Fem cykler styr vårt klimat

Eder Skeppsgosse hittade en intressant  artikel om klimathysterin som han gärna vill delge sina vänner. Den är skriven av ekonomen och författaren Dennis Avery och handlar om de larmrapporter som vi begåvats med under de senaste 40 åren. För översättning och viss redigering svarar Skeppsgossen själv.

I artikeln konstaterar Dennis Avery att sådana rapporter publicerats så långt tillbaka som 1850 och med ca 25 års mellanrum. Ingen av spådomarna i dem har självfallet slagit in.

Efter 1715 års kalla Maunder Minimum dröjde det knappt 25 år innan jordens medeltemperatur ökade med 0,3 grader. Ett par århundraden senare sjönk temperaturen igen och vi fick den kalla Dalton Minimum-perioden. Dessa snabba temperaturväxlingar skedde under bara några årtionden. En del av dem har vi gillat, andra har vi ogillat – men inte i något fall har den nu så förkättrade koldioxiden varit inblandad.

År 1895 började en del forskare förutspå en annalkande istid, men 1922 skrevs det i stället om att polarisarna började smälta. På 1970-talet handlade diskussionen åter om en kommande istid och sedan 1988 råder ”koncensus” i media att jorden snart blir för varm för oss och allt annat levande. Att man inte kunna mäta någon påtaglig höjning av den globala medeltemperaturen på 20 år spelar ingen roll i denna fablernas värld. Nu pekar kurvan uppåt enligt pk-media, trots att temperaturen aldrig följer några raka kurvor.

Borrkärnor och geologer bekräftar att jordens klimat hoppar upp och ner lite hur som helst och det har det gjort i miljoner år. Jorden styrs av cykler som beror av solen och de största planeterna i vårt solsystem. Små förändringar i planeternas omloppsbanor ger upphov till stora och plötsliga klimatförändringar på vår relativt lilla planet – antingen vi eldar med fossila bränslen eller inte. CERN, som är världens största laboratorium för partikelfysik, har för inte så länge sedan publicerat en studie om kemin i de moln som omger vår jord.  Enligt studien har jorden blivit ryckvis varmare sedan 1715 som var det kallaste året under Lilla istiden. Uppvärmningen är en del av samma naturliga cykel som gav upphov till både Lilla istiden och den medeltida värmeperioden.

Det är tänkbart att jorden blir lite varmare under det här århundradet, men temperaturerna kommer inte att skena som klimatmodellerna visar. Värmetoppar som liknar Al Gores 1976-1998 har inträffat otaliga gånger tidigare, senast 1860-1880 och 1915-1940.

Dennis Avery

Fem cykler förväntas påverka jordens klimat i framtiden:

1. Den 90,000-åriga istidscykeln. Alla är överens om att den utgör det största hotet mot mänskligheten. De senaste fyra istiderna varade i genomsnitt var och en i 90,000 år. Mellanistiderna – och det är ju en sådan vi lever i för närvarande – varar mellan 10,000 och 30,000 år, och det har nu gått ca 14,000 år sedan värmen började återvända. Vi kan inte förutsäga när nästa istid kommer, men vi vet att den kommer långsamt. Arktis behöver 1,000-tals år för att bygga upp ett istäcke stort och tjockt nog att breda ut sig över jorden. Det ger oss gott om tid att eventuellt hitta sätt att förhindra en sådan katastrof.

2. Den 1,500-åriga Dansgaard-Oeschger-cykeln är inte heller ifrågasatt, även om de mest rabiata klimatnarrarna påstår att CO2 tog över klimatpåverkan 1976. För närvarande befinner vi oss i en varm fas av denna cykel med i stort sett toppenväder. Det har varit under liknande perioder som människosläktet gjort sina viktigaste framsteg. Temperaturen på jorden stiger i genomsnitt 1-2 grader, men vi får samtidigt njuta av ett både stabilt och gynnsamt väder.

CERN:s “CLOUD”-experiment har visat att Dansgaard-Oeschger-cykeln  styrs av den kosmiska strålningen. När solen är aktiv och solfläckarna många, hittar färre kosmiska strålar ner till vår atmosfär. Det innebär att färre moln bildas och att jorden blir varmare. När solfläckarna är få är förhållandet det motsatta. Jorden kyls av på grund av alla moln som täcker himlen under en liten istid. Det är alltså solen som dominerar klimatet på jorden, och CO2 har enligt CERN:s studie en mycket svag påverkan.

Den lilla istid som vi kan vänta oss kommer att domineras av kallt och dramatiskt väder, med korta och mulna odlingssäsonger, stark frost , torrperioder som kan vara i hundratals år och däremellan svåra översvämningar. Med kanske 10 graders temperaturskillnad mellan Arktis och ekvatorn kan vi förvänta oss häftiga stormar i stil med den som sänkte den spanska armadan eller 1694 års orkan som över en natt begravde ett helt grevskap i Skottland under sanddyner. Just sådana klimatkatastrofer kostar miljoner människoliv genom epidemier av kolera och pest. Dåliga skördar skapar brist på livsmedel och hungersnöd.

Den stora frågan är förstås om en kommande och häftig klimatförändring innebär en lång istid eller en mycket mildare liten istid. I sistnämnda fall kan vi med modern jordbruksteknik fortsätta att föda mänskligheten under ett eller ett par århundraden, och den högre halten av CO2 i atmosfären kan kompensera för dåliga skördar genom en snabbare tillväxt.

3. PDO (Pacific Decadal Oscillation) vart 60:e år. Detta klimatfenomen ”upptäcktes” först 1996 när fiskeexperter kom underfund med att samtidigt som det blev ont om lax i Columbiafloden uppträdde enorma mängder laxyngel utanför Alaska. Och vice versa. Stilla havet flyttade helt enkelt laxfödan i vad som visade sig vara vart 30:e år. Det förklarar också att vi får oss serverade skrämmande rapporter om klimatkatastrofer vart 25:e år. Sedan 2002 håller Stilla havet på att svalna igen och fiskeexperterna räknar med att det ska fortsätta göra det fram till ca 2032.

4. Få solfläckar. Solen har för närvarande färre solfläckar än någon gång under de senaste 100 åren. Maunder solfläcksminimum (1645–1710) orsakade en fruktansvärd hungersnöd under Lilla istiden. När man nyligen har studerat data igen visar det sig att vart 200:e år sjunker medeltemperaturen kraftigt och ligger kvar på låga nivåer under i genomsnitt 60 år – som en följd av det lilla antalet solfläckar.

“Dalton Minimum”, som orsakade de umbäranden som beskrivs i Charles Dickens romaner, slutade omkring 1820. Nu tycks det vara dags för en sådan period igen, med ett solfläcksminimum som inträffar runt år 2040.  Mellan den pågående Pacific Oscillation (PDO) och det förväntade Maunder Minimum kommer det troligen inte att ske någon uppvärmning på jorden under perioden 1998 och 2100, trots att Al Gore och hans kumpaner påstår motsatsen.

5. El Nino-cykeln är kort, dramatisk och inte så betydelsefull i sammanhanget, bortsett från att den orsakade de senaste två kraftiga temperaturhöjningarna 1998 och 2016. El Nino värmer upp Stilla havet med ca 2 grader – men vattnet svalnar snabbt igen. Klimatalarmisterna påstod att jorden höll på att bli varmare men de hade som vanligt fel.

Om vi vet vilka klimatcykler som är på väg och ungefär när vi kan förvänta oss dem, blir det självfallet lättare att vidta åtgärder. Det nedbringar kostnaderna och räddar liv. Dagens klimatpanik har kostat enorma summor. Vi har slösat många miljarder dollar på datamodeller som visat sig helt meningslösa och på lika meningslös”forskning” om CO2:s inverkan. Triljoner satsas på subventioner till obehövliga jättelika vindturbiner, på solpaneler som tillverkas av sällsynta jordmetaller och på uppodling av värdefull åkermark för biobränslen. Enbart USA skulle få betala 1 triljon dollar per år för sitt deltagande i Parisöverenskommelsen.  

Tack vare kunskapen om de fem cyklerna behöver vi inte gå tillbaka till 1850-talets samhälle. Eller lägga vår framtid i händerna på miljöaktivister och byråkrater som vill ”ransonera” den framtida energin för oss vanliga människor. Kostnaden på 1 triljon dollar för Parisöverenskommelsen räcker för att utplåna all fattigdom i världen om pengarna används på rätt sätt. Men denna Parisöverenskommelse i dess nuvarande form ger inte ens en mätbar skillnad i den globala temperaturen år 2100!