Det hållbara samhället är liktydigt med slaveri

Drömmen om det hållbara samhället (ur en grön propagandabroschyr).

Som Skeppsgossen berättat om vid ett flertal tidigare tillfällen pratas det numera oftare om "det hållbara samhället" än om de uttjatade klimatförändringarna. Men begreppet hållbarhet i det här sammanhanget avslöjar att den som använder det har en dålig förståelse för begrepp som basenergi, ekonomi, utnyttjande av resurser och tillverkningsprinciper - "det hållbara samhället" har blivit en politisk klyscha på samma sätt som klimatförändringar och global uppvärmning. Det används av välinformerade aktivister för att lura en dåligt informerad allmänhet, och det yttersta syftet är förstås ge de styrande större kontroll över de vanliga människornas liv och den levnadsstandard vi uppnått.

En av dem som funderat över vad begreppet hållbarhet egentligen innebär är kolumnisten Paul Driessen på CFACT (se länk nedan). Skeppsgossen har gjort en virtuell intervju med honom i vilken han utvecklar sina tankegångar.

"Hållbarhet" grundar sig på antagandet att vi håller på att uttömma ändliga resurser och att vi därför måste ransonera dem så att det finns tillräckligt med råmaterial kvar för kommande generationer. Det kan ju låta rätt och riktigt, men det innebär också att vi måste ha en mycket välpolerad spåkula till förfogande så att vi kan se in I framtiden.

I tusentals år utvecklades samhället och dess invånare i snigelfart, säger Paul Driessen. När den fossilbaserade industriella utvecklingen väl kommit igång innebar det att framåtskridandet accelererade med en hastighet som ingen hade kunnat drömma om. När vi övergick från flinta till koppar, till brons, järn, stål och andra material, berodde det inte på att vi hade uttömt jordens resurser av flinta, koppar, tenn m.m. Vi gjorde det därför att vi uppfann nya produkter och förbättrade produktionsmetoder. Varje sådant framsteg krävde i sin tur nya råmaterial.

För 150 år sedan var det ingen som riktigt förstod vilken roll elektriciteten skulle komma att spela i det framtida samhället. Ingen kunde heller förutse att de gamla kopparledningarna en dag skulle ersättas av fiberoptik. Och vem kunde tro att vi skulle få små mobiltelefoner med digitalkameror med högupplösning och mer datakapacitet än en bordsdator från 90-talet?

Paul Driessen ställer frågan: Vem kan idag förutse vilka tekniker som framtida generationer kommer att använda sig av 25, 50 eller 200 år framåt I tiden? Vilka råmaterial kommer man att behöva?

Hur kan vi då ens tänka tanken att de styrande ska tillåtas reglera dagens aktiviteter baserat på framtidsmänniskornas helt oförutsägbara tekniska metoder och behov? Varför ska vi kompromissa om vår tids behov för att möta framtidens okända krav? Ska vi av den anledningen förmena de fattigaste människorna att förbättra sin standard?

Dessutom finns det inget som talar för att vi inom en nära framtid kommer att sakna alla de resurser och allt det råmaterial vi behöver. En 1 kilometer lång fiberoptisk kabel tillverkad av 20 kg kisel (som är det ämne som det finns mest av på jorden) kan överföra tusentals gånger mer information än en lika lång RG-6 kopparledning som väger 1500 kg. Sådana tekniska innovationer minskar naturligtvis behovet av koppar på ett dramatiskt sätt. 

Paul Driessen använder också oljan som ett exempel. År 1947 fanns det oljereserver i världen motsvarande 47 miljarder fat. Under de följande 70 åren gjorde vi slut på hundratals miljarder fat - och likafullt hade vi 2016 minst 2 800 miljarder fat olja i reserver. Det motsvarar minst ett århundrades förbrukning. Därtill kommer enorma reserver av naturgas. Med allt bättre teknik kan vi nu hitta och producera olja och naturgas från fyndigheter som vi inte ens kunde upptäcka för bara några årtionden sedan.

Pratet om hållbarhet grundar sig på ett hat mot fossila bränslen och en önskan att göra sig av med dem för gott, oavsett vilka sociala, ekonomiska eller miljömässiga konsekvenser det skulle få. Samtidigt upplever vi gång på gång att s.k. miljövänliga "eko"-produkter och hållbara alternativ inte alls är så miljövänliga. USA:s etanolproduktion äter upp 40 procent av landets majsskörd och upptar områden stora som delstaten Iowa. För odlingen krävs miljarder liter vatten och enorma mängder bekämpningsmedel, gödningsmedel, traktorbränsle och naturgas - allt för att producera energi som driver upp matvarupriserna, förstör små förbränningsmotorer och ökar bränsleförbrukningen hos våra bilar med upp till 30 procent.  

Den kraftigt subventionerade vindenergin kräver reservkraft i form av fossilbränsledrivna generatorer, utltralånga kraftledningar och miljoner ton betong, stål, koppar, sällsynta jordmetaller och glasfiber. Turbinerna skapar kroniska hälsoproblem hos människor som lever i deras närhet och dödar miljontals fåglar och fladdermöss - för att producera intermittent och otillförlitlig elektricitet som kan kosta upp till 250 procent mer än kolbaserad elkraft. En varm och vindstilla dag i augusti 2012 levererade Storbritanniens 3 500 jättestora vindkraftverk endast 12 megawatt el, motsvarande 0,032 procent av de 38 000 MW som nationen förbrukade den dagen.

Nu är vi inne på den politiska arenan, där begreppet "hållbarhet" bollas fram och tillbaka som vore det lösningen på alla problem i världen. Rom-klubben gjorde försök att bilda en ny rörelse genom att skapa "en gemensam fiende som vi alla kan bekämpa" - det blev katastrofer orsakade av mänskliga aktiviteter som krävde ändrade attityder och ett ändrat beteende av framför allt västvärldens invånare.

Paul Driessen citerar grundaren av Worldwatch Institute Lester Brown: "För att vi ska kunna åstadkomma en miljömässigt hållbar framtid måste vi begränsa den globala ekonomin, begränsa befolkningsökningen och förändra våra värderingar och vår livsstil… Att göra det innebär inget mindre än en revolution."

Det var denna revolution som formulerades i bland annat dokumentet Agenda 21.

Paul Driessen slutar: "Naturligtvis drabbas inte aktivister, politiker och andra höjdare av detta eftersom de avlönas av skattebetalare och fonder, flyger till FN och andra konferenser på 5-stjärniga lyxhotell runtom i världen och diskuterar fram agenda som kontrollerar och omvandlar andra människors tillvaro."

Därför hoppas han nu - i likhet med Skeppsgossen och miljoner andra - att Donald Trump och den amerikanska kongressen ska kunna bromsa utvecklingen mot "ett hållbart samhälle" genom att dra in anslagen och nedmontera alla de organ som förespråkar den.    

Från <http://www.cfact.org/2017/02/09/the-hidden-agendas-of-sustainability-illusions/