Naturskydd som storindustri

Världsnaturfonden WWF är världens största miljöorganisation med enligt egen uppgift över 5 miljoner sympatisörer. Den grundades 1961 och tycks ha hur mycket pengar som helst för att rädda isbjörnar, pandor, tigrar och korallrev och allt annat levande som anses hotat av mänsklig aktivitet. Men hur djupt går egentligen engagemanget? Mycket tyder på att WWF i likhet med andra globala miljö- och hjälporganisationer växt till en storindustri som lever på människors godtrogenhet.

Inte ens dokumentärfilmen “A Pact with the Panda – What the WWF doesn’t tell” av den tyske filmaren Wilfred Huismann har lyckats rubba allmänhetens förtroende för WWF (en allmänhet som enbart i Sverige skänker över 200 miljoner om året till organisationen utan att få minsta bevis för att pengarna kommer till nytta). Filmen som släpptes 2011 är en kritisk granskning av organisationen och framkallade en massflykt av WWF-supporters i Tyskland – men de som älskar blodtörstiga isbjörnar som sitter övergivna på isflak går uppenbarligen inte att omvända och idag är det nog få som ens har sett filmen.

Tigerprojektet i Indien är ett av huvudnumren i Huismanns film och pågår ännu. WWF har sponsrat tigerreservat som välbeställda “naturvänner” får betala 10 000 dollar för att besöka. Då får de åka i fyrhjulsdrivna fordon genom djungeln dagarna i ända. Vad tigrarna tycker om denna trafik är okänt men klart är att fordonen smutsar ner deras miljö och stör det vilda. För att ge plats åt reservatet erbjöd regeringen det bofasta adivasifolket kompensation om de flyttade på sig. De vägrade emellertid att låta sig köpas och riktigt vad som hänt efter detta vet inte Skeppsgossen. “No comments” blev i alla fall svaret när Huismann bad om ett uttalande från WWF:s högkvarter i Schweiz.

Samma sorts politik har WWF använt på Borneo där man ju påstår sig vilja skydda orangutangerna och regnskogen. För detta projekt samarbetar organisationen med ett företag som producerar palmolja och röjer stora arealer regnskog för sina odlingar. Av 14 500 hektar har WWF “sparat” 80 hektar för orangutangerna – att det nu lär finnas bara ett par stycken kvar i området är inte så konstigt.

I filmen träffar Huismann WWF:s tyska talesperson Dörte Bieler under en kongress kallad “The World Ethanol and Biofuels Congress” (de miljöförstörande odlingarna av biobränsle är ett annat område som WWF är inblandat i). När han frågar om det inte finns risk för att WWF hamnar i beroendeställning tack vare donationerna och de åtföljande “certifieringarna” av företagen blir svaret att i WWF-kontrakten finns en passus där organisationen förbinder sig att på inget sätt gengälda “gåvan”.

Rätt avslöjande är hennes tillägg: “Vi arbetar vetenskapligt. Vi genomför alltid en studie innan vi presenterar en åsikt… Och tack vare sådana vetenskapligt grundade bevis har vi lyckats uppnå resultat.” Men några exempel på sådana resultat lyckades Bieler inte plocka fram under intervjun. Det skulle också vara intressant att få några konkreta exempel från svenska WWF.

Enligt sajten www.klimatsans.se är de totala intäkterna för WWF Sverige 389,9 miljoner kronor. Av dessa “donationer” bidrar SIDA med 90,3 miljoner och Postkodlotteriet med 55 miljoner medan enskilda givare står för över 200 miljoner. WWF har i Sverige 90 anställda som kostar runt 45 miljoner i löner “alltefter uppdrag”. Generalsekreterarens månadslön är frikostigt tilltagen med 97 000 kr plus årskort på tåget. Runt 19 miljoner kallas administrativa kostnader och inbegriper förmodligen alla annonskampanjer.

P.S. När Skeppsgossen läste ett av WWF:s inlägg på Facebook om bleknande koraller i Stora Barriärrevet till följd av mänsklig påverkan, kunde han inte låta bli att skriva ett svar som inleddes med “Ljug lagom!” WWF svarade med att be mig Googla – vilket är just vad jag gjort och därför vet jag att WWF i vanlig ordning sprider sin lögnaktiga propaganda. Men självklart har vi Googlat på olika sidor. D.S.