Miljörikets uppgång och fall

Engelskt industrilandskap

Sedan många år tillbaka har Skeppsgossen varnat för den “industrialisering” av naturen som följer med utbyggnaden av vindkraften. Men i sin iver att bekämpa den livgivande koldioxiden har både organiserade naturvänner och allmänheten blundat för den förfulade landskapsbilden – en del har till och med menat att de stora makligt roterande propellrarna skapar spänning och variation i ett i övrigt statiskt landskap.

Men ju fler och större vindkraftverk som monteras desto fler människor med full syn på båda ögonen och vanligt vett mellan öronen inser att dessa monster har en förödande inverkan på det traditionella landskapet. Det gäller i alla fall i Tyskland. I tidningen Die Welt har en herre som heter Wolfgang Büscher skrivit att vindenergin förstör landsbygden mer än något annat – ”allt bara blinkar och snurrar”.

Förr i tiden, skriver han, värnade miljöaktivisterna om skogarna och jordbrukslandskapet, men idag håller ironiskt nog samma aktivister på att ”pimpa” vyerna med sina snurror. Särskilt långt har miljöförstöringen gått i Bayern som nu är så nerlusat med vindturbiner att det snart kan mäta sig med det en gång så kritiserade Ruhrområdet och dess bolmande skorstenar. ”Vindindustrin är emellertid inte nöjd med detta, den vill se hela landet förvandlat till en enda stor snurrande vindmaskin.”

Klimatbloggaren Pierre Gosselin erinrar om att det tyska folket för bara 85 år sedan villigt marscherade med nazisterna in i döden. ”Ett liknande fenomen är det vi ser idag på miljöområdet: nu har landet anträtt en vansinnesmarsch rakt mot ett gigantiskt miljömord. Det kollektiva tyska samvetet tror fortfarande att denna förstöring ska rädda planeten från en klimatkatastrof som en grupp (falska) profeter anser ska inträffa år 2100. Reningsbadet väntar! Tillbaka till självutplåningens makabra väg.”

Naturligtvis kan man inte direkt jämföra vindkraftsindustrin med nazismen, men Pierre Gosselin finner flera otäcka likheter. “Båda arbetade med 1) visioner och löften om rening, 2) rusade blint och utan eftertanke in i sina projekt, 3) kritiker tystades... I båda fallen var det ledare med storhetsvansinne som styrde utvecklingen, uppbackade av enögda media, snikna industriledare, dogmatiska institutioner och skrupelfria banker. När galenskapen blivit kollektiv är den mycket svår att stoppa, och när Tyskland faller för en galenskap måste man låta den få fritt spelrum tills den förintar sig själv.”

Vi får kanske snart bevittna "Miljörikets uppgång och fall", avslutar Gosselin. Ett litet hopp har tänts med den nya Merkel-ledda regeringen som inte tycks vilja jäkta fram några fler förödande beslut. Priset för ”Energiewende” har varit oerhört högt. Kärnkraftsolyckan i Fukushima – som ju till råga på allt inte var någon riktig kärnkraftsolycka utan utlöstes av en tsunami – satte igång hela karusellen, trots att många på ett tidigt stadium framhöll att det skulle bli omöjligt att ersätta kärnkraften med förnybara energislag.

Nu får tyskarna finna sig i allt högre elpriser och att landet blir beroende av rysk gas. Men också i Sverige finns det framstående miljönarrar som på fullt allvar ser vind och sol som dominerande energiskapare om 20, 30 år. Ett par av dem, Tomas Kåberger och Johan Kuylenstierna, framträdde den 4 mars i tv-programmet ”Idévärlden” (kan ses på SVTPlay) och hävdade på fullt allvar att utbyggnaden av sol- och vindkraft kommer att klara Sveriges framtida energibehov. Hur dum får man vara i den akademiska världen?

Men inte bara det – de både herrarna berörde inte med ett ord hur detta Sverige kommer att se ut när det inte längre täcks av snö utan av enorma sjok av solpaneler (vilka ska för övrigt hålla dem snöfria på vintrarna?) och när skogarnas träd har ersatts av tiotusentals gråvita blinkande vindturbiner.