Ett korthus faller vid minsta andetag, men
sedan det rasat ihop finns ändå alla korten där. Det är en jämförelse som
passar bra in på det som nu hänt med klimatdebatten och dess proselyter. När de
inte nått önskad framgång politiskt, kommer de att göra allt för att rädda sitt
eget skinn, sin prestige och sina intäkter.
Skeppsgossen kan svårligen tänka sig att
exempelvis Johan Rockström ska återgå till att åka runt och ge odlingsråd till landets
jordbrukare sedan han nu tagit plats i de gyllene regeringsgemaken som grå
eminens i klimatfrågor. Och se på Väder-Pelle som landade så mjukt i den minst lika gyllene försäkringsvärlden.
Det som fått Skeppsgossen att fundera i de
här banorna är en essä av den australienske författaren och satirikern Clive
James (bilden). I den diskuterar han vad som hänt och vad som kan komma att hända
framöver när Donald Trump sått tvivlets
frön till och med hos många politiker. Men i likhet med Skeppsgossen är Clive
James inte alltför optimistisk och förväntar sig varken avböner eller åtal för
spridande av klimatlögner.
Ta till exempel den amerikanske misantropen
Paul Ehrlich som en gång påstod att världen snart skulle göra slut på alla
kopparfyndigheter. Han förutspådde också att stora delar av människosläktet
skulle dö ut på grund av extrem köld. Senare förutspådde han återigen att
detsamma skulle ske men nu på grund av extrem värme. ”Å andra sidan”, skriver
Clive James, “har han alltid förutspått massdöd på grund av någonting extremt.”
Som australiensare har
ju Clive James nära till det sedan länge mer eller mindre dödförklarade Stora
Barriärrevet. Redan 1971 förkunnade en tidning att det skulle vara dött om sex
månader. Efter sex månader hade revet
inte dött “men det har varit nära döden alltsedan dess och blivit något av en
besynnerligt livskraftig symbol för alla dem som älskar att varna för allehanda
klimatkatastrofer”.
”Den mest exalterade av
dessa är förre presidenten Barack Obama, som ännu inte sett revet men lovar att
göra det när det mår bra igen.” Apropå Obama så minns kanske en och annan att
han 2008 sa att om han blev vald till president så skulle haven sluta stiga. Han
blev tyvärr vald och det enda positiva under hans presidentperioder är väl att haven
inte har stigit sedan dess...
“Det finns alltid en nedräkning till den
slutliga katastrofen”, skriver Clive James och jämför med gamla tiders
katastroffilmer. “När vetenskapsmän bidragit till dessa manus är klimax något i
stil med att Golfströmmen vänds uppochned eller att issjoken i Antarktis
lossnar från sina gångjärn eller något annat extremt som kan hända – fast det
envisas med att inte hända – förr än vi någonsin kan ana.”
”Därför kan isbjörnen som balanserar på det
photoshoppade isflaket fortsätta att balansera och kyltornen som skickar ut
ånga kommer alltid att finnas som en bakgrund till tv-rapporterna...”
Många av katastrofnasarna borde höra hemma i
”Gullivers resor”, skriver Clive James. James Hansen är en sådan figur. Han
jämförde ju tågen från kolgruvorna med tågen till Auschwitz, vilket fick det
att vända sig i magen hos dem han ville imponera på och förpassade honom ut i
kulisserna. En annan person som Swift kunnat hitta på om han inte funnits i
verkligheten är paleontologen Chris Turney som seglade ut i Antarktis med andra
klimatförändringsentusiaster för att ta reda på hur lite is det fanns och
fastnade i den. För att nu inte tala om IPCC:s f.d. ordförande Rajendra
Pachauri, vilken vore som klippt och skuren för en nyinspelning av Peter Sellers
”Oh, vilket party!” made in Bollywood.
“Den moderna historien efter andra
världskrigets slut har visat oss att man inte bör försöka gissa vad som händer
med ideologerna när deras fästen faller. Vi trodde att nazisterna skulle
fortsätta slåss, i form av varulvar. Det hann emellertid inte gå mer än några
dagar innan de enda kvarvarande nazisterna satt vid världens tristaste middagsbord
i Argentina... Efter Sovjetunionens sammanbrott å andra sidan, när vi trodde
att ingen längre kunde ursäkta den marxistiska kollektivismen, visade det sig i
stället att den fick nytt liv. Vissa kritiker gör gällande att hela debatten om
de påstådda klimatförändringarna
iscensatts för att skapa en världsregering som kan garantera det som ingen
mindre än filantropen Robert Mugabe betecknar som ’klimaträttvisa’... Jag
föredrar att skylla det hela på människans medfödda förmåga att upphöja
opportunismen till en princip: själva förutsättningen för fascism i alla dess
former...”
Hela essän med titeln ”Mass Death Dies Hard” kommer att publiceras i boken ”Climate Change:
The Facts 2017” (Institute of Public Affairs). Mer info på
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar