Dags att stoppa vindsnurrorna

Vindkraftkarusellen fortsätter att snurra, om än något saktare i takt med att lönsamheten försämras och motståndet mot utbyggnaden växer. Skeppsgossen har tagit del av några artiklar som belyser att kommunerna nu borde dra öronen åt sig inför nya investeringar i denna kostsamma energiteknik.  

När Vindpark Vänern invigdes i maj 2010 räknade man med att investeringskostnaden på 250 miljoner kronor för de fem kommunalt ägda verken skulle vara betald efter sju år. De återstående 15 åren fram tills verken tjänat ut skulle bli rena vinstår. Första året infriades förhoppningarna, men i början av 2015 meddelade styrelsen att skattebetalarna aldrig kommer att få tillbaka de satsade miljonerna.

Nu är det illa ställt också med ett annat vindkraftprojekt i Vänern, Vindpark Marviken. I bakgrunden finns samma miljöpartistiska politiker som fick kommuner och energibolag att satsa pengar i båda dessa meningslösa projekt. En av dem är numera delägare i andra vindkraftföretag, en annan har varit inblandad i Winwind, ett företag som skulle sköta underhållet av snurrorna i Vindpark Vänern men som gick i konkurs och tvingade Hammarö kommun att låna upp miljonbelopp. Enligt lokalpressen hade Vindpark Vänern redan 2015 kostat investerare och skattebetalare över 250 miljoner.

Vid det här laget borde det ha gått upp för de flesta investerare att återbäringen i vindkraftsprojekt är förfärande dålig. Det finns uträkningar som gör gällande att tillverkning, installation och drift förbrukar mer än 3 gånger så mycket energi som ett vindkraftverk kommer att producera under hela sin livstid. 

Redan 2013 gjorde en man som heter David J. Pristash  en analys som visar att det aldrig blir praktiskt möjligt att i global skala ersätta konventionell elproduktion med t.ex. vind- och solkraft.  Om vi håller oss till vindkraft så skulle det behövas  ca 17,5 miljoner vindkraftverk för att mätta 50 procent av världens behov av elkraft (räknat på att varje turbin levererar 3,5 MW). Pristash räknade också med att 10 procent av turbinerna måste bytas ut varje år, vilket skulle betyda 1,75 miljoner nya turbiner om året.

Självklart gnuggar tillverkarna händerna inför sådana utsikter, applåderade av sina gröna lakejer. Till och med gamla kolbolaget Vattenfall har ju sadlat om och bygger vindkraft i Danmark. Det handlar om en planerad  vindkraftpark på 200 MW i havet strax utanför Ringköping, 4,5 kilometer från strandlinjen. Kustområdet är tätt bebyggt med ca 4 000 bostäder, huvudsakligen fritidshus, som samtliga kommer att starkt påverkas av den planerade vindkraftparken.

Enligt den mycket aktive vindkraftsmotståndaren och liberale politikern Einar Fjellman i Ängelholm vill de boende att vindkraftverken flyttas till ett avstånd av 8–10 kilometer från strandlinjen, men deras protester mot att få en storslagen utsikt över ett fritt hav förstörd av en vindkraftpark har inte väckt något gensvar hos Vattenfall Danmark.

Därför vädjar de nu om hjälp från Sverige. Ett öppet brev skickades tidigt i våras till de högsta hönsen i Vattenfall och till energiminster Ibrahim Baylan. Brevet har som rubrik ”Vattenfall ödelägger den danska naturen” och slutar med en bön att ”Vattenfall som en svensk statsägd verksamhet på nytt överväger hela projektet och sitt agerande i det så att en miljökatastrof i ett av Danmarks mest attraktiva kustområden minimeras”.

”Det räcker inte att bygga vindkraft för att få en fin titel i miljövärlden”, konstaterar Emil Fjellman. ” Det måste ske så att också de närboende godkänner intrånget, kanske till och med välkomnar det. Vi tror att många svenskar skulle applådera Vattenfall om företaget går de närboende vid Vesterhav Syd tillmötes.”

Skeppsgossen hoppas på att fler höjer sina röster mot vindkraftsvansinnet i stället för att bara stillatigande titta på när turbinerna förvandlar vår natur till lands och till sjöss till ett enda stort industrilandskap.