Reprisen: Klimatreligionen (ett inlägg från 28 april 2012)

En av de amerikanska akademiker som analyserat läran om den globala uppvärmningen och dess orsaker är dr W.A. Beatty, före sin pension verksam vid Florida State University. Så här skriver han i ett blogginlägg: 


Det är ingen slump att pratet om den globala uppvärmningen eller som det heter numera klimatförändringarna började när Sovjetunionen upplöstes. Det här var sista chansen för en centralmakt att kontrollera massorna. Och i likhet med andra former av socialistisk filosofi är det också en religiös rörelse. 

Människans klimatpåverkan är en religion som dyrkar Jorden. Det handlar om en tro som inte får ifrågasättas eller kan motbevisas. Och som i de flesta religioner är dess profeter utsatta för jordiska frestelser som pengar, makt, politik, arrogans och bedrägeri.

De som omfattar tron på en global uppvärmning är övertygade om att växthusgaserna kommer att ge oss ett klimat som leder till olika slags naturkatastrofer. Det är inget som kan bevisas vetenskapligt utan allt handlar om tro. Här finns alla de gamla religionernas ingredienser:

• Arvssynden: Människan är orsaken till framtida katastrofer, särskilt de av oss som lever i förorter och kör i suvar till köpcentra för att handla. 

• Botgöring och ånger: Vi måste belastas med miljöskatter och liknande, som leder till högre priser för alla varor och tjänster och hejdar den ekonomiska tillväxten. 

• Ritualer: Vi återvinner och firar både Earth Hour och Earth Day. 

• Avlat: Personer som Al Gore som flyger i privata jetplan och andra flygresenärer kan köpa sig fria från sina synder genom att ”klimatkompensera” resorna.

• Profetior och hot: De troende säger att vi måste handla nu innan det är för sent.

De troende har samlats till konferenser i Durban, Rio de Janeiro, Kyoto och Köpenhamn, där prästerskapet predikar Jordens undergång. Rika länder måste betala 100 miljarder dollar per år för att hjälpa de fattiga länderna att klara klimatförändringarna. Det är alldeles nödvändigt eftersom “katastrofen är oundviklig efter 2017”.

Läran om den globala uppvärmningen har inget förbarmande med dem som är skeptiska, kätterska eller ”förnekar” sanningshalten i budskapet. Många klimatforskare har skrämts till tystnad eller frysts ut av det akademiska etablissemanget. Så mycket står på spel att en del forskare som lever på statliga anslag nedlåtit sig till att manipulera klimatdata (“Climategate”). 

Idén om att vi måste räkna med en drastisk klimatförändring om 70 eller 90 år har lett till att vi omedelbart måste åsamka vår ekonomi allvarliga skador. De flesta större religioner är kloka nog att inte ge något exakt datum för det oundvikliga slutet, men det gäller inte för läran om den globala uppvärmningen. Vad kommer att hända om den globala uppvärmningen visar sig vara varken en katastrof eller oundviklig år 2017?

Den amerikanske författaren H.L. Mencken (1880-1956) skrev en gång: “Målet för all praktisk politik är att skrämma allmänheten – och få den att böna om vägledning till säkerheten – genom att hota den med en oändlig radda troll och monster, allesammans rena fantasifoster.” 

Skeppsgossens kommentar 2018: Nu är katastrofen uppskjuten eftersom inget hände 2017. Därför tar vi nya tag till 2030 eller 2050 eller... 

Ska vi äta upp våra husdjur för att rädda klimatet?

Hundchark i Yulin i Kina

Under sina nio år i utkiken på Narrskeppet har Skeppsgossen sett, hört och läst om allehanda tokigheter som försiggår här ombord. Han har också noterat att klimatnarrarna i likhet med kor och andra nötkreatur gillar att idissla – dock icke gräs och gröda utan stolliga idéer och kusliga framtidsperspektiv. Nu senast tuggar de åter om idén att våra husdjur utgör en klimatfara.

Det gör de i en studie som visar att bara i USA bidrar hundar och katter med utsläpp motsvarande 64 miljoner ton koldioxid per år. Den räknekunnige Per Welander på Stockholmsinitiativet har skalat ner siffran efter invånarantal till Sveriges nivå och kommit fram till att det motsvarar  2 miljoner ton koldioxid per år från svenska hundar och katter. Han har också forskat lite i hästars koldioxidutsläpp och sett siffran 329 gram CO2 per kilometer (en modern bil släpper i genomsnitt ut 125 g/km). I Sverige fanns det 2016 runt 355,000 hästar, men hur många kilometer de traskar har jordbruksverket ingen statistik på.

Hur var det då med idisslandet?

Jo, redan för nio eller 10 år sedan gav ett par nyzeeländska narrar med efternamnet Vale ut en bok som hette ”Time to Eat the Dog”. I den kunde man läsa om sällskapsdjurens klimatavtryck – ett område som alltså fått förnyad aktualitet 2018. Enligt deras forskning äter en alldeles vanlig schäfer runt 165 kg kött och 95 kg spannmål per år. Det innebär att det går åt 0,84 hektar åkerjord för att producera foder åt jycken. Författarna jämförde siffran med hur många hektar som krävs för produktionen av ”foder” åt en Toyota Land Cruiser som körs 1,000 mil per år – för detta räckte det med bara 0,41 hektar.

En katt kunde enligt paret Vale jämföras med en VW Golf, en hamster med en plasma-teve och en guldfisk med två mobiltelefoner.

Varför gör man nu sådana beräkningar överhuvudtaget? Naturligtvis för att ytterligare späda på klimat- och miljöångesten hos vanligt folk. Alla lyckliga hund-, katt- och hästägare ska känna sig som miljöbovar och rekommenderas att omgående  ta död eller kanske käka upp sina älsklingar.

Det är ju egentligen helt i linje med vad en djurrättsorganisation som PETA länge har predikat. Det är enligt deras profetissa Ingrid Newkirk synd om alla hundar och katter som tvingas leva tillsammans med människor. På hemsidan kan vi läsa att “den själviska önskan att äga djur och njuta av deras kärlek är orsak till omätbart lidande”. Om och utifall att husdjur ändå måste finnas så måste de tvingas lära sig att äta vegetariskt som husse och matte.

Detta med djurens rättigheter är ett svårt ämne. PETA gasade för en del år sedan ihjäl tusentals omhändertagna hundar och katter, men anhängarna protesterar fortfarande vilt i sociala media mot exempelvis den (v)årliga hund- och kattätarfestivalen i den lilla staden Yulin i Kina. Frånsett att transport- och slaktbilderna vi sett därifrån är minst sagt brutala, är ju grundtanken god: om vi äter upp alla våra sällskapsdjur har vi större chanser att rädda jorden från klimatförändringar ”för våra barns och barnbarns skull”.    

Leverans till Yulin. 

Miljörikets uppgång och fall

Engelskt industrilandskap

Sedan många år tillbaka har Skeppsgossen varnat för den “industrialisering” av naturen som följer med utbyggnaden av vindkraften. Men i sin iver att bekämpa den livgivande koldioxiden har både organiserade naturvänner och allmänheten blundat för den förfulade landskapsbilden – en del har till och med menat att de stora makligt roterande propellrarna skapar spänning och variation i ett i övrigt statiskt landskap.

Men ju fler och större vindkraftverk som monteras desto fler människor med full syn på båda ögonen och vanligt vett mellan öronen inser att dessa monster har en förödande inverkan på det traditionella landskapet. Det gäller i alla fall i Tyskland. I tidningen Die Welt har en herre som heter Wolfgang Büscher skrivit att vindenergin förstör landsbygden mer än något annat – ”allt bara blinkar och snurrar”.

Förr i tiden, skriver han, värnade miljöaktivisterna om skogarna och jordbrukslandskapet, men idag håller ironiskt nog samma aktivister på att ”pimpa” vyerna med sina snurror. Särskilt långt har miljöförstöringen gått i Bayern som nu är så nerlusat med vindturbiner att det snart kan mäta sig med det en gång så kritiserade Ruhrområdet och dess bolmande skorstenar. ”Vindindustrin är emellertid inte nöjd med detta, den vill se hela landet förvandlat till en enda stor snurrande vindmaskin.”

Klimatbloggaren Pierre Gosselin erinrar om att det tyska folket för bara 85 år sedan villigt marscherade med nazisterna in i döden. ”Ett liknande fenomen är det vi ser idag på miljöområdet: nu har landet anträtt en vansinnesmarsch rakt mot ett gigantiskt miljömord. Det kollektiva tyska samvetet tror fortfarande att denna förstöring ska rädda planeten från en klimatkatastrof som en grupp (falska) profeter anser ska inträffa år 2100. Reningsbadet väntar! Tillbaka till självutplåningens makabra väg.”

Naturligtvis kan man inte direkt jämföra vindkraftsindustrin med nazismen, men Pierre Gosselin finner flera otäcka likheter. “Båda arbetade med 1) visioner och löften om rening, 2) rusade blint och utan eftertanke in i sina projekt, 3) kritiker tystades... I båda fallen var det ledare med storhetsvansinne som styrde utvecklingen, uppbackade av enögda media, snikna industriledare, dogmatiska institutioner och skrupelfria banker. När galenskapen blivit kollektiv är den mycket svår att stoppa, och när Tyskland faller för en galenskap måste man låta den få fritt spelrum tills den förintar sig själv.”

Vi får kanske snart bevittna "Miljörikets uppgång och fall", avslutar Gosselin. Ett litet hopp har tänts med den nya Merkel-ledda regeringen som inte tycks vilja jäkta fram några fler förödande beslut. Priset för ”Energiewende” har varit oerhört högt. Kärnkraftsolyckan i Fukushima – som ju till råga på allt inte var någon riktig kärnkraftsolycka utan utlöstes av en tsunami – satte igång hela karusellen, trots att många på ett tidigt stadium framhöll att det skulle bli omöjligt att ersätta kärnkraften med förnybara energislag.

Nu får tyskarna finna sig i allt högre elpriser och att landet blir beroende av rysk gas. Men också i Sverige finns det framstående miljönarrar som på fullt allvar ser vind och sol som dominerande energiskapare om 20, 30 år. Ett par av dem, Tomas Kåberger och Johan Kuylenstierna, framträdde den 4 mars i tv-programmet ”Idévärlden” (kan ses på SVTPlay) och hävdade på fullt allvar att utbyggnaden av sol- och vindkraft kommer att klara Sveriges framtida energibehov. Hur dum får man vara i den akademiska världen?

Men inte bara det – de både herrarna berörde inte med ett ord hur detta Sverige kommer att se ut när det inte längre täcks av snö utan av enorma sjok av solpaneler (vilka ska för övrigt hålla dem snöfria på vintrarna?) och när skogarnas träd har ersatts av tiotusentals gråvita blinkande vindturbiner.   

Följa John

Pieter Brueghel d.ä. Blinda följare

“När man har skrivit om klimat/miljö/energi lika länge som jag är varje dag full av troféjägare, gulaschbaroner, skojare, lögnare, halvidioter, lycksökare och ekofascister som idisslar samma gamla propaganda... Men deras skräckhistorier och krav på handling är så vanliga att man måste fråga sig hur alla dessa människor – politiker, akademiker, journalister och affärsmän – kan ha så fel? Är det inte på tiden att vi lyssnar lite noggrannare på vad de har att säga? Kort svar: Nej. Längre svar: Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, NEJ!”

Den som skriver detta är klimatbloggaren James Delingpole. Han refererar i sin tur en nyutkommen skrift av kollegan Christopher Booker  som i den förklarar varför så många människor – en del av dem är till och med s.k. högutbildade – kan ha så fel i en så stor och viktig fråga. Enligt Booker är de alla offer – eller om man så vill nyttiga idioter – för ett fenomen som kallas ”grupptänkande”.  Begreppet utreddes för åtskilliga år sedan av den amerikanske sociologen Irving Janis.

Skeppsgossen brukar inta en skeptisk hållning till de flesta sociologiska utredningar, men i detta fall är jag benägen att hålla med de inblandade. Enligt Janis finns det tre grundregler för grupptänkandet:

Regel 1 – En grupp människor delar en allmän åsikt eller en tro som på ett eller annat sätt inte är helt grundad på den faktiska verkligheten.

Regel 2 – Eftersom deras åsikt/tro inte kan bevisas på ett objektivt sätt tvingas de befästa den genom att påstå att flertalet kolleger delar den (koncensus). Följaktligen behöver den inte ens ifrågasättas.

Regel 3 – Den som ändå ifrågasätter måste uteslutas ur diskussionen, marginaliseras, eller i värsta fall öppet attackeras eller misskrediteras.

Booker menar att klimatforskningen styrs av ett typiskt grupptänkande enligt regelboken ovan. Vad som förvånar honom (och Skeppsgossen) är att lögnerna om den globala uppvärmningen fortsätter att upprepas efter mer än ett kvartssekel. Visst har många avslöjat dem, men det har inte hjälpt. Människor fortsätter att blint tro på ”vetenskapen”.

S.k. ideella organisationer var inte sena att bekräfta hotet eftersom de såg nya möjligheter att öka inflödet till kassakistorna. Även media som SVT, BBC och pk-pressen hoppade på tåget, och Hollywoodstjärnor som Barbra Streisand, Meryl Streep och Robert Redford uppmanade människor att sluta forska och skrida till handling.

I sin film “En obehaglig sanning” erkänner Al Gore att han inspirerades av havsexperten Roger Revelle (död 1991) vid universitetet  i San Diego och dennes forskning om de ökande halterna av CO2 i atmosfären. Men medan Gore gjorde sin film ändrade Revelle uppfattning och skrev 1988 ett öppet brev till senatorn och klimatalarmisten Tim Wirth: ”Vi måste emellertid vara försiktiga med att göra alltför stor affär av detta innan vi vet hur stor uppvärmning det handlar om.” Några år senare förklarade han i en artikel som han skrivit tillsammans med dr Fred Singer vid universitet i Virginia att den vetenskapliga grunden för diskussionen om växthuseffekten var alldeles för svag och osäker för att rättfärdiga drastiska åtgärder.

Vad gjorde då Al Gore? Jo, han fick en av sina anhängare att skriva en artikel i vilken Revelle karakteriserades som en sjuk gammal man med sviktande mental hälsa som övertalats av Singer att stå som medförfattare till artikeln!

Tillbaka till James Delingpoles artikel. Han kallar i likhet med många andra ”tvivlare” pratet om den globala uppvärmningen för ”historiens värsta slöseri med skattebetalarnas pengar i fredstid, historiens  största vetenskapliga skandal och en av de mest seglivade myterna i mänsklighetens historia... Vilka litar du på? 97 procent av världens forskare eller på Breitbarts James Delingpole?  Svaret på den frågan vet jag. Men i likhet med dig är jag ingen idiot.”

Nej, Skeppsgossen anser sig inte heller vara en idiot och undviker i mesta möjliga mån att vistas på Narrskeppets undre däck där klimatmaffian mestadels håller till.

Läs hela artikeln och andra artiklar av James Delinpole på

http://www.breitbart.com/big-government/2018/03/07/delingpole-the-shocking-true-story-of-how-global-warming-became-the-biggest-fakenews-scare-of-all-time-pt-2/

Välgörenhetens baksida

Fonder, stiftelser och andra ideella organisationer lever gott på en modern form av avlat som människor betalar för att freda sina samveten. De arbetar för “en bättre värld” eller för att “främja forskningen” och drar in enorma summor. Byråkratin inom dem är ofta mer ogenomtränglig än inom de statliga verken, vilket fått den brittiska tidningen The Spectator att kalla dem ”den dåliga välgörenheten”.

I brittisk press har det på senare tid riktats mycken kritik mot den här sortens välgörenhet. I blåsväder just nu är Oxfam, som är en av de rikaste organisationerna, bland annat  därför att de slösat skattemedel på sexuella orgier i stället för att hjälpa de jordbävningdrabbade på Haiti! Det låter som en skröna men uppges vara dagsens sanning. Oxfams  ”ambassadörer” Kristin Davis och Scarlett Johansson har fått sparken på grund av att de figurerat i annonser för israeliska företag.

Men Oxfam är långt ifrån ensamt om sådana här skumraskaffärer. Enligt  en rapport från BBC har syriska kvinnor utnyttjats sexuellt av hjälparbetare från både FN och västerländska välgörenhetsorganisationer. Exploateringen sägs vara så utbredd att en del syriska kvinnor vägrar att uppsöka hjälpkontoren eftersom folk tror att de betalat varorna med sina kroppar.

Israel har nyligen portförbjudit  20 “hjälporganisationer” från att komma in och verka i landet. Uppenbarligen borde fler länder göra det. Halo Trust heter en välgörenhetsorganisation som har varit med länge, men 2014 anklagade Angelina Jolie de ansvariga cheferna för att ha snott åt sig höga ”konsultarvoden”.

I England har filantropiska organisationer förvandlats till byråkratiska dito. Det finns faktiskt över 195,289 sådana registrerade i Storbritannien, och de samlar in och gör av med nästan 80 miljarder pund om året! Till yttermera visso har de över en miljon anställda.  Enligt officiella uppgifter använder de endast hälften av sina intäkter till direkt hjälpverksamhet och deras chefstjänstemän har genomgående extremt höga löner.

Rickard Sjöberg tjänar 4 miljoner om året.

Detsamma tycks gälla i Sverige, där det trots det omhuldade 90-1950 kontot  förekommer rena svindlerier med insamlade medel. Postkodlotteriet har ju ofta varit i blåsväder utan att något radikalt har hänt annat än att gamle VD:n Niclas Kjellström-Matseke för några sedan avgick som mångmiljonär och flyttade till Sydafrika. De nya cheferna har vägrat uppge sina löner i en enkät som Svenska Dagbladet gjort. Människor  fortsätter att låta sig luras av detta skojarföretag vars ägare är holländska Novamedia och tror att de förutom chansen att vinna miljoner bidrar till välgörenhet av olika slag.

En lögn som drar in stora summor.

Ett annat exempel  på svindleri  i den högre skolan är Cancerfonden. Den har funnits sedan 1951 och har enligt hemsidan samlat in 14 miljarder till cancerforskning. Må så vara, men på hemsidan sägs förstås ingenting om hur många miljarder man fått in sedan starten och vad de använts till. 

Skeppsgossen gissar att åtskilliga miljarder också har gått till byråkratin, och generalsekreteraren Ulrika Årehed Kågström toppar lönelistan för ideella organisationer med en årslön på 1,190,000 kronor! Därtill kommer en styrelse med bland annat Vanja Wedin från LO och andra höjdare som säkert kostar miljoner i arvoden.

Om Cancerfonden gjort någon nytta kan väl också ifrågasättas. Vad man än försöker inbilla allmänheten finns det ännu ingen hundraprocentig bot för cancersjukdomar annat än för de allra enklaste typerna som hudcancer, i viss mån bröstcancer och i samma mån prostatacancer. Men de riktigt svåra och mest dödliga cancerformerna kan vi ännu inte bota trots alla insamlade miljarder.

Det finns säkert många andra s.k. ideella organisationer som inte är fullt så ideella som de utger sig för att vara och lever gott på allmänhetens godtrogenhet. Hur är det t.ex. med Amnesty International, Greenpeace, Världsnaturfonden  och Läkare utan gränser? Vem granskar idealiteten hos dessa? Ibland får de en och annan örfil i media men den glöms snart och pengarna fortsätter att strömma in till generalsekretariat och övrig byråkrati. 

Välgörenhetens baksida är inte så vacker som många tror.   

I skuggan av en korkek

Att sitta under en korkek är inte fel

“Den globala uppvärmningen kan bli betydligt värre än vi trodde om vi inte stoppar avskogningen, speciellt i de tropiska områdena.” Så inleds en ny larmrapport från São Paulos universitet som publicerats i Nature. Där får vi också veta att det i Amazonas avverkas 7,000 km² skog om året. Fortsätter vi med det så kommer uppvärmningen att påskyndas, vilka övriga åtgärder vi än vidtar.

Som alltid numera bygger antagandena på datormodeller, i detta fall framtagna av brittiska Met Office och samordnade med universitetet i Leeds. Där har man under många år forskat i vilken roll både de tropiska och de tempererade skogarna spelar för klimatet. Data om den tempererade klimatzonens skogar har man fått via universitet i Lund så det är mycket arbete nedlagt på denna undersökning. 

“Efter att ha justerat modellen så att den återger dagens förhållanden i atmosfären och temperaturhöjningen efter 1850, har vi simulerat vad som händer om det inte hade funnits några skogar”, berättar ansvarig för projektet, professor Paulo Artaxo. ”Resultatet blev en tydlig höjning av medeltemperaturen med 0,8°C. Det betyder att planeten skulle ha varit så mycket varmare om vi inte haft skogsområden.”

I artikeln får vi också veta att skogarna upptar nästan en tredjedel av jordens landyta. Vi människor har emellertid under århundraden fällt massor med skog i Europa, Asien, Afrika och Nord- och Sydamerika. Professor Artaxo framhåller att kalhuggning påverkar mängden aerosoler och ozoner i atmosfären och att den därmed ändrar den radiativa balansen.

Skeppsgossen erinrar sig en rapport om skogsbeståndet på jorden som kom 2015. Då hette det att det jordens bestånd av träd var 7,6 gånger större än tidigare uppskattningar. I siffror betyder det att vi numera kan glädja oss åt att sitta i skuggan av över 3 triljoner träd.

Därför är inte heller den här larmrapporten särskilt trovärdig. Den tar t.ex. inte hänsyn till den återplantering som sker parallellt med kalhuggningen. Men kan man inte skrämmas med det ena så får man väl hitta på något annat.     

 Originalartikeln finns på 

 https://www.nature.com/articles/s41467-017-02412-4

Report this ad