Eder Skeppsgosse hittade en intressant artikel om klimathysterin som han gärna vill
delge sina vänner. Den är skriven av ekonomen och författaren Dennis Avery och handlar
om de larmrapporter som vi begåvats med under de senaste 40 åren. För
översättning och viss redigering svarar Skeppsgossen själv.
I artikeln konstaterar Dennis Avery att
sådana rapporter publicerats så långt tillbaka som 1850 och med ca 25 års
mellanrum. Ingen av spådomarna i dem har självfallet slagit in.
Efter 1715 års kalla Maunder Minimum dröjde
det knappt 25 år innan jordens medeltemperatur ökade med 0,3 grader. Ett par
århundraden senare sjönk temperaturen igen och vi fick den kalla Dalton
Minimum-perioden. Dessa snabba temperaturväxlingar skedde under bara några
årtionden. En del av dem har vi gillat, andra har vi ogillat – men inte i något
fall har den nu så förkättrade koldioxiden varit inblandad.
År 1895 började en del forskare förutspå en
annalkande istid, men 1922 skrevs det i stället om att polarisarna började
smälta. På 1970-talet handlade diskussionen åter om en kommande istid och sedan
1988 råder ”koncensus” i media att jorden snart blir för varm för oss och allt
annat levande. Att man inte kunna mäta någon påtaglig höjning av den globala
medeltemperaturen på 20 år spelar ingen roll i denna fablernas värld. Nu pekar
kurvan uppåt enligt pk-media, trots att temperaturen aldrig följer några raka
kurvor.
Borrkärnor och geologer bekräftar att
jordens klimat hoppar upp och ner lite hur som helst och det har det gjort i
miljoner år. Jorden styrs av cykler som beror av solen och de största
planeterna i vårt solsystem. Små förändringar i planeternas omloppsbanor ger
upphov till stora och plötsliga klimatförändringar på vår relativt lilla planet
– antingen vi eldar med fossila bränslen eller inte. CERN, som är världens
största laboratorium för partikelfysik, har för inte så länge sedan publicerat
en studie om kemin i de moln som omger vår jord. Enligt studien har jorden blivit ryckvis
varmare sedan 1715 som var det kallaste året under Lilla istiden.
Uppvärmningen är en del av samma naturliga cykel som gav upphov till både Lilla
istiden och den medeltida värmeperioden.
Det är tänkbart att jorden blir lite
varmare under det här århundradet, men temperaturerna kommer inte att skena som
klimatmodellerna visar. Värmetoppar som liknar Al Gores 1976-1998 har inträffat
otaliga gånger tidigare, senast 1860-1880 och 1915-1940.
|
Dennis Avery |
Fem cykler förväntas påverka jordens klimat
i framtiden:
1. Den 90,000-åriga istidscykeln. Alla är överens om att den utgör det största hotet mot mänskligheten. De
senaste fyra istiderna varade i genomsnitt var och en i 90,000 år.
Mellanistiderna – och det är ju en sådan vi lever i för närvarande – varar
mellan 10,000 och 30,000 år, och det har nu gått ca 14,000 år sedan värmen
började återvända. Vi kan inte förutsäga när nästa istid kommer, men vi vet att
den kommer långsamt. Arktis behöver 1,000-tals år för att bygga upp ett istäcke
stort och tjockt nog att breda ut sig över jorden. Det ger oss gott om tid att
eventuellt hitta sätt att förhindra en sådan katastrof.
2. Den 1,500-åriga Dansgaard-Oeschger-cykeln är inte heller ifrågasatt, även om de mest rabiata
klimatnarrarna påstår att CO2 tog över klimatpåverkan 1976. För närvarande
befinner vi oss i en varm fas av denna cykel med i stort sett toppenväder. Det
har varit under liknande perioder som människosläktet gjort sina viktigaste
framsteg. Temperaturen på jorden stiger i genomsnitt 1-2 grader, men vi får
samtidigt njuta av ett både stabilt och gynnsamt väder.
CERN:s “CLOUD”-experiment har visat att Dansgaard-Oeschger-cykeln
styrs av den kosmiska strålningen. När
solen är aktiv och solfläckarna många, hittar färre kosmiska strålar ner till
vår atmosfär. Det innebär att färre moln bildas och att jorden blir varmare.
När solfläckarna är få är förhållandet det motsatta. Jorden kyls av på grund av
alla moln som täcker himlen under en liten istid. Det är alltså solen som
dominerar klimatet på jorden, och CO2 har enligt CERN:s studie en mycket svag
påverkan.
Den lilla istid som vi kan vänta oss kommer
att domineras av kallt och dramatiskt väder, med korta och mulna
odlingssäsonger, stark frost , torrperioder som kan vara i hundratals år och
däremellan svåra översvämningar. Med kanske 10 graders temperaturskillnad
mellan Arktis och ekvatorn kan vi förvänta oss häftiga stormar i stil med den
som sänkte den spanska armadan eller 1694 års orkan som över en natt begravde
ett helt grevskap i Skottland under sanddyner. Just sådana klimatkatastrofer kostar
miljoner människoliv genom epidemier av kolera och pest. Dåliga skördar skapar
brist på livsmedel och hungersnöd.
Den stora frågan är förstås om en kommande
och häftig klimatförändring innebär en lång istid eller en mycket mildare liten
istid. I sistnämnda fall kan vi med modern jordbruksteknik fortsätta att föda
mänskligheten under ett eller ett par århundraden, och den högre halten av CO2
i atmosfären kan kompensera för dåliga skördar genom en snabbare tillväxt.
3. PDO (Pacific Decadal Oscillation) vart 60:e år. Detta klimatfenomen ”upptäcktes” först 1996 när
fiskeexperter kom underfund med att samtidigt som det blev ont om lax i
Columbiafloden uppträdde enorma mängder laxyngel utanför Alaska. Och vice
versa. Stilla havet flyttade helt enkelt laxfödan i vad som visade sig vara vart
30:e år. Det förklarar också att vi får oss serverade skrämmande rapporter om
klimatkatastrofer vart 25:e år. Sedan 2002 håller Stilla havet på att svalna
igen och fiskeexperterna räknar med att det ska fortsätta göra det fram till ca
2032.
4. Få solfläckar. Solen
har för närvarande färre solfläckar än någon gång under de senaste 100 åren. Maunder
solfläcksminimum (1645–1710) orsakade en fruktansvärd hungersnöd under Lilla
istiden. När man nyligen har studerat data igen visar det sig att vart 200:e år
sjunker medeltemperaturen kraftigt och ligger kvar på låga nivåer under i
genomsnitt 60 år – som en följd av det lilla antalet solfläckar.
“Dalton Minimum”, som orsakade de
umbäranden som beskrivs i Charles Dickens romaner, slutade omkring 1820. Nu
tycks det vara dags för en sådan period igen, med ett solfläcksminimum som
inträffar runt år 2040. Mellan den
pågående Pacific Oscillation (PDO) och det förväntade Maunder Minimum kommer
det troligen inte att ske någon uppvärmning på jorden under perioden 1998 och
2100, trots att Al Gore och hans kumpaner påstår motsatsen.
5. El Nino-cykeln är
kort, dramatisk och inte så betydelsefull i sammanhanget, bortsett från att den
orsakade de senaste två kraftiga temperaturhöjningarna 1998 och 2016. El Nino
värmer upp Stilla havet med ca 2 grader – men vattnet svalnar snabbt igen. Klimatalarmisterna
påstod att jorden höll på att bli varmare men de hade som vanligt fel.
Om vi vet vilka klimatcykler som är på väg
och ungefär när vi kan förvänta oss dem, blir det självfallet lättare att vidta
åtgärder. Det nedbringar kostnaderna och räddar liv. Dagens klimatpanik har
kostat enorma summor. Vi har slösat många miljarder dollar på datamodeller som
visat sig helt meningslösa och på lika meningslös”forskning” om CO2:s inverkan.
Triljoner satsas på subventioner till obehövliga jättelika vindturbiner, på solpaneler
som tillverkas av sällsynta jordmetaller och på uppodling av värdefull åkermark
för biobränslen. Enbart USA skulle få betala 1 triljon dollar per år för sitt deltagande
i Parisöverenskommelsen.
Tack vare kunskapen om de fem cyklerna
behöver vi inte gå tillbaka till 1850-talets samhälle. Eller lägga vår framtid
i händerna på miljöaktivister och byråkrater som vill ”ransonera” den framtida
energin för oss vanliga människor. Kostnaden på 1 triljon dollar för
Parisöverenskommelsen räcker för att utplåna all fattigdom i världen om pengarna
används på rätt sätt. Men denna Parisöverenskommelse i dess nuvarande form ger
inte ens en mätbar skillnad i den globala temperaturen år 2100!