"Miljönarrar" och ventilstängare

Skeppsgossen har ofta funderat över hur s.k. miljövänner tänker – om det nu överhuvudtaget finns plats för några tankar bland all sallad och allas morötter om upptar deras intresse. Vad inbillar de sig att de ska kunna åstadkomma genom lägga sig framför grävmaskiner eller lastbilar? Tror de verkligen att de ska kunna stoppa en planerad utbyggnad eller transport? Inser de inte att förr eller senare kommer polisen dit och lyfter bort dem? Frågorna aktualiserades för en tid sedan när fem aktivister stängde ventilerna i Keystone Pipeline i North Dakota och på några andra ställen.

Nu visar det sig att dessa herrar och damer inte var några gröngölingar av den sort man oftast  ser i demonstrationerna utan personer i 50-60 års-åldern... som borde inse att deras protest var direkt samhällsfarlig.

En av dem, en 53-åring som heter Michael Foster, har beskrivits som en hjälte i New York Times. Han är aktiv medlem i 350.org och dömdes till  fängelse för sitt barnsliga tilltag. Så här skriver tidningen:

“Vad Foster inte räknade med var att han, sedan han klippt av kedjan till grinden, skulle bli så överväldigad av rörelse att han brast i gråt i den bitande vinden. Han s behandskade hand grep sedan om stålratten som var nästan en meter i diameter och satt vertikalt som  ratten på ett fartyg. Till en början snurrade den lätt, men efter en kort stund började både ratt och marken under Fosters fötter att skaka. Man hade sagt det till honom, men han tvekade ändå att fortsätta. När han bestämde sig för att göra det  måste han hänga sig på ventilratten för att orka vrida den runt. Till slut orkade han inte mer och marken slutade skaka. Han kände en enorm lättnad, låste ratten igen med ett hänglås han haft med sig och satte sig flämtande på marken med mobiltelefonen framför sig. ”Hallå”, sade han, ”jag har aldrig filmat en video för barnbarn som jag ännu inte har fått. Men jag vill att kommande släktled ska få veta att en gång  eldade människor med olja som de pumpade i underjordiska ledningar , och de brände så mycket och så snabbt att de nästan kokade er ur denna världen. Och vi insåg att vi måste stoppa det  på något sätt!”

Den hjältemodige idioten Michael Foster.

Lonny Johnson, en anställd vid TransCanada som kom till platsen sedan Foster stängt ventilen, förklarade i rätten att en sådan här ventil inte är avsedd att stängas när det ligger tryck i ledningarna. Som tur var fanns det inga sprickor eller läckor vad han kunde se. Åklagaren menade emellertid att en läcka kunde ha orsakat  en fruktansvärd explosion eller ha förgiftat vattnet i floden Pembina som rinner en bit därifrån.

Domarna mot de andra "ventilstängarna" blev överlag milda, men Foster dömdes till tre års fängelse – två år villkorligt och ett år bakom lås och bom. Den kvinnliga domaren gav honom också en välbehövlig skrapa:

”Allt ni har berättat för mig, att detta var en rättfärdig handling, detta ankommer på mig att göra, antyder att ni är beredd att göra detsamma igen, nästa månad, nästa vecka, nästa år.”

Det finns fler uppgifter om denne miljökämpe. Han har varit familjerådgivare och han är nu skild. Hans hustru Malinda och deras två barn har brutit all kontakt med honom. Kanske inte att undra på när man får veta att han tog med sig barnen i protesttågen när de var 8 och 10 år gamla – för att de skulle få lite mer tid tillsammans med honom! När de blivit äldre var det inte lika roligt längre och när de sade att de inte ville vara med mera därför att de var trötta eller hade läxor att göra, så svarade pappan: ”Bryr ni er inte om planeten längre? Bryr ni er inte om framtiden? Malindas kommentar löd: ”Nog för att jag respekterar Gandhi, men jag skulle inte ha velat vara gift med honom.”

Det är nog så som Skeppsgossen konstaterde inledningsvis – i det närmaste tomt i skallen på dessa miljönarrar.

Fritt efter Howard “Cork” Hayden som skrivit flera böcker om förnybar energi  m.m. som du kan läsa på  www.energyadvocate.com.