upptar inte ens hälften så mycket mark. Om man skulle använda samma teknik som i Nellis skulle det krävas en markyta på 1,800 hektar. Jämför dessa siffror med förra årets totala elproduktion i USA – den uppgick till 3,5 miljarder MWh.

Moderna kol- och gasdrivna kraftverk upptar en yta på mindre än 150 ha för en i stort sett kontinuerlig elproduktion 600 MW. En vindkraftsanläggning i Indiana upptar en yta av 25,000 ha och producerar el under ca 30 procent av året. Av dessa siffror följer att om 20 procent av det totala elbehovet i USA skulle tillgodoses med vindkraft, så skulle det behövas upp till 185,000 turbiner på 1,5 MW, 12,000 km nya överföringsledningar, 9 miljoner ha och 245 miljoner ton betong, stål, koppar, glasfiber och sällsynta jordmetaller. Plus generatorer som skulle behöva köras 75-80 procent av året när det inte blåser. 

En man som analyserat hur många vindturbiner det skulle behövas för att ersätta all elproduktion i världen – som idag uppgår till 160,000 TWh – har kommit fram till ett antal på 183,400,000 turbiner. Dessa skulle i sin tur behöva 461,000,000,000 ton stål för tornen, ungefär lika mycket armeringsjärn och betong för fundamenten och  59,000,000,000 ton koppar, stål och metallegeringar för turbinerna. Behovet av neodym i magneterna skulle uppgå till 738,000,000 ton, medan turbinhusen skulle kräva  14,700,000,000 ton stål och komposit. Tillkommer 11,000,000,000 kompositmaterial för turbinbladen... 

Utgår vi ifrån att varje turbin behöver ca 12 ha innebär det att de tillsammans skulle uppta en yta på 1,855,500,000 ha, vilket är 1,3 gånger större än hela Nordamerika. Och då har vi ännu inte räknat med alla stolpar för ledningarna. Och som någon klok person påpekat kan den elström som vind- och solenergi levererar inte användas för att driva exempelvis stålverk och annan tung industri på grund av den intermittenta produktionen.

Alla dessa hisnande siffror får det att snurra i huvudet på eder Skeppsgosse och hör ni inte av honom på en tid så kan det bero på att han ramlat ner från utkiken...   

Ny RoundUp-runda

I mitten på 1970-talet introducerades glyfosat som totalbekämpningsmedel under namnet RoundUp. Det tillverkas av Monsanto och är idag världens mest använda bekämpningsmedel. Det har allt sedan lanseringen betraktats som ett "snällare" och mindre giftigt alternativ till andra medel för ogräsbekämpning.

Men så hände det sig att en expertgrupp inom WHO som studerar cancer ropade varg – RoundUp var tvärtemot alla tidigare utlåtanden en trolig carcinogen. Detta skedde 2015 och kort därefter stämde ett par hundra rödgröna kalifornier Monsanto därför att företaget inte varnat för cancerrisken.

Enligt en undersökning av ärendet som gjorts av nyhetsbyrån Reuters hade den ansvarige för cancerlarmet Aaron Blair tillgång till data som entydigt slog fast att RoundUp inte alls orsakade cancer. Men det var data som han undanhöll sina kolleger inom gruppen. Och ännu märkligare får man väl säga är att huvudmannen bakom den icke offentliggjorda studien var Blair själv!

Nu är det upp till en domstol att reda ut den här bisarra historien. I våras fick Blair under ed intyga att hans data skulle ha lett till en ändring av beslutet. RoundUp var  alltså inte en “trolig carcinogen” längre.

Man kan ju undra varför denne Blair stuvat undan en egen studie som motbevisade WHO-gruppens slutsats. Enligt de ansvariga var Blairs data inte publicerade och inom forskargruppen har man för sed att inte beakta sådana. Och Blair själv säger till Reuters att orsaken till att data inte publicerades var att de var för utrymmeskrävande för en rapport.

Ännu finns det inga tecken på att WHO:s expertpanel tänker backa från sitt påstående om att RoundUp orsakar cancer. Den håller enligt nyhetsbyrån fast vid sitt uttalande. Den nya Trump-administrationen har emellertid börjat rota i ärendet eftersom man där anser att historien skadar ryktet hos en expertgrupp som är till för allmänhetens bästa. ”De verkar inte intresserade av att gå till botten med det här. Besluten tycks vara politiskt grundade.”

Det är sådana här sopor från Obamas tid som den nya administrationen får ta hand om. Trump har ju talat om ett träsk och med all rätt. När det handlar om klimat-, miljö- och hälsofrågor tycks det vara nära nog bottenlöst.      

   

Lättsam söndagsläsning om den konceptuella penisen

Skråpuk med social konstruktion?

Två akademiker, Peter Boghossian och James Lindsay, har under pseudonymer fått en artikel med rubriken ”Den konceptuella penisen som en social konstruktion” publicerad i facktidskriften Cogent Social Sciences. I artikeln påstår de att “penis vis-à-vis manlighet är en inkoherent konstruktion”, ett påstående som enligt författarna baseras på ett 20-tal källor som de inte läst eller som inte existerar överhuvudtaget.

Artikeln inleds med följande påstående: ”Androcentriska vetenskapliga och meta-vetenskapliga bevis för att penis är det manliga reproduktiva organet betraktas i stort sett som okontroversiella” Och i sammanfattningen heter det bland annat:

”Vi anser att penis inte bäst betraktas som det manliga könsorganet eller reproduktiva organet, utan i stället bör ses som en social konstruktion som är såväl skadlig som problematisk för samhället och framtida generationer. Den konceptuella penisen skapar signifikanta problem för könsidentiteten och den reproduktiva identiteten inom social och familjedynamik. Den är en ständig orsak till förtryck av kvinnor och andra könsmarginaliserade grupper och individer, den är huvudorsaken till våldtäkter och en betydande drivkraft bakom klimatförändringarna.”

Klimatförändringarna? Vad har mannens penis med dem att skaffa? Boghossian och Lindsay har svaret också på detta:

”Smittsam toxisk hypermaskulinitet får sin betydelse direkt via den konceptuella penisen och stöder neokapitalistisk materialism, som är en fundamental drivkraft för klimatförändringarna, särskilt vid den ohämmade användningen av nedsmutsande fossilbränsleteknik och det sätt på vilket denna dominerar över jungfrulig naturlig miljö. Vi behöver inte gå närmare in på kritiken av den dialektiska objektivismen eller dess nära släktskap med maskulina troper som den konceptuella penisen för att effektivt kunna framföra kritik av den dialektiska objektivismen. Alla perspektiv har betydelse härvidlag.”

När bluffen avslöjats erkände de båda herrarna att de räknade med att kunna publicera direkt nonsens bara det verkade trovärdigt och speglade en moraliserande attityd i samklang med redaktörernas moraliska övertygelse. ”Tidskriften svalde pillret”, konstaterade de belåtet.     

50 miljoner har nu blivit 2 miljarder

Bilden är från översvämningar i Bangkok.

På sistone har narrarna ombord haft nattliga rådslag som tydligen handlat om hur man bäst ska kunna fortsätta att skrämma upp folk inför alla de påstådda faror som hotar mänskligheten. Skeppsgossen har förstås tjuvlyssnat och kan här avslöja en del av de förslag som diskuterats.

Förr talades det i propagandan om 50 miljoner klimatflyktingar 2010. Men dessa har som bekant lyst med sin frånvaro och till och med FN har numera strukit uppgiften på sin hemsida. Men som någon sagt, klimatflyktingar är som zombier och kommer alltid tillbaka.

Denna gång är det en professor emeritus i sociologi vid Cornell-universitetet som tagit fram räknedosan. Charles Geisler heter han, och han har kommit fram till att de stigande havsnivåerna kommer att tvinga 2 miljarder människor upp på torra land år 2100. Två miljarder – det är faktiskt en femtedel av jordens befolkning – som annars riskerar att dränkas. Och havet kommer inte att stiga sakta som det hittills gjort. Det blir som en tsunamivåg enligt denne expert på sociologi och havsnivåer.

”Historiskt sett har människor jobbat hårt för att återta land från havet, men nu är förhållandet det motsatta”,.skriver han. Allt kraftigare stormar kommer att pressa saltvatten in i de lågt liggande kustområdena och göra dem obrukbara för odling. Och allt beror förstås på att vi släpper ut så stora mängder växthusgaser – så sluta med det! Genast!

Hett har det också varit runtom  i världen, så hett att asfalten på landningsbanorna börjat koka och försena flyget. Det var fallet i Phoenix där man noterade 48,9 grader och tvingades ställa in 50 turer. Att det beror på klimatförändringarna är numera självklart – vad skulle ökenhettan annars bero på? (1913 var det 56,7 grader i Furnace Creek i Death Valley, Kalifornien, som ju ligger i samma ökenområde som Phoenix vilket möjligen bevisar att klimatförändringarna inte är något nytt påfund.)

En professor i geografi vid universitetet på Hawaii som heter Camilo Mora varnar för att flygförseningar på grund av extremvärme kommer att bli allt vanligare i framtiden om vi inte minskar användningen av fossila bränslen. Då blir det enligt honom så varmt att folk i New York kommer att dö som flugor och ännu värre blir det i Orlando och Houston, där man inte kommer att kunna gå utanför dörren om man vill överleva. ”Vi blir fångar i våra bostäder”, konstaterar Mora.

Han har fått sin skräckvision publicerad i tidskriften Fortune, som fyllt på med flera andra spådomar. Elnätet kommer att klappa ihop och därmed också luftkonditioneringarna och kylskåpen och frysboxarna och alla andra apparater som är nödvändiga för att rädda livhanken på oss när värmen blir olidlig. Solkurvor på järnvägarna blir allt vanligare och motorvägarna kan vi inte använda eftersom asfalten på dem också kokar.

Vad vi kan göra för att åtminstone skjuta upp alla katastrofer är enligt  Mora att konsumera mindre, köra mindre bil och äta mindre kött.   

Skeppsgossen undrar med bloggaren Anthony Watts varför människor betalar för att få läsa att de har kort minne och är själviska typer som sticker huvudet i sanden? ”Sådana här pekpinnar är inte skrivna för att upplysa de obildade massorna så vilka är det då som läser smörjan? Kan det vara världsräddare som tror att de kan förändra vädret för sina barnbarn om de äter tofu, åker buss och har det kallt eller varmt inne beroende på utetemperaturen? Möjligen. Människor som tycker så gillar kanske att läsa hur dumma alla andra är.”

Läs mer om stigande hav på

http://mediarelations.cornell.edu/2017/06/23/rising-seas-could-result-in-2-billion-refugees-by-2100/

Till koldioxidens lov

Med vargarnas hjälp jagade våra närmaste förfäder mammutar och överlevde därmed istiden. 

Statistikern Björn Lomborg har redan påpekat att de storslagna löftena i Paris-överenskommelsen skulle kosta världen 100 triljoner dollar. För denna enorma summa skulle vi få en sänkning av temperaturen globalt med 0,05ºC år 2100.

.

Få människor inser att under den senaste istiden så höll alltför lite CO2 I atmosfären på att utsläcka allt liv på jorden. Världshaven var vid den tiden över 100 meter grundare än idag och sög åt sig det mesta av koldioxiden i luften. Halva Nordamerika, Europa och Asien låg begravda under flera kilometer tjock is. Koldioxidmängden i atmosfären var då 180 ppm, jämfört med dagens 400 ppm.

På grund av detta utplånades de flesta av växterna på jorden. Endast i de mildare klimaten lyckades en del träd överleva. Enligt studier från Cambridge-universitetet var det bara 100,000 människor i hela världen som överlevde katastrofen och det är från dem vi alla härstammar.

Temperaturerna låg ofta på minus 40 grader. Neandertalarna klarade livhanken tack vare att de levde i grottor och kunde hålla rovdjuren på avstånd med eldar i grottöppningarna. Men de kunde inte längre jaga och svalt långsamt ihjäl.

De människor som klarade prövningen – och vilkas DNA återfinns hos de flesta av dagens européer – var nomader från områdena runt Svarta Havet. De bodde i tält resta med hjälp av hudar och revben från mammutar som de jagade med sina kastspjut.  

Det var dessa gravettianer som domesticerade och avlade vargar för att skydda sina tält ute på tundran. Benknotorna som de lade på sophögen och märgen i dem var det som lockade vargarna eller de vilda hundarna till lägren.

När istiden tog slut ledde CO2 inte till något varmare klimat. Först 800 år senare, efter uppvärmningen, började CO2-halterna öka i atmosfären.

Våra “moderna” sädesslag började utvecklas för 400 miljoner år sedan när mängden CO2 uppgick till 5,000 ppm! Vissa arter av träd och buskar gjorde entré för 360 miljoner år sedan när CO2-halten var omkring 4,000 ppm. De stora träden dök upp för 160 miljoner år sedan då CO2-halten i atmosfären var ca 2,200 ppm.

Faran för att vi människor ska må illa eller ta skada av för mycket CO2 är liten. I USA anges 1,000 ppm som ett gränsvärde under en livstid,, men i rymdskytteln ligger  riskgränsen på 5,000 ppm och i atomubåtar på 8,000 ppm. Så vad bör då mängden CO2 ligga på för att vi ska må bra? Det tycks ingen kunna säga med säkerhet. Generellt gäller att det är bättre med för höga halter än för låga. Vid låga halter trivs varken växter, djur eller människor.

Under holocen, då temperaturerna låg 4 grader högre än idag, utvecklades människosläktet enormt. Och människor som lever i tropiska områden är ett bevis för att vi kan uthärda betydligt högre temperaturer än de vi har i tempererade klimat. Det är också ett faktum att fler människor avlider på grund av köld än av värme. Idag finns det uppgifter som säger att den lilla extra värme vi fått under senare årtionden resulterat i 15 procent större skördar.

IPCC förlitar sig på klimatmodeller och enligt dessa magasinerar en varmare värld mer vattenånga i atmosfären. Vattenånga är den effektivaste växthusgasen och därför räknade IPCC med att vi skulle få en 5 grader eller till och med 10 grader varmare värld (påvens rådgivare har pratat om 12⁰C).   

Sanningen är emellertid att NASA har mätt upp mängden vattenånga i atmosfären sedan 1980 och kommit fram till att den inte ökat trots högre CO2-halter.

Det varmaste året under de senaste fem årtusendena var 1936. När vi efter andra världskrigets slut fick en höjning av CO2 så borde den ha satt spår I temperaturen men det gjorde den inte. I stället sjönk temperaturerna mellan 1940 och 1975.

Är det inte dags att en gång för alla ta kål på myten om den globala uppvärmningen och vår inblandning i den? Tyvärr ser det emellertid ut som om det är alltför mycket pengar, prestige och makt inblandat för att det ska kunna ske. Ibland känns det väldigt hopplöst här uppe i utkiken.

Klimattåget avgår 2020 - sedan är det kört

Avgången är uppskjuten till 2020.

Genom åren har vi fått höra åtskilliga förutsägelser om den förestående klimatkatastrofen. Nu är det dags igen. Den här gången är det FN:s före detta klimatdrottning Christiana Figueres som skrivit under ett varningsbrev med innebörden att de närmaste tre åren är avgörande om vi ska kunna hejda de värsta effekterna av den globala uppvärmningen.

Till dessa effekter hör som vanligt en massa obehagligheter, från mördande hetta till massmigration orsakad av stigande hav. Hittills har temperaturen på jorden stigit med 1,0 grader och det betyder att isen vid Nordpolen smälter fortare och kan höja havsnivåerna med ett 10-tal meter, skriver tidskriften Nature i en kommentar. Lägg därtill väldiga stormar som pressar upp havet ända till Kristianstad.

Som tur är har vi experter som Al Gore och Johan Rockström som insett att det behövs en massa pengar och skatter för att minska hotet – den ende som inte vill kasta medborgarnas pengar i sjön heter Donald Trump och är president i Förenta Staterna.

Skeppsgossen har tidigare vid flera tillfällen erinrat om andra domedagsprofetior som inte slagit in och troligen blir det fallet också med denna. Så var exempelvis jorden dödsdömd – nästan i varje fall – redan 1982 och senare 1989, och den framstående klimatforskaren prins Charles av England slog 2009 fast dödsdatum till 100 månader fram i tiden för att senare skjuta det 35 år framåt i tiden.

Nu avgår alltså sista klimattåget år 2020 enligt Christiana Figueres. Anledningen till att hon viftar med flaggan just nu är att G20-mötet i Hamburg inleds om någon vecka. Narrskeppsnarrarna tar alla tillfällen i akt att skrämma upp världen och få politikerna att öppna sina plånböcker.

Och skulle det inte gå den här gången, kan man ju alltid presentera ett nytt bäst-före-datum. 

Allt enligt: http://www.dailymail.co.uk/sciencetech/article-4651742/2020-deadline-avert-climate-catastrophe.html#ixzz4lZfxUHEf

När tvättade du dina solceller senast?

Om Trump får som han vill och täcker Mexiko-muren med solceller,
kommer många arbetslösa mexikaner att få stadiga jobb som solpaneltvättare. 

Först förvandlade vindkraften stora delar av vår natur till ett fult och bullrigt industriområde. Nu välsignas vi i stället med solceller som kanske stör mindre men är lika ineffektiva som vindsnurrorna. Att de inte heller är problemfria och måste rengöras mycket ofta om de alls ska orka producera någon elström, det visar en indisk undersökning som Skeppsgossen studerat med solglasögonen på näsan.

De indiska forskarna och renhållningsarbetarna kom fram till att man måste tvätta solpanelerna minst varannan vecka. När de gjorde det ökade effekten med hela 50 procent efter varje rengöring. Om man nöjde sig med en rengöring varannan månad förlorade man upp till 35 procent effekt.

Vad är det då för föroreningar som skymmer solljuset? En del är partiklar från diesel, sot och annan smuts som vi människor sprider i luften, men över 92 procent av dammet emanerar från naturen. Problemet är förstås särskilt stort i länder som Indien, Kina och Arabien och kommer att försena övergången till förnybar energi, säger experterna.

En av de inblandade i studien är en brittisk professor som heter Michael Bergin och vars meritlista berättar att han undersökt hur föroreningar påverkat färgen på fasaderna på Indiens stolthet Taj Mahal! Han har skapat en ekvation som mycket exakt uppskattar(hmm?) hur mycket solljus som blockeras av de olika sorters damm och luftföreningar som fastnar på solcellerna. Det är med hjälp av denna man fått fram ovan angivna procentvärden.

Forskarna samlade också in smuts för sin analys och säger nu att de av människan skapade föroreningarna visserligen är procentuellt små men att de i gengäld stänger ute mer ljus än naturligt damm och därtill är svårare att få bort. Det betyder i sin tur att upprepat skurande kan ge skador på panelerna.

”Kina förlorar redan idag 10-tals miljarder dollar varje år”, säger Bergin. ”Mer än 80 procent av förlusterna kan tillskrivas luftföroreningar... När man nu satsar så hårt på en utbyggnad av solkraften kommer också förlustsiffran att öka. Vi vet sedan länge att luftföroreningarna skadar människors hälsa och bidrar till klimatförändringen, men vår undersökning visar att de utgör ett hot mot solenergin också.”

Som kloka bloggaren Jo Nova påpekar kommer det från och med nu att bli nödvändigt att räkna in kostnaden för rengöring när man talar om solcellsinstallationer, antingen man nu kan hitta på ett sätt att rengöra dem mekaniskt och automatiskt eller hyr in "slavar" som skurar för hand (kan väl endast vara aktuellt i arabländerna). .

En gång hade vi i Sverige arbetslösa som vintertid skaffade sig en inkomst genom att skotta snö från hustaken. Kanske blir det i framtiden solcellstvätt som alla de okvalificerade immigranterna i Europa kan försörja sig på? Det är med andra ord hög tid för arbetsförmedlingarna att starta kurser i detta förnybara yrke.

Solcellstvätt i stället för takskottning
 kan bli ett framtidsjobb.