Myter och sanningar om plasthavet

En bild från hamnen i Djakarta - är den representativ
för hur våra hav ser ut?

Internet ger utan tvekan snabb nyhetsinformation – men tyvärr förmedlas också mängder av överdrivna eller direkt falska nyheter på nätet. På senaste tiden har bilder och videor spritts som påstås visa de berg av plastsopor som flyter omkring i haven och sköljs upp på jungfruligt vita stränder.

Redan 2013 talades det om flytande sopberg i Stilla havet, med en utbredning större än Texas och till och med större än hela Nordamerika. NOAA, USA:s vetenskapliga organ, gjorde ett försök att tona ner larmrapporterna men utan större framgång, tycks det. Fortfarande tror många att det verkligen existerar sådana flytande öar av plastsopor som dödar fiskar, sjöfåglar och gud vet allt. Det märkliga är dock att vi aldrig har fått se några flygbilder av dem.

Detta uppges vara en satellitbild av "plasthavet" mellan Kalifornien och Hawaii.
Äktheten har dock ifrågasatts, eftersom en ansamling av
mikroplaster knappast kan se ut så här. 

Sanningen är att det inte finns några vetenskapligt säkerställda mätningar av hur stor utbredningen av dessa ”öar” är. Visst finns det ansamlingar av plast i haven, men det handlar inte om sugrör, engångsmuggar och youghurtbägare utan om plastpartiklar (mikroplaster) som följer med havsströmmarna, ungefär som ”pepparkorn i en soppskål” som en forskare har uttryckt det.

Det finns många ansamlingar av mikroplaster i områden där strömmar och vindar ackumulerar avfall, plankton och sjögräs. Självfallet borde plastpartiklarna inte finnas där, men vi vet egentligen inte om de gör så stor skada som det sägs.

På nätet finns numera kartor över i vilka områden
plastavfallet samlas. 

Sedan larmen om klimatförändringarna börjat komma ur ropet efter Donald Trumps tillträde har de rödgröna aktivisterna sökt nya miljöhot. Laurie David, som producerade Al Gores succéfilm, skrev 2009 på sin blogg att plastavfallet “på många sätt är till och med mer skrämmande än den globala uppvärmningen... och kan få katastrofala effekter på våra hav och våra liv”. 

Se där hade man ämnet för ett nytt katastrofscenario som i en liten ask. Det har tagit ett antal år att finslipa det, men nu börjar vi skönja huvudinnehållet.

Plast framställs av olja som enligt miljörörelsen bör lämnas i marken. Men plast innehåller också kemikalier och mikroplasterna kryper in i våra kroppar och gör oss sjuka... Så förbjud alla plaster, sugrör, styrofoammuggar, engångshandskar, sterila förpackningar och allt annat upptänkligt inklusive fleecetröjor (spår av sådana har ju påträffats på ”öarna”). 

Nu har det skapats en antiplastmaffia som sprider direkta lögner på nätet. Senast har vi fått se bilder från både Haiti och Domnikanska republiken som påstås visa hur Hispaniolas kuster håller på att översvämmas av plastsopor. Som vanligt handlar det emellertid om isolerade delar av kustremsan och tillfälliga händelser som på inget sätt tillhör vardagen.

Saneringen av Playa Montesinos i Santo Domingo tog fyra dygn.
Soporna kommer inte från havet utan från slumområden inåt landet
 och spolas ner på den lilla beachen vid häftiga regn.
Playan används inte heller för bad. 

Dominikanska republiken är ju berömd för sina rena vita stränder och sitt fantastiska vatten. När man då visar bilder som dessa vill man få människor att tro att turistbroschyrerna ljuger – fast det i själva verket är tvärtom. Bilderna som publicerats i NY Times är inte tagna på någon badstrand utan på en konstgjord liten beach vid hamninloppet till huvudstaden Santo Domingo där det efter en storm samlades tonvis med allehanda sopor. Efter några dygn var området rensat.    . 

Detta är i ordets egentliga bemärkelse en lektion i sopig journalistik. En reporter i London kontaktades av en aktivistgrupp i New York för att skriva en artikel om Dominikanska republiken, tydligen i avsikt att skrämma bort turister. Varje gång det regnar – och som de flesta känner till regnar det mycket när det regnar i Karibien – sköljs en massa sopor från fattigkvarteren ner med floden Ozama och regeringen ser till att avfallet  rensas bort. Det når aldrig de fina vita stränder där turisterna håller till, vilket självfallet skulle vara förödande för turistindustrin.

Detsamma händer på Filippinerna och på många platser i Sydostasien. Enligt forskare vid universitetet i Leipzig är det främst 10 floder som vidarebefordrar merparten av soporna till haven– åtta av dem ligger i Asien.

Värst är Yangtze som skickar ut 1,5 miljoner ton plast i Östkinesiska havet. Andra stora leverantörer är Ganges och Indus, och i Afrika utmärker sig både Nilen och Niger.

Diagrammet visar de floder som förorenar haven allra mest. 

I ett par årtionden har nästan hälften av EU-ländernas sex miljoner ton plastavfall skickat till Kina för återvinning. I början av året bestämde sig  kineserna för att inte längre ta emot sopor från västländerna, och de gamla ”kunderna” EU, USA och Japan började desperat söka efter nya mottagare i länder som Vietnam, Malaysia, Indonesien och Bangladesh. Där har man inte alls samma effektiva system för hantering av plastavfallet som Kina och den finske hälsoexperten dr Mikko Paunio menar att ”det är oklart om soporna hamnar i havet eller bränns på land”. Han befarar också att soporna dumpas under själva transporten för att man ska slippa betala avgifter för dem när de används som fyllnadsmassor. ”Det enda hållbara sättet är att lägga avfallet i välskötta deponier eller att bränna det. Tyvärr motsätter sig EU förbränning eftersom det anses bidra till nedsmutsningen av luften, men moderna anläggningar som genererar värme och energi är både säkra och rena.”

Så här skriver NOAA på sin hemsida: “Den slutgiltiga lösningen på det globala problemet med plastavfall är inte att rensa haven och ta upp soporna (det kan vi göra varje dag under resten av våra liv). Lösningen ligger i att vi hejdar avfallet från att nå ut i haven.”