Den tragiska sanningen om Påskön

En krönikör i New York Times som heter Nicholas Kristof har besökt Påskön och upprepar den gamla historien om att öns invånare begick “ekologiskt självmord” när de högg ner alla palmer och använde stammarna till att rulla sina berömda stenstoder på plats. Efter det kunde de inte längre tillverka kanoter och fiska, har det påståtts. Enligt Kristof resulterade kalhuggningen i en så omfattande jorderosion att invånarna svalt ihjäl eller tog livet av varandra för att få något att äta.

Av detta kan vi lära, menar skribenten, att vara rädda om naturen så att vi inte slutar som invånarna på Påskön. Samtidigt nämner Kristof inget om att det inträffade en istid och att vi kanske själva förr eller senare får tackla en sådan med all vår moderna teknik.

Sanningen är att folket på Påskön aldrig högg ner några palmer. Enligt legenderna kom polynesierna seglande i sina kanoter till Påskön omkring år 1000 e.Kr. och gick iland på en gräsbevuxen ö med få palmdungar. Dessa legender bekräftas av moderna pollenstudier. Det hade en gång funnits stora palmskogar på ön men dessa dog under den kalla perioden mellan 600 och 950 e.Kr. De återstående dog träden under Lilla istiden efter det att polynesierna koloniserat ön.

Nicholas Kristof verkar inte förstå vilka kaotiska och kalla förhållanden som rådde under de ”små” istiderna med ett kraftigt underskott av koldioxid som ”svälte ut” en stor del av vegetationen.

För övrigt skulle öns invånare aldrig ha kunnat tillverka kanoter av palmstammar. De är alldeles för tunga för ändamålet. En kanot måste flyta på vågtopparna även med full last. Polynesierna tillverkade sina kanoter av plankor från ett mycket lättare träslag och nåtlade ihop dem.

Någon jorderosion kan det inte heller ha varit tal om. Invånarna på Påskön odlade taro, jams och sötpotatis mellan stubbarna av de små träd som de fällde för att bygga sina hyddor. Ur stubbarna växte skott och rotsystemen fortsatte att hålla ihop jorden.

Fick de någon fisk att äta? En löjtnant vid amerikanska flottan som besökte Påskön 1886 – kort efter slutet på Lilla istiden – rapporterade att infödingarna åt väldiga mängder fisk och skaldjur. De dödade också delfiner. För att locka in dem på grunt vatten använde Påsköborna stenar som de klapprade med och förvillade på så sätt delfinernas ”sonarsystem”. I klipporna längs stränderna fanns det gott om krabbor och ål, och flygfiskar landade inte sällan framför invånarnas fötter.

Några “hungerkrig” lär det inte heller ha funnits orsak till, även om det kalla klimatet och torkan under Lilla istiden kraftigt reducerade skördarna. .

Så vad hände egentligen med befolkningen på Påskön? Slavhandlare från Peru rövade bort de flesta arbetsföra män till att gräva guano som var en stor exportvara till Europa. De flesta av dessa slavarbetare dog av utmattning, vidriga levnadsförhållanden och europeiska sjukdomar. Efter inhemska protester skickade de peruanska myndigheterna tillbaka ett litet antal överlevande men dessa var sjuka i smittkoppor och endast ett litet antal kvinnor och barn överlevde den följande epidemin. Senare kom missionärer som smittade invånarna med tbc.  

Därmed var prövningarna långt ifrån slut. Peru lät rika godsherrar arrendera ön som betesmark för sina fårhjordar. De invånare som fanns kvar stängdes in bakom taggtråd och inte förrän 1960(!) återfick de sin frihet.

Påsköns historia är full av mänskligt lidande men den illustrerar också vilka följder även en “liten” istid kan få. Man ska emellertid vara medveten om att katastrofen inte var resultatet av mänsklig aktivitet utan en del i ett naturligt skeende som den tidens människor inte hade resurser att hantera. Förhoppningsvis är vi idag bättre rustade när nästa istid – liten eller stor – kryper närmare.