Snart badbart vid Nordpolen

Johan Kuylenstierna tar sig ett dopp vid Nordpolen...

Rätt ofta numera misströstar Skeppsgossen om de människor som utger sig för att vara klimatexperter och sprider direkta lögner till den allmänhet som fortfarande tror att media berättar sanningar. Senaste exemplet är en s.k. rapport från Arktiska rådet som fått klimatnarrarna på SVT att dregla av förtjusning. Enligt vad ”över 90 internationella forskare” kommit fram till kan det vara nästan helt isfritt på sommaren runt Nordpolen redan om 20 år. Till sekelskiftet kan det bli mellan 6 och 12 grader varmare i Arktis.

 Nu slås rekord efter rekord i Arktis, heter det. ”Klimatförändringarna går mer än dubbelt så snabbt där än på resten av jorden. Isen kring nordpolen blir mindre för varje år, och i mars uppmättes rekordliten vinterutbredning för månaden.”

En av dem som bidragit till rapporten är chefen på Stockholm Environment Institute Johan Kuylenstierna. I likhet med Skeppsgossen tycker han att man kommit fram till ”ett ganska häpnadsväckande resultat” så på den punkten är vi i alla fall ense.

Isen blir också tunnare, konstaterar rapporten. Mellan 1975-2012 minskade tjockleken med 65 procent. Det betyder också att tjock is som överlever somrarna blir alltmer sällsynt. Nu är det mesta ettårig is som smälter varje sommar. Mer öppet vatten påskyndar uppvärmningen genom att mindre solljus reflekteras bort. För isbjörnar, sälar och valrossar betyder det att livsmiljön krymper. Men det betyder även att sydligare arter i havet som späckhuggaren drar sig norrut och drar nytta av de nya öppna vattenytorna.

Hur stor är sanningshalten i denna larmrapport, frågar sig den som lärt sig att inte lita på sådana här larmrapporter. Det enkla svaret är att den är lögn från början till slut.   

Redan 2008 publicerades liknande rapporter om den stackars isen kring Nordpolen. Mannen som levererade dem då var den numera ökände Peter Wadhams som Skeppsgossen berättat om vid många tidigare tillfällen. Fyra år senare var isen mer utbredd än på länge och då skyndade sig Wadhams att säga att isen skulle vara borta 2016. Han skrev till och med en bok med titeln “Farewell To Ice”. I verkligheten (som vägrar att rätta sig efter Wadhams förutsägelser) hade isen blivit 33 procent tjockare under åren  2013-14.

Naturligtvis måste de internationella ”forskarna” också varna för stigande havsnivåer som en följd av den smältande inlandsisen på Grönland. ”Smältande Grönlandsis har redan gjort att havsnivån stigit en centimeter. Men den allt snabbare avsmältningen gör att haven kommer att stiga med ytterligare 25 centimeter utöver 0,5-1 meter som FN:s klimatpanel sagt.”

Jaså. Sedan när har havsnivån stigit med en centimeter? Det får vi inte veta för det skulle ju ta udden av påståendena. Enligt alla mätningar (gjorda av bl.a. NCAR) fortsätter havet att stiga med några millimeter om året som det gjort under hela 2000-talet. Man har till och med talat om en långsammare höjning under senare år.

Slutklämmen i rapporten är att om koldioxidutsläppen fortsätter som idag så kommer det att bli hela 12 grader varmare än nu i Arktis vid seklets slut! Om utsläppen minskar kraftigt, och i linje med Parisavtalets mål om en global temperaturhöjning på max 1,5-2 grader, så kommer ändå temperaturen kring Arktis att stiga med sex grader.

Det är långt ifrån första gången vi serveras liknande skräckvisioner. I en artikel av professor Johan Rockström från november 2016 påstod detta orakel att ”om isen i Arktis smälter kommer havsnivåerna att stiga med sju meter”. Det är dubbelt okunnigt, konstaterade Skeppsgossens vän Sture Åström, sekreterare i nätverket Klimatsans. Jag citerar:

”1. Påståendet kan bara avse landisen på Grönland. Havsisen påverkar inte havets nivå alls. Och landisen har vuxit det senaste året. Den håller inte på att smälta bort. Notera att den är tre km tjock och på den höjden är temperaturen 20 grader lägre än vid havsytan.

2. OM klimatet skulle bli så varmt att landisen verkligen skulle börja smälta, kan det alltså bara ske närmast marken. Därmed skulle det ta flera tiotusentals år innan den var borta. Dessförinnan har vi en ny riktig istid både på Grönland och här i Sverige.

Artikeln visar hur okunnigt Sveriges klimatdebatt bedrivs. Det är ett underbetyg till svenska media. Det dessa publicerar om klimatet är nästan alltid endera vilseledande eller rena lögner.”

”Gå och bada!” brukade man säga när någon yrade i nattmössan och det är en uppmaning som Skeppsgossen härmed vidarebefordrar till Arktiska rådets medlemmar. Jag kan inte begripa hur människor med kvalificerad utbildning kan vara så blinda för fakta som dessa s.k. klimatforskare.

En uppmärksam läsare har påpekat att bakom rapporten står egentligen ett annat onödigt "klimaträddande" organ, kallat Arctic Monitoring and Assessment Programme (AMAP). Detta delar dock inte alltid de åsikter som framläggs av Arktiska rådet, enligt den brasklapp som markerats på bilden ovan. Som Skeppsgossen noterat många gånger tidigare - det är förfärande många "forskare" som dansar runt den moderna guldkalven.     .      

  

Är Stora Barriärrevet i fara eller inte?

Stora Barriärrevet utanför Australien har länge varit en symbol för hur klimatförändringarna hotar känsliga miljöer och djur och natur runtom i världen – en parallell till de stackars isbjörnarna om man så vill. Minst lika många gånger som vi har fått höra att isbjörnarna snart svultit ihjäl har det kommit larmrapporter om att korallerna börjat blekna och dö. Australiens främsta forskare påstod för några år sedan att landets nationalsymbol bara hade 50 procents chans att överleva om inte de globala utsläppen av CO2 minskade med 25 procent fram till 2020.

Orsaken till skadorna sägs i första hand vara  att havet blivit allt varmare. Som framgår av ovanstående diagram har emellertid vattentemperaturen knappast stigit alls. Stora Barriärrevet har för övrigt existerat i 100 000-tals år och med all säkerhet upplevt en massa växlingar mellan kallare och varmare vatten.

Revet finns fortfarande kvar och kommer att finnas kvar så länge det finns vatten i havet där det lever. Ett korallrev har nämligen förmågan att anpassa sig, precis som de fiskar som låter sina yngel växa upp i skydd av korallerna. En tidigare undersökning vid James Cook-universitet har visat att det bara tog två generationer för de vackra frökenfiskarna att anpassa sig till en 3 grader högre vattentemperatur än den som nu råder.

När klimatnarrarna anförda av Greenpeace och andra ljusskygga organisationer inte längre har några isbjörnar att ömka så hamnar Stora Barriärrevet i fokus igen. Nu påstås det till och med att kineserna håller på att gräva sönder havsbottnen en bit från revet i jakt efter kolfyndigheter. Man har också visat bilder på muddringen – bilder från den muddring som skapade de berömda ”Palmöarna” utanför Dubai!

Bakom lögnerna ligger ett omstritt gruvprojekt på det australiska fastlandet ca 400 km från revet. Kolgruvan, som kallas Carmichael och ägs av indiska jättekoncernen Adani, kommer att bli en av de största i världen och beräknas vara i drift minst 40 år framåt. Kolet som bryts där ska skeppas till i huvudsak Indien, där det enligt beräkningar kan komma att ge 100 miljoner indier tillgång till el. Carmichael ligger i staten Queensland, där de ansvariga också välkomnar de 10 000 arbetstillfällen som gruvan kan ge.

Så vad är då problemet? Jo, kolet ska transporteras på en ny järnväg till kusten och den enda djuphamnen i närheten. Den heter Abbot Point och måste byggas ut för att kunna ta emot de stora lastfartygen. Men Abbot Point ligger enligt Greenpeace, WWF och andra motståndare till projektet alldeles för nära Stora Barriärrevet och kommer att skada det genom koldamm och en massa andra otrevligheter. Dessutom finns planer på att skapa en ränna genom själva revet för fartygen, vilket ju låter mindre genomtänkt men kanske är nödvändigt.

Motståndet från de gröna fortsätter att ge eko i Australien men det finns också många förespråkare för projektet. I en ledare i tidningen Australian heter det bland annat:

”I sin kvasi-religiösa iver att befria världen från fossila bränslen har de gröna aktivisterna

upphöjt sig själva till ofelbarhet (ironiskt nog uppmuntrade av påven Franciskus klimatencyklika Laudato Sí). Men deras argument mot Adani-projektet är moraliskt och ekonomiskt vansinniga och innebär att miljoner människor tvingas fortsätta att leva i fattigdom och smuts. Genom att laga mat över öppna eldar av kodynga drabbas dessa människor av rökförgiftning som orsakar mellan 4 och 5 miljoner dödsfall per år.”

Ännu är inte sista ordet sagt i den här hetsiga debatten men alla tillstånd är i stort sett klara. Samtidigt står det alltmer klart att oppositionen mot projektet har fått och får ekonomiskt stöd från de amerikanska fonder som ligger bakom alla internationella och nationella miljöprotester numera. Skeppsgossen låter vasstungade bloggaren JoNova få sista ordet i detta opus:

”Gröna aktivister liknar mer och mer nyttiga idioter för de stora pengarna, i det här fallet för utländska intressen. De är sanna internationella utsugare som bidrar till arbetslösheten i Australien och tvingar miljoner barn att leva i armod i Indien, medan de själva försöker hejda havsnivåerna från att höjas med hjälp av vindkraftverk.”

Skum klimatagent går lös på nätet

En av Skeppsgossens vänner har uppmärksammat mig på en skum figur som ibland ses stryka omkring i korridorerna och vifta med listor på företag som han påstår förnekar den globala uppvärmningen.

Denne märklige herre tillhör inte forskarvärlden utan tycks driva en privat underrättelsetjänst i stil med ökända Expo (som i sin tur inspirerats av Stasi, Gestapo och NKVD m.fl.). Av någon anledning kallar han sin enmansorganisation för ”Solen till jorden” och vill förmodligen antyda att han tillhör de mest upplysta i narrarnas värld.

Han tillbringar en stor del av sin tid framför en dator och kartlägger i första hand ”skeptiska” klimatsajter som Klimatupplysningen och Stockholmsinitiativet. I stället för att inhämta saklig information på dessa registrerar han vilka företag som annonserar på sidorna och för upp namnen på dem på sin ”svarta lista”. Sedan kontaktar han företagen, höjer ett förmanande finger och får dem – enligt egen uppgift – att ta sitt förnuft till fånga och upphöra med annonseringen.

Så här skriver han på sin blogg:

”Anti-miljö Listan är en förteckning över kommuner, myndigheter, företag med flera som just nu annonserar hos miljöförnekelsesidan Stockholmsinitiativet och klimatupplysningen.se. Stockholmsinitiativet anser att miljöproblemen är starkt överdrivna och att vi inte riskerar en global uppvärmning. Eftersom miljöhotet och den globala uppvärmningen är ett större hot än någonsin tidigare är det desto viktigare att företag och myndigheter föregår med gott exempel och inte främjar dem som förespråkar att vi inte har något miljöproblem och att global uppvärmning inte existerar... Genom att få bort annonserna från Stockholmsinitiativet  minskas deras intäkter.”

Den självutnämnde renhållaren och ”Solen-till-jorden”-agenten har också publicerat en lista över företag som enligt honom ”svartlistat” de båda klimatsajterna.  På den hittar Skeppsgossen bl.a. Coop, Riksbyggen, Elgiganten och viköperdinbil.se. Därmed tror han sig ha minskat annonsintäkterna för de båda förhatliga klimatsajterna (som om de skulle vara beroende av de småpengar annonseringen inbringar).

En annan av Skeppsgossens vänner ser en fara – dock inte så allvarlig – i att sådana här figurer får gå lösa på nätet. I förlängningen kan man tänka sig att företag som inte gör som ”Solen-till-jorden” säger kan få fakturor i den här stilen:

”Stöd klimathotet eller vi fakturerar med följande summor.

Summa för XXXX att betala:

Greenpeace 100tkr

WWF 100tkr

Fossilfree 50 tkr

Jordens vänner 25 tkr

Föräldravrålet 25 tkr

Vi ser fram emot en snabb inbetalning annars gör vår indrivare/isbjörnen hembesök!”



Även om vi ännu kan skratta åt den här sortens initiativ är de ett tecken på den åsiktscensur som växer sig allt starkare i framför allt Västeuropa. Till stor del är det de rödgröna som ligger bakom den. Syftet är ju inte alls att rädda jorden utan att överta kontrollen av människors liv och fösa in dem i en fålla där de tillåts stå och bräka som en fårskock medan miljödiktatorerna styr och ställer som de vill. 

Dags att stoppa vindsnurrorna

Vindkraftkarusellen fortsätter att snurra, om än något saktare i takt med att lönsamheten försämras och motståndet mot utbyggnaden växer. Skeppsgossen har tagit del av några artiklar som belyser att kommunerna nu borde dra öronen åt sig inför nya investeringar i denna kostsamma energiteknik.  

När Vindpark Vänern invigdes i maj 2010 räknade man med att investeringskostnaden på 250 miljoner kronor för de fem kommunalt ägda verken skulle vara betald efter sju år. De återstående 15 åren fram tills verken tjänat ut skulle bli rena vinstår. Första året infriades förhoppningarna, men i början av 2015 meddelade styrelsen att skattebetalarna aldrig kommer att få tillbaka de satsade miljonerna.

Nu är det illa ställt också med ett annat vindkraftprojekt i Vänern, Vindpark Marviken. I bakgrunden finns samma miljöpartistiska politiker som fick kommuner och energibolag att satsa pengar i båda dessa meningslösa projekt. En av dem är numera delägare i andra vindkraftföretag, en annan har varit inblandad i Winwind, ett företag som skulle sköta underhållet av snurrorna i Vindpark Vänern men som gick i konkurs och tvingade Hammarö kommun att låna upp miljonbelopp. Enligt lokalpressen hade Vindpark Vänern redan 2015 kostat investerare och skattebetalare över 250 miljoner.

Vid det här laget borde det ha gått upp för de flesta investerare att återbäringen i vindkraftsprojekt är förfärande dålig. Det finns uträkningar som gör gällande att tillverkning, installation och drift förbrukar mer än 3 gånger så mycket energi som ett vindkraftverk kommer att producera under hela sin livstid. 

Redan 2013 gjorde en man som heter David J. Pristash  en analys som visar att det aldrig blir praktiskt möjligt att i global skala ersätta konventionell elproduktion med t.ex. vind- och solkraft.  Om vi håller oss till vindkraft så skulle det behövas  ca 17,5 miljoner vindkraftverk för att mätta 50 procent av världens behov av elkraft (räknat på att varje turbin levererar 3,5 MW). Pristash räknade också med att 10 procent av turbinerna måste bytas ut varje år, vilket skulle betyda 1,75 miljoner nya turbiner om året.

Självklart gnuggar tillverkarna händerna inför sådana utsikter, applåderade av sina gröna lakejer. Till och med gamla kolbolaget Vattenfall har ju sadlat om och bygger vindkraft i Danmark. Det handlar om en planerad  vindkraftpark på 200 MW i havet strax utanför Ringköping, 4,5 kilometer från strandlinjen. Kustområdet är tätt bebyggt med ca 4 000 bostäder, huvudsakligen fritidshus, som samtliga kommer att starkt påverkas av den planerade vindkraftparken.

Enligt den mycket aktive vindkraftsmotståndaren och liberale politikern Einar Fjellman i Ängelholm vill de boende att vindkraftverken flyttas till ett avstånd av 8–10 kilometer från strandlinjen, men deras protester mot att få en storslagen utsikt över ett fritt hav förstörd av en vindkraftpark har inte väckt något gensvar hos Vattenfall Danmark.

Därför vädjar de nu om hjälp från Sverige. Ett öppet brev skickades tidigt i våras till de högsta hönsen i Vattenfall och till energiminster Ibrahim Baylan. Brevet har som rubrik ”Vattenfall ödelägger den danska naturen” och slutar med en bön att ”Vattenfall som en svensk statsägd verksamhet på nytt överväger hela projektet och sitt agerande i det så att en miljökatastrof i ett av Danmarks mest attraktiva kustområden minimeras”.

”Det räcker inte att bygga vindkraft för att få en fin titel i miljövärlden”, konstaterar Emil Fjellman. ” Det måste ske så att också de närboende godkänner intrånget, kanske till och med välkomnar det. Vi tror att många svenskar skulle applådera Vattenfall om företaget går de närboende vid Vesterhav Syd tillmötes.”

Skeppsgossen hoppas på att fler höjer sina röster mot vindkraftsvansinnet i stället för att bara stillatigande titta på när turbinerna förvandlar vår natur till lands och till sjöss till ett enda stort industrilandskap.  

Englands misslyckade energipolitik

Drax i Yorkshire eldas numera med USA-pellets

“Förra veckan frågade en person mig varför nästan alla gröna idéer verkar sluta i fiaskon. Jag svarade: Du kan gott stryka ett ord i din fråga. Och det är ordet ‘nästan’.”

Den som skriver detta är den brittiske journalisten Christopher Booker. I tidningen Daily Mail har han gjort en avslöjande genomgång av de senare årens förödande klimatpolitik i sitt hemland. Det är en politik som uppvisar många paralleller med den svenska. Därför vill Skeppsgossen gärna ta upp några av de vansinniga och kostsamma idéer som realiserats i öriket och som vi svenskar förmodligen också kommer att konfronteras med.

I Storbritannien har man konverterat en modernt, effektivt och rent koleldat kraftverk som heter Drax och ligger i Yorkshire till eldning med pellets. Den årliga pelletsförbrukningen uppgår till flera miljoner ton per år – och som om det inte vore nog, det ”förnybara” bränslet skeppas från USA! Där hugger man ner enorma arealer orörd skog som sedan nyplanteras för att i sinom tid bli vuxna träd som kan ta upp den koldioxid som pelletseldningen orsakar. Problemet är bara att det kommer att ta upp till 300 år innan träden växt sig fullstora och att Drax nu släpper ut mer CO2 än kraftverket gjorde när man eldade  kol.

Skandal, konstaterar Christopher Booker.

En skandal är det också att de gröna på Nordirland fått igenom ett projekt som går ut på att irländska företag får köpa pellets för uppvärmning av sina lokaler till subventionerade priser. För varje 100 pund som ett företag betalar subventionerar engelska skattebetalare med 160 pund. Följaktligen eldade man på av bara fasen vinter som sommar ända tills någon upptäckte att företagen skulle ha kunnat hösta in bidrag med 1 miljard pund fram till 2020 om slöseriet fått fortsätta. Det ledde till regeringens fall – i Sverige skulle ett sådant avslöjande på sin höjd ha tvingat en generaldirektör att avgå med vederbörlig miljonfallskärm.

All pellets importeras inte från Nordamerika för ännu finns det lite skog kvar i England. Det gör det bland annat i Cheshire. Där har motsvarigheten till vårt naturvårdsverk tagit initiativet till ett projekt som går ut på att avskoga hedmarkerna (eller ”återställa” den som ansvariga föredrar att kalla skövlingen) och samtidigt förse industrin med förnybart bränsle.

Ett annat fantastiskt projekt understöddes av Gordon Browns regering. Den satsade 4 miljarder pund på att ta fram teknik som avlägsnade CO2 från de fossila bränslen som eldades i kraftverken. Gasen var sedan tänkt att ledas ner till jättemagasin under havsbottnen i Nordsjön. Ett skotskt kraftverk var det enda som prövade, gjorde av med en miljard pund och konstaterade att tekniken inte fungerade. Tro nu inte bara att idén är helt avsomnad – den brittiska regeringen anser fortfarande att något liknande måste till för att kraftbolagen ska få fortsätta att elda med kol och gas.

Om Skeppsgossen inte minns alldeles fel var liknande förslag i svang också i Sverige för åtskilliga år sedan, men tack och lov självdog de åtminstone temporärt, kanske till följd av skottarnas misslyckande.

I Storbritannien liksom i Sverige och många andra länder försöker man – som Christopher Booker uttrycker det  – ”muta” bilisterna till att övergå till elbilar. I öriket finns det idag knappt 50 000 elbilar i ett bestånd om totalt 26 miljoner fordon. Subventionerna till dessa 50 000 har hittills uppgått till 50 miljoner pund. Lika fullt räknar den nuvarande regeringen med att 60 procent av alla bilar på öarna ska vara elektriska inom 13 år.

Det gäller alltså för Tesla och Nissan att jobba på av bara sjutton enbart för att möta Storbritanniens förväntade efterfrågan.

De storslagna brittiska planerna på tidvattenkraftverk har Skeppsgossen berört tidigare. De lever fortfarande i det fördolda även om man inte längre hör så mycket om dem – detsamma gäller ju experimenten med vågkraft i Västsverige som också tycks ha dött drunkningsdöden.

Men vind- och solkraft har ingen mäktat med att stoppa varken i Sverige eller Storbritannien. I sistnämnda land har man enligt Christopher Booker spenderat 52 miljarder pund på dessa installationer. Den extrakostnad konsumenterna får betala för dem på sina elräkningar uppgår till 5 miljarder pund per år!

Ändå består vind och sol med bara 14 procent av den brittiska elproduktionen – när det blåser och när solen skiner. Resten av tiden skulle landet vara strömlöst om det inte vore för fossilkraftverken.

Storbritannien är det enda land i världen som lagstiftat om att minska sina kolutsläpp med 80 procent på bara 40 år. Den svenska klimatlagen kan väl kallas en blek kopia och går bland annat ut på att koldioxidutsläppen från vägtrafiken ska minska med 70 procent fram till 2030, ”det viktigaste beslut som vår generations politiker kommer att fatta” som statsminister Stefan Löfvén formulerade förslaget.

Politikerna fortsätter att leva i sin bubbla, fyllda av självgodhet och till synes obekymrade om vad deras vanvettiga idéer kostar väljarna. Så kommer det förhoppningsvis en Donald Trump också i något europeiskt land och sätter stopp för slöseriet med allmänna medel. Det är i alla fall vad Skeppsgossen önskar där han sitter i sin utkik, och jag tror att det är många vilseledda väljare som önskar detsamma.       

http://www.dailymail.co.uk/debate/article-4392220/Green-initiatives-disasters-says-Christopher-Booker.html#ixzz4eKBDXwph 

Har Gore och Mann redan vunnit klimatdebatten?

Michael Mann vann på poäng i kongressen

Efter Donald Trumps inträde i Vita huset har det varit ovanligt tyst på det däck där klimatnarrarna hålls. Visserligen har en del kommentarer nått Skeppsgossens öron, ofta i stil med att "nu kommer världen i ett slag att återförpassas till medeltiden" – vilket väl för övrigt borde hälsas med jubel eftersom utsläppen av CO2 på den tiden nog var rysligt små. Men inte heller i den seriösa forskarvärlden har det smällt några champagnekorkar. Varför?

Det som dämpat glädjen tycks ha varit den utfrågning om klimatvetenskapen som härförleden ägde rum i amerikanska kongressen. Tre ledande forskare – Judith Curry, John Christy och Roger Pielke Jr – fick redogöra för sin inställning tillsammans med den omstridde AGW-pajasen Michael Mann. Hela föreställningen finns att se på youtube men Skeppsgossen tycker i likhet med många andra att den var rätt ointressant.

Och än värre – den som plockade hem poängerna var faktiskt Michael Mann! I jämförelse med honom gjorde ”motståndarlaget” rätt släta figurer. En och annan menar att Mann inte tog sin uppgift på allvar och skämtade till det men det håller Skeppsgossen inte med om. Han dominerade helt klart showen och hade fördelen av att inte behöva hålla sig till sanningen.

Professor Mann har sin dagliga gärning vid Penn University. Han blev världsberömd genom att ljuga ihop en temperaturkurva som liknade en hockeyklubba, vilket är precis den sorts konststycken som media älskar. Lättfattligt för allmänheten, begripligt till och med för dagens journalister. Efter det har han kommit med förutsägelser om när vi når den oåterkalleliga vändpunkten i klimatarbetet och skickligt skjutit fram den i tiden innan vi passerat den. Nu senast har han fastslaget ett sista datum år 2020.   

En av Michael Manns argaste vedersakare är den kanadensiske forskaren dr Tim Ball. Han säger sig inte bli klok på hur en så ihålig teori som den om klimatförändringarna kan ha fått ett sådant genomslag världen över.  

”Det har gått 30 år sedan James Hansen slog larm i kongressen”, skriver han. ”Sedan dess har den globala medeltemperaturen stigit med knappt en bråkdel av en grad. Varför får vi aldrig se något om detta? Hans förutsägelser har inte slagit in på en enda punkt. Det enda positiva är kanske att den stora allmänheten inte längre är särskilt intresserad av den globala temperaturen. Folk märker inget av klimatförändringarna. Skatterna blir högre, elräkningarna också. Men inget kommer att förändras förrän Michael Mann och hans gelikar avslöjas som de stora skojare och taskspelare de är.”

Utan att på något sätt vilja framställa mig som annat än en något så när insatt lekman på området förstår jag Tim Balls frustration. Den seriösa forskargruppen har inte kunnat göra sin röst hörd på samma sätt som Al Gore och Michael Mann. De har inbillat sig att debatten om den globala temperaturen kunde baseras på vetenskapliga iakttagelser och fakta, när den i stället grundats på den ena förvanskningen av sanningen efter den andra. Alarmisterna har spelat på känslor och gjort det skickligt, med stöd av organisationer som Greenpeace och WWF.

”Det är mycket lättare att visa svältande isbjörnar, smältande glaciärer, förödelsen efter cyklonerna och säga att ‘om vi inte eldade med fossila bränslen så skulle allt detta inte hända längre!’ oavsett hur lögnaktigt det är”, skriver Tim Ball.

Han tror att om man som Donald Trump får ”vanliga” människor med sig så kan det bli en bestående ändring. Det är möjligt att han har rätt, men då måste forskarvärlden skaka fram en frontfigur som får media, politikerna och folket att lyssna. Finns det en sådan i trollkarlens hatt? Hittills har det mest varit beskedliga kaniner.

Om människor inte vore så lätta att manipulera och bedra, om det inte vore så lätt att få dem att lyssna och tro på varje självutnämnd ”expert” skulle Narrskeppet inte vara den gigantiska oceanångare det är idag. Jag tror att vi får leva med myten om den globala uppvärmningen i säkert 30 år till och att vi måste fortsätta att bemanna utkiken dag och natt för att kontinuerligt avslöja de gamla och nya charlatanerna och berätta om deras påhittade hockeyklubbor.     

Det råder ingen konsensus om klimatet eller historien om de 97 procenten

Någon har räknat ut att pratet om den globala uppvärmningen
 kostar 22 miljarder dollar om året. Kunde den ofantliga summan inte användas bättre?

Stundom kan det vara nyttigt att titta i backspegeln för att bemöta de numera rätt slitna argument som ofta framförs i klimatdebatten. Ett av de vanligaste är ju att det råder ”konsensus” bland klimatforskarna om att det är vi människor som med våra rykande skorstenar och avgasrör ställt till det så illa att den globala medeltemperaturen börjat öka. Hela 97 procent av alla dessa visa män som sitter där med sina datorer och modeller är ju eniga om vår skuld. Vem är då en simpel Skeppsgosse eller någon annan tvivlare att ifrågasätta deras kunskaper?

Idag får vi ju också höra att man alltid måste kunna redovisa källan till ett påstående som man citerar. Min fråga blir då hur många av alla dem som pratar om “konsensus” har egentligen gått tillbaka till källan för påståendet om de 97 procenten? Hur många vet att det är en australisk statistiker som heter John Cook som kom fram till just denna magiska siffra i en studie från 2013?

För att ta reda på hur många forskare som verkligen ansåg att människan bidrog till jordens uppvärmning analyserade denne Cook och hans forskarteam sammanfattningarna av 11 944 artiklar om den globala uppvärmningen som publicerats under perioden 1991 – 2011.

Av alla dessa artiklar och rapporter var det 3 896 st eller 32,6 procent som klart deklarerade att människan bidrar till jordens uppvärmning. En enda procent intog en osäker hållning till påståendet eller direkt förnekade det. Hela 66 procent eller 7 930 av artikelförfattarna förhöll sig neutrala till frågeställningen.

Med utgångspunkt från detta underlag ansåg sig Cook kunna påstå att 97,1 procent av artiklarna entydigt visade på att människan i någon grad bidragit till den globala uppvärmningen. Det är som var och en inser en helt absurd procentsiffra – han borde ju i stället ha talat om 32,6 procent konsensus.

Men Cook nöjde sig inte med detta konststycke. Han ville ha någon form av bekräftelse på att han tolkat sammanfattningarna korrekt, vilket bör skrivas på hans pluskonto. Han skickade därför mail till 8 574 av författarna och bad dem själva bedöma om de tillhörde “konsensus”-gruppen eller inte. Endast 1 189 st besvarade frågan utifrån sina totalt 2 142 artiklar i det undersökta materialet.

Svaren visade att 761 eller 35,5 procent  av artiklarna inte tog ställning i det som senare blev “klimatfrågan”. 62,7 procent eller 1 342 av artiklarna talade för “konsensus”  medan 1,8 procent eller 39 artiklar inte såg något samband mellan mänsklig aktivitet och klimatförändringar. De nya siffrorna var alltså 1 342 av 1 381 artiklar, något som Cook översatte till 97,2 procent av ”forskarvärlden”.

Det har senare gjorts flera sådana här analyser som kommit till helt andra resultat. Men Cooks utredning är den som citerats flest gånger. Den har laddats ned från nätet över     600 000 gånger och refererats till säkert lika många gånger av dem som propagerat för en ”klimatsmart” och koldioxidfri värld.

Men som vi vet är det inte alla som håller med Cook. Kritikernas huvudinvändning mot hans räknestycke är urvalskriteriet. För att komma med i studien räckte det med att materialet inrymde påståenden om att koldioxid är en växthusgas och att mänsklig aktivitet har bidragit till en viss uppvärmning av jorden.

Dr Richard Lindzen vid MIT betecknade Cooks studie som “propaganda” för de krafter som ville utnyttja klimatfrågan politiskt. “Alla forskare är överens om att det troligen är lite varmare nu än vid slutet av Lilla istiden”,  sade han 2016. ”Nästan alla forskare håller också med om att ifall du höjer koldioxidhalten i atmosfären så blir det kanske lite varmare. Men att översätta det till att det skulle vara farligt och att vi av denna orsak måste minska koldioxidutsläppen är ingenting annat än ren och skär propaganda.”

Betyder då “konsensus” inom klimatvetenskapen att de flesta forskare är övertygade om att det är våra aktiviteter som i hög grad bidragit till den minst sagt måttliga uppvärmningen av klotet? Nej, inte alls. Inte ens de tusentals inblandade klimatexperterna i IPCC-sfären är alldeles säkra på det. Vid en enkät bland de 4 000 medlemmarna i American Meteorological Society (AMS) som gjordes förra året ansåg en tredjedel att vi inte har någon global uppvärmning eller att den har naturliga orsaker eller att den kanske till en viss del orsakats av oss människor. Av AMS-medlemmarna ansåg 29 procent att uppvärmningen helt eller till en betydande del var resultatet av mänsklig aktivitet. 38 procent menade att uppvärmningen “mest” berodde på oss människor.

Skeppsgossen tycker att denna lek med siffror och hur många som tror vad eller inte helt och fullt och kanske i någon mån har blivit ett smått löjligt självändamål. I likhet med en gång Pontius Pilatus ställer han frågan “vad är sanning” till forskarvärlden men lika lite som den gamle ståthållaren får han ett definitivt svar eftersom ingen vet.

Sedan kan man också efter alla dessa decenniers käbblande undra varför vi alls måste ha svar på frågan. Alla förutsägelser från Al Gores tid och fram tills nu har ju visat sig helt grundlösa och felaktiga. Världen har faktiskt betydligt större och mer angelägna problem att brottas med än en halv grad hit eller dit.

Underlaget till det här inlägget kan du läsa i original på
http://dailycaller.com/2017/03/05/lets-talk-about-the-97-consensus-on-global-warming/#ixzz4auNs0gpO

Allmänna medel bör användas bättre än till opålitlig "förnybar energi"

Kan se vackert ut på bild - men fungerar inte alls i praktiken.

Elon Musks erbjudande att i sina batterier lagra all den ström South Australia behöver när det inte blåser och när solen inte lyser har blivit en följetong på nätet. Bloggaren Viv Forbes tycker att de som tror på detta borde inhämta elementära kunskaper om hur ett batteri – stort eller litet – fungerar. Skeppsgossen förmedlar här delar av hans inlägg (adresser, se nedan).

Alla vet att batterier kan lagra energi. Men inget batteri i världen kan producera ny energi. Alla batterier levererar också mindre energi än de lagrat. Hela tanken på att man skulle kunna lagra intermittent vind- och solenergi i batterier är direkt dödfödd.

Viv Forbes förenklar det fortsatta resonemanget genom att illustrera det med enheter i stället för reella tal.

”Tänk er en solpanel som ger 100 enheter energi per dag när solen skiner och när panelen är nyputsad och rätt inställd. Under natten får den ingen energi och de tre timmarna i gryning och skymning ger inte heller full effekt. Vi pratar alltså om sex timmar per dygn under förutsättning att det inte är molnigt, regnar eller snöar. Så i stället för att leverera 100 enheter energi till nätet får vi räkna med 25. Kan vi då med hjälp av batterier få elström under 24 timmar per dygn? För det krävs det 75 extra energienheter som levererar ström till batterierna varje dag solen skiner. Det kan vi få genom att bygga ut systemet med tre solpaneler.”

Men solen skiner inte alla dagar, inte ens i Australien. För att kompensera för 7 dagars molnigt väder behövs alltså ett sol/batteri-system som dels kan lagra 700 enheter energi och dels leverera 100 enheter elström varje dag.

Om solen i stället skulle lysa under långa perioder, ja då skulle vi få 7 gånger mer el än vi behöver.

”Det borde stå klart för var och en att solenergin lämpar sig bäst för soliga öknar i närheten av ekvatorn – men i dem bor det inte så många människor” skriver Viv Forbes. Och det väldiga projekt som hette Desertec och skulle förverkligas i norra Sahara har som bekant gått överstyr.

Det står lika illa till med vindkraften som med solenergin i Australien, menar Viv Forbes. När varje stat hade pålitlig kol-gas-vattenkraft behövdes inga stora matarledningar mellan staterna. Men sådana krävs idag för att man ska kunna skicka stora mängder el från soliga stater till mulna, från blåsiga områden till trakter där det för det mesta är vindstilla.

“Bästa lösningen skulle vara att hålla politikerna borta från energiområdet och låta energiproducenterna och investerarna bygga gas/kol/kärnkraftverk eller vattenkraftanläggningar där de behövs. Det skulle eliminera förlusterna av värdefull mark och slöseriet med material och arbetskraft för att uppföra och sköta den opålitliga, oförutsägbara, oekonomiska och absurt kostsamma ’förnybara’ energiproduktionen...”

Intermittent elenergi med batterier eller reservkraftverk borde endast användas och betalas av dem som uppskattar den sortens elproduktion. Den ska inte subventioneras eller tvingas på befintliga elnät och tveksamma konsumenter. Samhället har bättre användning för sina ekonomiska resurser än att slösa dem på en massa gröna idéer och batteridrömmar.

Läs hela originalinlägget på 

 

http://www.americanthinker.com/blog/2017/03/batteries_another_green_scam.html

http://www.pickeringpost.com/story/battery-baloney/7030

Varför rabatteras elbilar med skattemedel?

Sveriges största laddplats för elbilar finns i Skåne. 

De gröna och deras röda medlöpare har ju bestämt att Sveriges bilister ska straffbeskattas ytterligare. Orsaken är inte bränslebrist – världens överskott av bensin har aldrig varit större. Orsaken är heller inte utsläppen av växthusgaser – i ett par decennier nu har det inte skett någon uppvärmning av jorden. Nej, den verkliga orsaken är att Sveriges kostnader för den vanvettiga invandringspolitiken nu är så höga att staten måste dra in varenda krona för att bekosta den.

Ett svepskäl som de gröna ihärdigt fortsätter att klamra sig fast vid är förstås att "vi" måste hejda klimatförändringarna. De inbillar sig – eller ger sken av att de tror det på fullt allvar – att ett litet skitland som Sverige kan påverka klimatet  genom att hindra medborgarna från att köra bilar som drivs av bensin eller diesel. Men elbilar kan tillåtas och fortsätta att subventioneras till "gröna bilisters" och elbilstillverkarnas oförställda glädje.

Sverige är naturligtvis inte ensamt om övertron på elbilen som framtidens transportmedel. Delstaten Colorado i USA har till exempel också infört rabatter för elbilsköpare på 5 000 dollar plus de 7 500 dollar som Obama drev igenom. Det betyder att den som köper en elbil i Colorado får 12 500 dollar i skattereduktion.

Och precis som i Sverige är det bara de besuttna I storstadsområdena som har råd att köpa en Tesla. Colorados vanliga normalinkomsttagare (med en medelinkomst på 61 000 dollar) får glädja sig åt att betala de bemedlades elbilsinköp med sina skatter. Någon har räknat ut att elbilskrediten kostade dem 7,6 miljoner dollar 2014. Nu kommer den enligt Skeppsgossens sagesman att behållas fram till 2017 och då hamnar totalkostnaden på över 30 miljoner dollar.

Myndigheterna har till och med definierat hur köpargruppen för elbilar ser ut. Det är personer som tjänar mer än 100 000 dollar om året, har som lägst högskoleutbildning, äger två eller fler fordon och är i åldern 38-78 år. Om nu dessa höginkomsttagare vill ha en elbil så borde de med andra ord ha råd att köpa en utan rabatt.

I Colorado finns det idag runt 8 000 elbilar. Genom nu föreslagna  direktrabatter vid köpet i stället för skattereduktion i efterhand hoppas ansvariga kunna öka försäljningen fram till 2021 i bästa fall med så många som 50 000 nya fordon. Vad det innebär för skattebetalarna i gemen är lätt att räkna ut. Det är pengar som kunde användas för att förbättra sjukvård, skolor och vägnät  i stället för att göda de besuttna.

Men Elon Musk gnuggar förstås händerna av förtjusning inför utsikten att få sälja fler överprissatta Teslor.