Snart skrotar vindkraften sig själv (kan man hoppas)

“Hur vet man när en industri inte är lönsam längre? När det inte längre lönar sig att rusta upp gamla vindturbiner om man inte kommer i åtnjutande av subventioner – alltså ännu fler subventioner.”

Den som ställer frågan är en skribent på klimatsajten GWPF som heter John Constable.

Europa är fullt av gamla vindfarmer, skriver han. De gamla subventionerna har upphört och några nya är inte i sikte. Det mest ekonomiska blir då att köra slut på turbinerna. Underhåll och reparationer är oerhört kostsamma. Det har nu gått så långt att hälften av alla Europas vindturbiner är färdiga för skroten.

Constable har siffror som styrker hans påståenden. Om två år, 2020, är 41 procent av den installerade kapaciteten i Tyskland över 15 år gammal, och motsvarande siffror för Spanien är 44 procent och för Danmark 57 procent.

Hans inlägg är ett svar på en glädjestudie som heter “Repower to the People”. Det låter ju väldigt hoppingivande, men i de flesta fall är det idag omöjligt att genomföra större reparationer, av det enkla skälet att man inte längre kan komma fram till vindturbinerna med den tyngre utrustning som behövs. Myndigheterna har också lärt sig att lyssna till vad de människor som tvingas bo i närheten av vindfarmer tycker. Samtidigt är beslutande organ inte längre så benägna att bistå med nya subventioner.

Ett exempel på förändrade bestämmelser är de som infördes i delstaten Bayern i Tyskland 2014. Enligt dessa måste minsta avståndet mellan en turbin och närmsta bebyggelse vara 10 gånger vindsnurrans högsta höjd. Idag är det ofta 120 meter till spetsen på ett turbinblad, vilket innebär att det inte får finnas ett hus närmare än 1,200 meter!

Förra året påstod vindlobbyn att vindenergin var lika billig som den fossila energin. Men likafullt har samma lobby förklarat att utan fortsatt subventionering tvingas man stänga många gamla vindfarmer därför att det inte är lönsamt att renovera turbinerna. Storleken på subventionerna bör vara densamma som gäller för nya installationer.

Låga elpriser och överkapacitet har lett till att vindkraften blivit alltmer olönsam. Men det får man inte tala högt om – i stället framhåller  lobbyisterna i “Wind Europe” att man kan bygga havsbaserade anläggningar som inte behöver några subventioner. Men hittills har vi inte sett ens ett fundament till en sådan installation. Därtill kommer det faktum att havsbaserade vindkraftverk inte klarar den hårda miljön med påföljd att livslängden hos propellrarna kan bli så kort som några år.

Skeppsgossen erinrar sig följande kloka ord (tyvärr minns han inte vem som formulerat dem eller var han läst dem):

”Vindkraft är och förblir en mycket kostsam och riskfylld affär. Se hur det går i Tyskland och södra Australien. Vad händer då frekventa strömavbrott förstör för människor och företag? Resultatet kommer att sluta i nedläggningar och utflyttning. Svenska politiker har en våt dröm om ett kärnkraftslöst land, där all el produceras av solceller, vindsnurror och vattenkraftverk. Men vad händer en mörk, iskall och vindstilla januarinatt? Ingen sol och ingen vind, bara vattenkraften att förlita sig på. Den täcker inte ens hälften av behovet. Sagda politiker kan sitta där i sina täckjackor i en kolsvart stuga och undra vad som hände.”