Konsensus - ett ovetenskapligt begrepp

Följande text av författaren och läkaren Michael Crichton är lika aktuell idag som när den skrevs 2008.  Den är hämtad ur en längre artikel och Skeppsgossen återger den in extenso (i översättning): 

“Jag vill göra en paus här och tala om begreppet koncensus och framväxten av vad som kallats konsensusvetenskap. Jag anser att accepterandet av konsensusbegreppet inom vetenskapen är extremt skadligt och borde stoppas omedelbart. Historiskt har påståendena om konsensus varit en bekväm undanflykt för skojare; ett sätt att undvika debatt genom att påstå att saken redan är klar. Varje gång du hör begreppet vetenskaplig konsensus användas, bör du kolla i din plånbok att den inte har blivit tunnare.

Låt oss en gång för alla slå fast att inom vetenskapen finns ingen konsensus. Konsensus hör politiken till. Inom vetenskapen räcker det med att en enda forskare har rätt, vilket innebär at t han eller hon kan lägga fram  resultat som kan verifieras. Inom vetenskapen är konsensus irrelevant. Det som är relevant är att resultaten kan reproduceras. Historiens största forskare är stora just därför att de bröt mot konsensus.

Det finns inget som heter vetenskaplig konsensus. Om man kan tala om konsensus är det inte vetenskap. Om det är vetenskap finns ingen konsensus. Punkt och slut.

Dessutom vill jag påminna dig om att vi inte har någon anledning att vara stolta över den konsensus som rått på vissa områden i historien. Här är några exempel.

Under tidigare århundraden var barnsängsfeber en av de stora dödsorsakerna bland kvinnor. En kvinna av sex dog i barnsängsfeber.  År 1795 skrev Alexander Gordon i Aberdeen att febern orsakades av en infektion och att han skulle kunna bota den. Konsensus sade nej. År 1843  påstod Oliver Wendell Holmes att barnsängsfeber var smittsam och lade fram övertygande bevis för detta. År 1849 demonstrerade Semmelweiss att hygieniska åtgärder så gott som helt eliminerat den här sortens feber på de sjukhus som han hade ansvaret för. Konsensus sade att han var jude, förkastade hans rön och avsatte honom. Faktum är att det inte fanns någon enighet om barnsängsfeber förrän i början på 1900-talet. Det tog alltså 125 år innan man drog de rätta slutsatserna trots att framstående ”skeptiker” över hela världen tidigt hade lagt fram övertygande bevis och trots att kvinnor fortsatte att dö av den.

Det finns många andra exempel. I 1920-talets Amerika dog tiotusentals människor, de flesta fattiga, i en bristsjukdom som heter pellagra. Forskarna var överens om att det handlade om en infektionssjukdom  och det gällde att hitta ”pellagrabacillen”.  Regeringen vände sig till en briljant ung forskare som hette Joseph Goldberger. Han kom fram till att kosten var en avgörande faktor. Konsensus talade dock fortfarande om baciller och Goldberger visade att han kunde framkalla sjukdomen med hjälp av kosten. Han demonstrerade att det inte rörde sig om någon infektion genom att ge sig själv och en assistent injektioner med blod från en pellagrapatient. Frivilliga torkade sig om näsorna med näsdukar som använts av pellagrapatienter och svalde kapslar med hudavskrap i vad som kallades ”Goldbergers snuskpartyn”. Ingen av de frivilliga ådrog sig pellagra. Konsensus höll emellertid envist fast vid sin ståndpunkt. Dessutom ville de styrande i de amerikanska Sydstaterna inte erkänna att dålig kost kunde vara orsaken eftersom det skulle kräva en rad kostsamma sociala reformer. Man fortsatte att förneka Goldbergers bevis ända in på 1920-talet.

Så gott som varje skolelev har noterat att Sydamerika och Afrika är ett par stora pusselbitar som passar som hand i handske på kartan. 1912 hävdade Alfred Wegener att de båda kontinenterna en gång hängt ihop. I över 50 år hånade många av världens främsta geologer hans teori om kontinentaldriften. Först 1961 blev den accepterad då man upptäckte att havsbottnarna faktiskt rörde sig. Det dröjde alltså 50 år för konsensus att acceptera det uppenbara.

Ska vi gå vidare? Exemplen kan mångfaldigas. Edward Jenner och smittkopporna, Louis Pasteur och bakteriologin, sackarin, margarin, fibrer och tarmcancer, hormonterapi... listan över konsensusfel kan göras hur lång som helst.

Till slut vill jag påminna om i vilka sammanhang konsensusbegreppet  plockas fram. Det sker endast i sådana fall där forskningen inte är tillräckligt välgrundad. Ingen talar om att konsensus föreligger i t.ex. E=mc2.  Ingen använder begreppet då man säger att solen befinner sig på 149,6 miljoner kilometers avstånd från jorden...”  

Idag får vi titt som tätt höra av politikerna att det råder konsensus bland forskarna vad gäller klimatförändringarna, att det är vi människor som höjer temperaturen på jorden och att vi bara har si och så många år på oss att rädda vår planet. Tro dem inte, de är bara ute efter din plånbok - och än värre, efter din frihet!