Rekommenderad läsning för klimatnördar

“25 Myths that are Destroying the Environment” är titeln på en några år gammal bok av biologen och ekologen Daniel B. Botkin, professor emeritus vid universitetet i Santa Barbara, Kalifornien. Boken kom ut 2016 och finns i pocketupplaga. Skeppsgossen har läst den med stort nöje, inte minst därför att den inte är så faktaspäckad som många liknande böcker. I stället berättar Botkin personligt och lättfattligt även för oss som inte är experter.

Man kan se boken som en vidräkning med dagens radikala ”miljövänner” och deras motstånd mot vetenskap, teknik och människan i största allmänhet. Ofta får vi ju stoppat i halsen att människan är ond, att hon förstör planeten och rubbar den naturliga balansen.

Nå, vad är det då för myter som Botkin slår hål på?

Den första myten är att människan är den enda varelsen på jorden som påverkar och förändrar miljön. Det är alldeles fel, för allt levande påverkar miljön på ett eller annat sätt. Nummer ett i det avseendet är växterna som producerar syret vi andas och träet som vi kan bygga hus med etc.

Nästa myt är att livet och miljön är bräckliga och att vi människor inte inser detta och därmed bäddar för en kommande massutrotning. Botkin erinrar om att jorden har upplevt  fem sådana katastrofer  – och alla dessa inträffade långt före människans inträde på scenen. Värst var massdöden under perm för 250 miljoner år sedan, då uppskattningsvis mellan 70 och 90 procent av alla arter utrotades.

Myt  nr 3 är att denna  massdöd var onaturlig. Idag finns det uppskattningsvis 1,5 miljoner arter på jorden. Av dem dör i genomsnitt en art varje år. De flesta arter som levt på jorden är faktiskt utrotade idag. Men många arter överlever också mycket länge. Däggdjuren uppträdde exempelvis för ca 750,000 år sedan. Vi människor har i de flesta fall ingen del i att arter dör ut, det är en helt naturlig del av tillvaron.

I fortsättningen uppehåller sig Daniel Botkin vid teorierna om en “naturlig balans”. Enligt dessa befinner sig naturen i en ömtålig balans som vi människor har lyckats rubba. I själva verket är ju ingenting i vår omgivning konstant, allt är i ständig förändring. Ett vanligt påstående är också att det finns en övre gräns för hur stor en population kan bli innan denna mytiska balans rubbas. Enligt Botkin är den idén baserad på laboratoriexperiment  med bakterier i petriskålar som gjordes redan på 1800-talet.  Resonemanget gäller endast i laboratorier och för små organismer. I den verkliga världen har ingen population ökat i enlighet med dessa tillväxtformler.

I balansteorin ingår att vi idag har en perfekt uppsättning av arter i världen. Var och en har sin unika plats och om någon försvinner rasar hela ekosystemet. Botkin kallar detta ”rent nonsens”. I vilket ekosystem som helst finns det ett otal roller och som regel kan fler än en art fylla en sådan roll. Det är bra med överflöd, det är bra med konkurrens. Det finns också de som påstår att människan inte är en del av naturen utan snarast bör ses som en marodör. Det är självklart att vi människor också är en del av naturen – vi kom ju inte från yttre rymden.

Enligt somliga ”klimatvetare” började människan förändra miljön i samband med den industriella revolutionen. Men, menar Botkin, arkeologiska bevis talar ett annat språk. Människan har påverkat och förändrat miljön under minst 30,000 år.

Så är vi då inne på klimatfrågan. Daniel Botkin anser inte att vi människor är den mest betydelsefulla faktorn när det gäller klimatet. Vi är inget annat än dvärgar i sammanhanget, skriver han. Hur är det då – kommer klimatförändringarna att leda till att en massa arter går under? I 2,6 miljoner år har vi levt i en istid, men likafullt har ytterst få arter försvunnit. Under hela perioden har t.ex. bara ett enda träd i Nordamerika bevisligen dött ut.

Botkin ifrågasätter också hur såväl allmänhet som media kan gå på myten att exempelvis kalla vintrar eller varma vintrar skulle vara ett bevis för en pågående klimatförändring. Såväl alarmister som skeptiker är ju överens om att det är stor skillnad på väder och klimat och att vi inte kan dra några slutsatser av tillfälliga väderhändelser.

Han tar också upp det en gång så älskade begreppet koncensus. Han skriver att vetenskapen är en process i vilken man granskar och ifrågasätter idéer. Vetenskapliga påståenden kan prövas och bevisas vara felaktiga, annars är påståendena inte vetenskapliga. Om ett påstående överlever provet är det acceptabelt och troligen riktigt. Koncensus har inget med det vetenskapliga värdet att göra. Ett problem när det gäller klimatet och människans påverkan är att det inte kan testas. Alltså är påståendet inte heller att anse som vetenskapligt.

Myt nr 16 i listan är att klimatmodellerna är riktiga. Det är enligt Botkin direkt bisarrt att klimatmodeller tas för ”sanna” av många alarmister, politiker och media. Hittills har ju inte en enda en av dessa datormodeller visat sig vara riktig. 

En annan myt som Daniel Botkin tar död på i sin bok är att skogsbränder skulle vara till men för skogen. Tvärtom är de nödvändiga, säger han, eftersom träden inte mår bra av den kvävehaltiga undervegetationen. Varje skogsbrand kan alltså ses som en viktig reningsprocess.

Myt nr 21 handlar om upplagringen av kol i skogarna och användningen av träprodukter som “förnybara och kolneutrala bränslen”. Botkin anser att nuvarande beräkningsmetoder överskattar hur mycket kol som upplagras i skogarna. Han uppskattar att skogarna i Nordamerika bara upplagrar lite över 40 procent  av den siffra som IPCC kommit fram till. Han kritiserar också dem som kallar biomassa ett ”förnybart” energislag med tanke på allt fossilt bränsle som går åt innan biomassan – som Europa i huvudsak importerar från USA – nått sin slutdestination.

Med tanke på all den klokskap som Daniel Botkin besitter är det förvånande att han så helhjärtat tror på vind- och solenergi. Han skriver t.ex. att solpaneler på hustaken skulle räcka för att förse merparten av de amerikanska hushållen med el och att vindturbiner inte kräver så stora landytor som kritikerna hävdar. Han säger däremot ingenting om att de båda energislagen kräver stora satsningar på reservkraft och elnät av en helt annan typ än de existerande för att klara de intermittenta leveranserna. Han talar om den tyska satsningen som vore den ett föredöme, trots att de flesta nu vet att den i grunden är ett fiasko.

Den 25:e myten är enligt Botkin att de flesta anser att klimatförändringarna är den viktigaste miljöfrågan. De pengar som spenderats på åtgärder att stoppa dessa kunde ha använts bättre, framför allt till att rena luften i våra städer och till att förse tredje världen med dricksvatten, elektricitet och sanitära anläggningar. Det är Skeppsgossen helt överens med författaren om.

Som jag framhöll redan i inledningen är “25 Myths that are Destroying the Environment” ingen bok för fackfolk. Men för gemene man som mest serveras en massa lögner i media är den en välbehövlig och personlig redogörelse för sanningen bakom myterna. Botkin vet vad han talar om och Skeppsgossen önskar att alla klimatnarrar och miljöfanatiker tog sig tid att läsa hans bok.