Vindkraftkarusellen
fortsätter att snurra, om än något saktare i takt med att lönsamheten försämras
och motståndet mot utbyggnaden växer. Skeppsgossen har tagit del av några
artiklar som belyser att kommunerna nu borde dra öronen åt sig inför nya
investeringar i denna kostsamma energiteknik.
När
Vindpark Vänern invigdes i maj 2010 räknade man med att investeringskostnaden
på 250 miljoner kronor för de fem kommunalt ägda verken skulle vara betald
efter sju år. De återstående 15 åren fram tills verken tjänat ut skulle bli
rena vinstår. Första året infriades förhoppningarna, men i början av 2015
meddelade styrelsen att skattebetalarna aldrig kommer att få tillbaka de
satsade miljonerna.
Nu är det
illa ställt också med ett annat vindkraftprojekt i Vänern, Vindpark Marviken. I
bakgrunden finns samma miljöpartistiska politiker som fick kommuner och
energibolag att satsa pengar i båda dessa meningslösa projekt. En av dem är
numera delägare i andra vindkraftföretag, en annan har varit inblandad i
Winwind, ett företag som skulle sköta underhållet av snurrorna i Vindpark
Vänern men som gick i konkurs och tvingade Hammarö kommun att låna upp
miljonbelopp. Enligt lokalpressen hade Vindpark Vänern redan 2015 kostat
investerare och skattebetalare över 250 miljoner.
Vid det
här laget borde det ha gått upp för de flesta investerare att återbäringen i
vindkraftsprojekt är förfärande dålig. Det finns uträkningar som gör gällande
att tillverkning, installation och drift förbrukar mer än 3 gånger så mycket
energi som ett vindkraftverk kommer att producera under hela sin livstid.
Redan 2013 gjorde en man
som heter David J. Pristash en analys
som visar att det aldrig blir praktiskt möjligt att i global skala ersätta
konventionell elproduktion med t.ex. vind- och solkraft. Om vi håller oss till vindkraft så skulle det
behövas ca 17,5 miljoner vindkraftverk för att mätta 50 procent av världens behov av
elkraft (räknat på att varje turbin levererar 3,5 MW). Pristash räknade också med att
10 procent av turbinerna måste bytas ut varje år, vilket skulle betyda 1,75
miljoner nya turbiner om året.
Självklart gnuggar
tillverkarna händerna inför sådana utsikter, applåderade av sina gröna lakejer.
Till och med gamla kolbolaget Vattenfall
har ju sadlat om och bygger vindkraft i Danmark. Det handlar om en planerad vindkraftpark på 200 MW i havet strax utanför
Ringköping, 4,5 kilometer från strandlinjen. Kustområdet är tätt bebyggt med ca 4
000 bostäder, huvudsakligen fritidshus, som samtliga kommer att starkt påverkas
av den planerade vindkraftparken.
Enligt den mycket aktive
vindkraftsmotståndaren och liberale politikern Einar Fjellman i Ängelholm vill
de boende att vindkraftverken flyttas till ett avstånd av 8–10 kilometer från
strandlinjen, men deras protester mot att få en storslagen utsikt över ett
fritt hav förstörd av en vindkraftpark har inte väckt något gensvar hos
Vattenfall Danmark.
Därför vädjar de nu om hjälp från Sverige. Ett öppet brev skickades tidigt i våras till de högsta hönsen i
Vattenfall och till energiminster Ibrahim Baylan. Brevet har som rubrik
”Vattenfall ödelägger den danska naturen” och slutar med en bön att ”Vattenfall
som en svensk statsägd verksamhet på nytt överväger hela projektet och sitt
agerande i det så att en miljökatastrof i ett av Danmarks mest attraktiva
kustområden minimeras”.
”Det räcker inte att
bygga vindkraft för att få en fin titel i miljövärlden”, konstaterar Emil
Fjellman. ” Det måste ske så att också de närboende godkänner intrånget, kanske
till och med välkomnar det. Vi tror att många svenskar skulle applådera
Vattenfall om företaget går de närboende vid Vesterhav Syd tillmötes.”
Skeppsgossen hoppas på att
fler höjer sina röster mot vindkraftsvansinnet i stället för att bara stillatigande
titta på när turbinerna förvandlar vår natur till lands och till sjöss till ett
enda stort industrilandskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar