I denna andra essä grundad på Michael Baigents bok ”The Jesus Papers”
berättar Skeppsgossen om de händelser som ledde fram till korsfästelsen. Exakt
när den skedde är osäkert – enligt katolsk tradition var det år 30 e.Kr. men
enligt Matteus tidtabell var det år 36 e.Kr. Då pågick också ett skatteuppror
inte alldeles olikt det vi upplever idag i Frankrike. Historien har som bekant
en tendens att upprepa sig.
När Jesus som vuxen återvände till Jerusalem i samband med påskfirandet,
kom han ridande på en åsna. Varför just en åsna? Av det enkla skälet att så var
det profeterat i de gamla judiska skrifterna. Han hälsades av invånarna som
kantade hans väg med palmblad i händerna. Är det någon som tror att detta var
en spontan glädjeyttring? Naturligtvis inte. De inflytelserika zeloterna som
”programmerat” Jesus ända från tidig barndom låg med all säkerhet bakom demonstrationen, kanske
för att ytterligare utmana den romerska ockupationsmakten och få ljumma
anhängare att ta till vapen.
Allt såg ju också ut att gå zeloternas väg – tills Jesus oväntat fällde ett
yttrande som bokstavligen fick dem att ta sin hand från honom och att genom
Judas Iskariot överlämna honom till romarna. Vad var det då som uppfattades som
ett så grovt övertramp?
När Jesus återvände till templet i Jerusalem efter en andra natt i Betania
(som han förmodligen tillbringade med sin hustru Maria Magdalena) möttes han av
misstänksamma fariséer och andra romarvänliga präster. En av dem ställde en
direkt fråga: ”Är det tillåtet att betala skatt till Caesar eller inte?”
”Vi måste vara medvetna om att detta var en extremt laddad frågeställning”,
skriver Michael Baigent. ”… Det var just frågan om skatten till romarna och judarnas
vägran att betala en sådan som orsakade det första upproret år 6 e.Kr. Det
initierades av Judas från Galiléen och flammade upp av och till under ett halvt
sekel. För zeloterna – och för andra mindre oppositionella fraktioner – var
just skatten en symbol för allt som var fel med Rom. Vi kan vara säkra på att
Jesus insåg att han noggrant måste överväga svaret… för hur han än svarade
skulle det få den ena eller den andra fraktionen att se rött.”
Vi vet alla hur han försökte kringgå ett rakt ja eller ett nej. Han lånade
en dinar, höll upp myntet, frågade vems huvud som var avbildat på det och fick
”Caesars” till svar.
Enligt Matteus sade han då: ”Ge Caesar tillbaka vad honom tillhör och Gud
vad Gud tillhör”.
Zeloterna måste ha uppfattat Jesu svar som en grov förolämpning. Här hade
de arrangerat ett giftermål mellan en man av Davids ätt och en kvinna av Arons,
en son hade fötts – Israels frälsare – som var såväl rättmätig kung som
överstepräst. Deras omsorgsfullt skapade messias hade helt enkelt förrått dem.
 |
| Jan van Scorels klassiska Maria Magdalena med balsamflaskan., |
Efter denna händelse ”smordes” Jesus av Maria av Betania, enligt vissa den från de döda
uppväckte Lasarus syster. Detta var ytterligare en utmaning mot romarna –
endast rättmätiga kungar smordes – och sicarien Judas rapporterade direkt till
översteprästerna. Händelsen väcker många frågor eftersom kungar normalt smordes
vid en högtidlig ceremoni av präster eller medlemmar Stora rådet. Ceremonin
skedde nu i ett privat hem och av en kvinna som troligen var Maria
Magdalena, Jesu hustru.
Konsekvenserna känner vi alla till. Jesus utnämndes till ”judarnas konung”
av romarna och blev korsfäst. Pontius Pilatus stod inför ett svårt dilemma: att
döma och låta avrätta en jude som stödde Rom men som samtidigt orsakade en
fientlig stämning hos judarna (och framför allt hos zeloterna). Han valde att
döma honom som en politisk agitator för att gå zeloterna till mötes och undvika
upplopp.
Pilatus skulle snart frånträda sitt ämbete och var inte välsedd av sina
överordnade i Rom. För att inte ställa till med något som kunde sluta i nya
upplopp talade han med en medlem av Sanhedrin (judarnas Stora råd) som hette
Josef från Arimataia. Denne Josef var bekant med Jesus och gick med på Pilatus
förslag att inte korsfästa den dömde så att han slapp rapportera det till Rom.
Hur skulle det rent tekniskt gå till? Visserligen spikade man sällan fast den
dömde vid korset – i stället band man hans armar och fötter vid det. Döden
följde genom långsam kvävning, så långsam att den kunde ta flera dygn. För att
påskynda den kunde man krossa underbenen så att den korsfäste inte längre kunde
stödja sig mot fotstödet, vilket ju också skedde med de båda ”ogärningsmännen” (läst
sicarierna) som flankerade Jesus på Golgata.
En egyptisk gnostiker skriver att Jesus byttes ut mot Simon av Cyrene.
Troligare är dock enligt Michael Baigent att den inflytelserike Josef från
Arimataia lät droga Jesus (det var alltså ingen ättika på svampen som den
törstige fick läska sig med utan kanske stark blandning av opium, belladonna
och hasch) för att sedan med Pilatus samtycke ta ner honom från korset och
gömma den avsvimmade i en ledig grav. Efter några dagar var Jesus så pass
återställd efter denna utan tvivel traumatiska upplevelse att han kunde
förflyttas till ett säkrare ställe.
Och var fanns då denna tillflyktsort? Kanske inte i Egypten men på andra
sidan Medelhavet, i Frankrike. Där låg Narbonne, en viktig hamn vid floden
Audes utlopp, med en stor judisk koloni. Enligt flera legender gick Maria
Magdalena i land där efter att ha rest från Alexandria och det finns också
noteringar om att Jesus var i livet år 45 e.Kr.
Oavsett vad som är sanning eller inte, efter att ha läst Michael Baigents
bok ”The Jesus Papers” har åtminstone min bild av Jesus kraftigt förändrats. I
ett följande och sista avsnitt ska jag med hjälp av denna bok visa hur kyrkan
har tillrättalagt och förvanskat bilden av den teologiske Jesus.
 |
| Flydde Jesus och Maria Magdalena till Narbonne i Frankrike? |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar