43 miljoner ton vindturbinblad måste skrotas

I bl.a. Rotterdam har man gjort en lekplats med uttjänta delar
av vindkraftverk. Frågan är dock hur hälsosam en sådan är.

Trots att det skrivs så mycket om vindkraftens betydelse vet vi ju nu att den inte ens står för en enda procent av världens energiförsörjning. Vad det pratas mindre om är hur smutsig denna rena och förnybara energikälla egentligen är. Det handlar inte bara om framställningen av komponenterna i själva turbinerna. Nu börjar amerikanerna oroa sig för hur det ska bli om ett par decennier när propellerbladen tjänat ut. De kan inte recyclas som det heter på modern svenska utan hamnar på soptippen.

I hela världen räknar man med att 47 miljoner ton turbinbladsskrot kommer att tillföras deponin som det heter på modern svenska. Kina svarar för den största andelen eller 40 procent, medan Europa står för 25 procent och USA för 16 procent. Bladen tillverkas ju av kompositmaterial och den processen är långt ifrån miljövänlig.

Ett par amerikanska forskare har nyligen lagt fram en utredning med den stiliga titeln “Unsustainable Wind Turbine Blade Disposal Practices in the United States“, Ramirez-Tejeda et al. (2017). I den heter det bl.a. att hälso- och miljöriskerna vid skrotningen är så stora att om  allmänheten fick reda på dem så skulle den nog inte vara så positivt inställd till vindkraften överhuvudtaget. Tillverkarna har i stort sett struntat i vad som komma ska – som om problemet på något sätt skulle lösa sig självt. Redan under 2012 skickades över 70,000 turbinblad till skrot! 

 

Arbetet på att utveckla mer energieffektiva blad pågår ständigt, vilket innebär att propellrarna på många vindkraftverk byts ut efter kortare tid än de 20 år som brukar anges. Uppskattningsvis kommer det att röra sig om 330,000 ton årligen fram till 2028 och 418,000 ton 2040. Det motsvarar enligt rapporten lika mycket plastskrot som 4 miljoner amerikaner lämnade år 2013.

Hittills har turbinbladen slängts på soptipparna eftersom man inte hittat något bättre alternativ. Att det kan ta hundratals år  att bryta ner dem tycks vara ointressant, likaså att trä och andra organiska material i bladen kan avge metan och andra kraftfulla växthusgaser.

Kan man inte elda upp dem? frågar du kanske. Nej tack. Kolmonoxid, formaldehyd, sot och andra otrevliga föroreningar skickas ut i luften vid förbränningen så det vill inte miljövännerna veta av. Därtill är askan full av gifter som i värsta fall kan spridas ut med fyllnadsmassor.

En annan metod som diskuteras i rapporten är att man helt enkelt mal ner bladen till små fiberpartiklar som eventuellt kan användas inom cement- och asfaltindustrin. Men det är dyrt och kräver stora investeringar i filter och ventilationssystem. Nedmalningen kan eventuellt kombineras med kemisk slutbehandling, men det är också en dyrbar process med stora hälsorisker.

Skrotningen av turbinbladen är ett problem som knappast diskuterats alls. Med tanke på alla subventioner som vindkraften fått är det väl inte mer än rätt att företagen själva får bekosta processen, vilken metod man än bestämmer sig för. Under alla förhållanden kommer det att bli en kostsam affär, och återigen måste man ställa sig frågan när ska vindkraften bära sina egna kostnader?

Mer att läsa på

http://notrickszone.com/2017/06/22/2-new-papers-expose-the-environmental-nightmare-of-wind-turbine-blade-disposal/ 

Ett brännhett ämne: Den globala medeltemperaturen

Mätstation för global uppvärmning i Australien.

Åtskilliga gånger sedan snacket om den globala uppvärmningen började har Skeppsgossen i likhet med många mer kvalificerade debattörer funderat över vilken temperatur som experterna anser vara den normala på vårt klot. Frågan har nu kommit upp igen sedan Europeiska institutet för klimat och energi (EIKE) i Tyskland deklarerat att ingen egentligen vet vilken medeltemperaturen är och – underförstått – att det därför är meningslöst att komma med påståenden om att den stigit eller sjunkit si och så mycket.

Ända sedan 1896 har det ansetts att den globala medeltemperaturen ligger på 15⁰C. Sedan fick vi förfinade mätinstrument på mätplatser över hela jorden (se bilden) och 1995 kunde vi med förfäran konstatera att temperaturen var upp i hela 15,4⁰C och att vår tid var ute om vi inte betalade avlat till klimatforskningen.

2016 sattes ett nytt rekord, åtminstone om man får tro tysk tv. Enligt den var nämligen 2016 det varmaste året sedan mätningarna började – trots att medeltemperaturen då var 14,8⁰C eller 0,6⁰C svalare än 1995.

Den duktige bloggaren Pierre Gosselin har gjort upp en lista över vad som ansetts vara den globala medeltemperaturen ända sedan Svante Arrhenius tid (om du inte vet vem Arrhenius var kan jag tala om att det var han som hittade på växthuseffekten).

 

1896: Svante Arrhenius, 15.0°C

1975: Stephen H. Schneider, 15.0°C

1981: James Hansen, NASA 15.0°C

1988/1989: James Hansen, NASA 15.4°C

1995: ingen anger lägre temperatur än 15°C.

2017: WMO, 14.8°C

Karusellen har snurrat vidare. Enligt WMO är alltså medeltemperaturen nu 14,8⁰C ("rekordhög") och enligt NASA 15,8⁰C (också "rekordhög"). Det handlar om en hel grads skillnad och ändå uppger båda dessa institutioner att de kan mäta den globala temperaturen på några hundradels grader när.

“Rapporteringen om klimatet har tydligen blivit så snedvriden att när media börjar fejka fejkade nyheter så kommer sanningen fram till sist!” skriver Pierre Gosselin på sin blogg.

Bättre kan väl detta brännheta ämne knappast summeras.

Läs hela artikeln på

http://notrickszone.com/2017/06/17/what-a-mess-spiegel-reveals-scientists-dont-know-real-temperature-of-the-planet/#sthash.bkEhjoaP.iiWpWrnG.dpuf

Noll procent vindkraft i världen

Vindkraften ger inte mer elenergi än denna ensamma väderkvarn.
 Men väderkvarnen är i alla fall vacker.

Som Skeppsgossen konstaterat i tidigare inlägg försöker den gröna propagandan inbilla allmänheten att vind- och solenergin nu lämnar väsentliga bidrag till världens energiförsörjning. I själva verket handlar det om mindre än en procent – eller 0 om man mäter i hela procent. Efter flera årtionden är vindkraften fullkomligt betydelselös som leverantör av elenergi, ett faktum som förtigs av politiskt korrekta media.

Även om vi räknar ihop den förnybara energin (vind- och solenergi och vågkraft) handlar bidraget om mindre än 1 procent totalt. Enligt data från IEA (International Energy Agency) stod vindenergin för 0,46 procent och sol- och vågkraft för 0,35 procent (2014).

Den gröna maffian anser att de här siffrorna är alldeles för låga och hänvisar ofta till oljejätten BP:s rapport. Enligt den stod vindkraften 2014 för 1,2 procent – en siffra som kritikerna avfärdar och betecknar som framtagen på helt orealistiska antaganden. Skit samma. Skillnaden är ju inte så rasande stor, eller hur?   

Samtidigt bör det påpekas att vindkraftens vänner utan att blinka gärna slår ihop energin från vanlig biomassa och vattenkraft med vad vind och sol levererar – på så sätt kommer man fram till att det förnybara står för 14 procent av världens energi.

Enligt IEA kommer världens energibehov att växa med ca 2 procent under de närmaste 40 åren. Om nu de gröna vindsnurrorna skulle stå för enbart detta årliga behov, hur många snurror skulle det då behöva byggas varje år? Det har bloggaren Matt Ridley räknat ut åt Skeppsgossen. Svaret är nästan 350,000!

Det är en och en halv gång så många som hittills byggts i hela världen sedan den vansinniga satsningen på vindenergi inleddes för ett par decennier sedan.

Matt Ridley har också räknat på hur mycket plats alla dessa 350,000 skulle kräva. Enligt honom är tumregeln 50 tunnland per megawatt. Det betyder att alla dessa vindkraftverk skulle fylla en landyta motsvarande halva Storbritannien inklusive Irland. Varje år. Skulle vi fortsätta utbyggnaden i samma takt under 50 år, hade vi täckt halva Ryssland med vindkraftverk.

”Kom ihåg”, skriver Matt Ridley, ”att då talar vi bara om nya vindkraftverk och inte om att ersätta energin från fossil elproduktion som idag svarar för 80 procent av energibehovet i världen.”

Vi ska heller inte inbilla oss att det går att göra turbinerna effektivare. Det finns en fysikalisk gräns, Betz lag, och dagens turbiner ligger nära gränsvärdet på 35 procent. Det är den nyckfulla vinden som hela tiden avgör hur mycket energi ett vindkraftverk kan producera.

En vindturbin på 2MW väger ca 250 ton inklusive pylon, hölje, rotor och rotorblad. Förutom glasfiber är stål och cement de viktigaste råmaterialen. För att tillverka ett ton stål går det åt ca ½ ton kol. För att tillverka den cement som används för fundamentet krävs det också kol, runt 25 ton. Totalt handlar det alltså om 150 ton kol per vindkraftverk. Ska vi då bygga 350,000 om året kommer det att kräva 50 miljoner ton kol per år – det motsvarar hälften av hela EU:s årsproduktion.

Hur man än räknar, måste varje tänkande person inse att vindkraften är och förblir en återvändsgränd på energins område. Är det inte hög tid att stänga av infarten och satsa på i ordets egentliga mening hållbar energi? 

En liten saga om vindkraften i Australien

Visserligen tillhör Skeppsgossen seniorerna i jobbet, men det hindrar honom inte från att ibland hemfalla åt sagoläsning. Någon brist på klimatsagor föreligger knappast, så biblioteket omfattar snart lika många volymer som barndomens SAGA. Härom kvällen hittade han en godnattsaga om vindkraft från Australien. Håll tillgodo!

Det var en gång några politiska narrar som bestämde sig för att bygga en massa vindkraftverk för att ge alla människor i Australien gratis elektricitet. Varje vindkraftverk hade en stor turbin högst uppe på ett torn och turbinen drevs av väldigt stora blad som skulle fånga upp vinden.

När det blåste mycket – men inte för mycket – så skulle varje turbin kunna producera 3 miljoner watt som räcker för 300,000 glödlampor eller 3,000 mikrovågsugnar. På det sättet kan man säga att 3,000 hushåll hade elektricitet så att det räckte.

Det låter väl fint och rart och bra på alla sätt. I Australien använder de som bor i landet 21,000 miljoner watt elektricitet i genomsnitt, alltså behövs det 7,000 vindkraftverk för att alla ska bli nöjda.

Men vänta ett tag – vinden blåser ju inte alltid, inte ens i Australien. Duktiga vetenskapsmän har räknat ut att det i genomsnitt blåser bara en tredjedel så mycket. Därför behövs det inte bara 7,000 vindkraftverk utan hela 21,000 stycken.

Om vi nu ställde alla dessa vindkraftverk i en lång rad med en lucka på 300 meter mellan vart och ett (tänk på att de är väldigt stora och behöver mycket plats) så skulle vi få en rad som räckte över hela Australien och halvvägs tillbaka.

Tänk vad fint det skulle bli med rader av vindkraftverk från öster till väster och från norr till söder som levererade gratis elektricitet till alla australiensare.

Några frågor på det?

Till exempel vad kostar ett sånt kalas, för det är väl inte gratis att sätta upp sådana där vindkraftverk? Nej, varje snurra kostar 6 miljoner pund (och nu talar vi australiska pund förstås). Priset för allihop blir alltså 126 miljarder pund.

Kostnaden är dock inte så stor som du tror. Den australiska staten drar in 400 miljarder pund varje år, så den behöver inte låna så mycket pengar för att klara just det här bygget.

Och vad händer när det inte blåser alls? Det har vi inte tid att prata om nu. Nu ska vi alla sova och drömma vackra drömmar om vindkraftverk. 

Narrskeppet har fått konkurrens

Ett modernt narrskepp måste kunna forcera polarisen.

17 miljoner dollar har avsatts till en fyra år lång studie med syfte att ta reda på hur Hudson Bay-området påverkas av klimatförändringarna. Ansvarigt för studien är universitetet i Manitoba, som chartrade det isbrytande forskningsfartyget CCGS Amundsen och skickade ut 40 forskare för att på plats studera läget.

Men det visade sig lättare sagt än gjort när kustbevakningen rekvirerade isbrytaren för en mer angelägen uppgift, nämligen att hjälpa fiskebåtar och underhållsfartyg som fastnat i den ”oförutsedda” isen.

Chefen för expeditionen, dr David Barker, förklarade i en intervju att man stött på fem meter tjocka isflak som var ”mycket mycket tjockare och mycket mycket tyngre än man kunde vänta sig på den latituden vid den här tiden på året”. Och naturligtvis tillade denne klimatclown att detta visar på hur allvarlig den globala uppvärmningen är.

 “Det stod helt klart att isflaken kom från Arktis, det kunde jag se med egna ögon. Lika klart är det att det är klimatförändringarna som orsakat islossningen. Detta är vad klimatförändringarna åstadkommer – de påverkar vår användning av marina resurser och transporter.”

Skeppsgossen har ju tidigare rapporterat om andra Narrskepp som råkat ut för liknande “oförutsedda” ishinder. Exempelvis den australiska expeditionen som fastnade i isen utanför Murmansk, Caitlin-expeditionen som backades upp av självaste prinsen av Wales och måste avbrytas därför att det var kallare vid Nordpolen än man räknat med – och den ryska isbrytaren Akademik Sjokalskij som 2013 fastnade i isen utanför Antarktis med en hel drös av forskare ombord. Då skylldes malören inte på klimatförändringarna utan ”dåligt väder”. 

Al Gore brukar ju också drabbas av ”dåligt väder” när han håller sina beramade konferenser så det verkar som om det inte är så mycket bevänt med hans kontakter med Överste Väderguden som han påstår. Samtidigt ligger snön fullt åkbar i de kaliforniska skidbackarna fast där borde det vara sommarvarmt vid det här laget.  

Västerlandets självmord

När Skeppsgossen nyligen städade sina digitala lådor hittade han en text som skrevs redan 2009 av Jillian Becker, internationellt erkänd expert på terrorism och prisbelönt författarinna. När jag läste igenom den nu, åtta år senare, insåg jag hur klarsynt hon var och hur sannspådd hon blivit. Därför publicerar jag några utdrag ur hennes essä (tyvärr missade jag att notera var den publicerats).    

Över hela västvärlden ägnar sig män och kvinnor i nationella och internationella församlingar åt utplåna sina nationella identiteter. Patriotism är för dem ett absurt begrepp. Varje uttryck för stolthet över det egna landets historia, kultur, traditioner, institutioner och även landets lagar får dem  att känna skam och till och med vrede...

De nationella gränserna mellan Europas länder är snart utplånade. EU planerar för ”regioner” som sträcker sig över de gamla nationalstaternas gränser och styrs av en centralmakt. Själva tanken på en nationalstat betraktas som en anakronism, något fult från en gången tid som man bör skämmas över. Ju starkare och ärorikare de förgångna är, desto mer har man anledning att skämmas. Fyllda av ånger över vad deras förfäder åstadkommit ber de varje utlänning om ursäkt för det förgångna. Den nationella och individuella frihet de upplever är inte värd ett dyft.

EU är ingen demokrati. Representanter väljs till ett Europaparlament som saknar lagstiftande makt. Byråkrater med uppgift att skapa en homogen befolkning av människor med olika historia, språk, traditioner, smak och temperament besitter all makt. Det hela är ett auktoritativt Kafka-slott. EU är redan en polisstat i light-version, på väg mot totalitarism.

Förvisso kommer unionen inte att leva så länge att den kan utvecklas till något lika dåligt som före detta Sovjetunionen, eftersom en muslimsk majoritet med stor sannolikhet kommer att vända utvecklingen i en annan riktning. Det är knappast någon tröst för dem som föredrar det gamla Europa med sina nationalstater, sina många språk, sin korruption och sina politiskt korrekta inskränkningar av friheten. Om ett kalifat skulle upprättas av en muslimsk majoritet, kommer friheten inte bara att begränsas utan att helt förintas och raderas ur historien.

Människor med politiskt korrekta åsikter gillar kanske tanken på ett kalifat, eftersom islam strävar efter att dominera hela världen och kommer att fortsätta sin jihad tills det blir så, och därefter kan drömmen om en världsregering bli verklighet.

Men  var kan resten av oss söka skydd om det inte finns några nationalstater kvar till vilka vi kan ta vår tillflykt?

Korten på bordet eller opportunismen upphöjd till princip

Ett korthus faller vid minsta andetag, men sedan det rasat ihop finns ändå alla korten där. Det är en jämförelse som passar bra in på det som nu hänt med klimatdebatten och dess proselyter. När de inte nått önskad framgång politiskt, kommer de att göra allt för att rädda sitt eget skinn, sin prestige och sina intäkter.

Skeppsgossen kan svårligen tänka sig att exempelvis Johan Rockström ska återgå till att åka runt och ge odlingsråd till landets jordbrukare sedan han nu tagit plats i de gyllene regeringsgemaken som grå eminens i klimatfrågor. Och se på Väder-Pelle som landade så mjukt i den minst lika gyllene försäkringsvärlden.  

Det som fått Skeppsgossen att fundera i de här banorna är en essä av den australienske författaren och satirikern Clive James (bilden). I den diskuterar han vad som hänt och vad som kan komma att hända framöver när Donald Trump sått tvivlets frön till och med hos många politiker. Men i likhet med Skeppsgossen är Clive James inte alltför optimistisk och förväntar sig varken avböner eller åtal för spridande av klimatlögner.

Ta till exempel den amerikanske misantropen Paul Ehrlich som en gång påstod att världen snart skulle göra slut på alla kopparfyndigheter. Han förutspådde också att stora delar av människosläktet skulle dö ut på grund av extrem köld. Senare förutspådde han återigen att detsamma skulle ske men nu på grund av extrem värme. ”Å andra sidan”, skriver Clive James, “har han alltid förutspått massdöd på grund av någonting extremt.”

Som australiensare har ju Clive James nära till det sedan länge mer eller mindre dödförklarade Stora Barriärrevet. Redan 1971 förkunnade en tidning att det skulle vara dött om sex månader. Efter sex månader  hade revet inte dött “men det har varit nära döden alltsedan dess och blivit något av en besynnerligt livskraftig symbol för alla dem som älskar att varna för allehanda klimatkatastrofer”.

”Den mest exalterade av dessa är förre presidenten Barack Obama, som ännu inte sett revet men lovar att göra det när det mår bra igen.” Apropå Obama så minns kanske en och annan att han 2008 sa att om han blev vald till president så skulle haven sluta stiga. Han blev tyvärr vald och det enda positiva under hans presidentperioder är väl att haven inte har stigit sedan dess...

“Det finns alltid en nedräkning till den slutliga katastrofen”, skriver Clive James och jämför med gamla tiders katastroffilmer. “När vetenskapsmän bidragit till dessa manus är klimax något i stil med att Golfströmmen vänds uppochned eller att issjoken i Antarktis lossnar från sina gångjärn eller något annat extremt som kan hända – fast det envisas med att inte hända – förr än vi någonsin kan ana.”

”Därför kan isbjörnen som balanserar på det photoshoppade isflaket fortsätta att balansera och kyltornen som skickar ut ånga kommer alltid att finnas som en bakgrund till tv-rapporterna...”

Många av katastrofnasarna borde höra hemma i ”Gullivers resor”, skriver Clive James. James Hansen är en sådan figur. Han jämförde ju tågen från kolgruvorna med tågen till Auschwitz, vilket fick det att vända sig i magen hos dem han ville imponera på och förpassade honom ut i kulisserna. En annan person som Swift kunnat hitta på om han inte funnits i verkligheten är paleontologen Chris Turney som seglade ut i Antarktis med andra klimatförändringsentusiaster för att ta reda på hur lite is det fanns och fastnade i den. För att nu inte tala om IPCC:s f.d. ordförande Rajendra Pachauri, vilken vore som klippt och skuren för en nyinspelning av Peter Sellers ”Oh, vilket party!” made in Bollywood.

“Den moderna historien efter andra världskrigets slut har visat oss att man inte bör försöka gissa vad som händer med ideologerna när deras fästen faller. Vi trodde att nazisterna skulle fortsätta slåss, i form av varulvar. Det hann emellertid inte gå mer än några dagar innan de enda kvarvarande nazisterna satt vid världens tristaste middagsbord i Argentina... Efter Sovjetunionens sammanbrott å andra sidan, när vi trodde att ingen längre kunde ursäkta den marxistiska kollektivismen, visade det sig i stället att den fick nytt liv. Vissa kritiker gör gällande att hela debatten om de påstådda  klimatförändringarna iscensatts för att skapa en världsregering som kan garantera det som ingen mindre än filantropen Robert Mugabe betecknar som ’klimaträttvisa’... Jag föredrar att skylla det hela på människans medfödda förmåga att upphöja opportunismen till en princip: själva förutsättningen för fascism i alla dess former...”

Hela essän med titeln ”Mass Death Dies Hard”  kommer att publiceras i boken ”Climate Change: The Facts 2017” (Institute of Public Affairs). Mer info på

https://payments.ipa.org.au/cctf/

Vår nygamla Klimatpåve

Al Gore har nu officiellt utnämnt sig själv till Klimatpåve. I en intervju med anledning av att hans nya film “An Inconvenient Sequel” har premiär i juli sade han att Herren “vill att vi ska öppna ögonen och ta ansvar för de moraliska konsekvenserna av våra handlingar”.

“Vad gäller klimatrörelsen finns det människor som säger att Gud styr allt som händer”, sade han. ”Om nu jorden blir varmare så är det kanske Guds mening.”

Men nej, säger Gore, som i likhet med Hasse Alfredssons pastor Jansson har en direktlinje till Gud. ”Gud vill att vi ska ta ansvar för hur vi förvaltar Hans skapelse, och om vi väljer att varje dag förvandla det tunna atmosfärskiktet kring vår jord till en öppen kloak för 110 miljoner ton föroreningar blir det vi som får stå för följderna.”

Det har nu gått 11 år sedan den förra filmen hade premiär. Den gjorde ex-vicepresidenten Gore till miljardär och kostade Västerlandets invånare otroliga summor i form av totalt bortslösade skatter som kunde ha satsats på viktigare områden än de galna teorier om koldioxidens inverkan på klimatet som var huvudtemat.

I filmen förutspådde Gore en massa katastrofer som aldrig inträffat. I stället för att be mänskligheten om ursäkt för alla direkta lögner hade han mage att vid en annan intervju påstå att han ”underskattat” människans roll i den globala uppvärmningen. Han har också jämfört klimatrörelsen med exempelvis kampen för kvinnlig rösträtt och medborgarrättsrörelsen.

”Dessa rörelser har fler likheter än olikheter. Om någon sagt mig, för sju år sen, att 2017 skulle äktenskap mellan personer av samma kön vara tillåtna i alla USA:s 50 stater och accepterade av 2/3 av det amerikanska folket, så skulle jag ha svarat att jag hoppades att det skulle bli så men att det nog var orealistiskt.” 

  

Bottom of Form

“Men det hände. Och orsaken var då liksom tidigare att människor lärde sig se skillnaden på rätt och fel och kom till ett moraliskt riktigt beslut.”

Förra året såg Michael Bastasch på nättidningen Daily Caller om Gores film för att kolla hur hans förutsägelser slagit in. Han kunde konstatera att ingen av dem hade gjort det. Snön på Kilimanjaro skulle t.ex. vara borta “inom ett årtionde”. Det må vara att det kanske inte är fullt lika mycket snö idag som tidigare men de flesta experter är ense om att snötäcket kommer att växa igen.

I filmen sa Al Gore också att värmeböljor skulle bli vanligare under de kommande åren till följd av den ökande mängden koldioxid i atmosfären och att många människor skulle dö på grund av detta. Som vi alla vet har den globala uppvärmningen stannat av sedan över två decennier tillbaka. Inte heller har jorden upplevt fler orkaner och andra stormar sedan filmen kom ut 2006, ett faktum som till och med bekräftats av FN:s klimatpanel. Och isbjörnsstammen är idag livskraftigare än på ett halvsekel. 

Må det räcka med dessa exempel på Al Gores absoluta okunnighet om vad som styr klimatet på vår planet. I det fallet är han lika okunnig som den riktige påven. Det är en stor skam att han släpps fram i media, för att nu inte nämna det skändliga faktum att denne charlatan tilldelades ett Nobelpris tillsammans med IPCC. Skeppsgossen – som ju vid åtskilliga tillfällen deklarerat att han tror på varken gud eller djävulen – önskar innerst inne att vår tids självutnämnde Klimatpåve en dag blir mellanmål åt en eller annan isbjörn.     

USA kan bara ha en president

Nu finns det också Trumpchoklad i USA - 
Skeppsgossen har smakat och gillar den skarpt.

Barack Obama tycks ha svårt att inse att han inte är USA:s president längre och fortsätter att stalka (otroligt ord förresten) sin i hans ögon förhatlige efterträdare. Han smyger fortfarande omkring i Washington för att ta tillvara varje tillfälle att attackera Trump.

När Trump förklarade att Parisöverenskommelsen inte längre gällde för USA:s del måste Obama ha gråtit blod över sin misslyckade kupp.

Sajten Daily Wire var inte sen att meddela följande:

”Vi har just kollat upp USA:s författning och det visade sig att vi hade rätt: Det kan bara finnas en president åt gången. Men Barack Obama, som flyttade ut ur Vita Huset 20 januari för att försvinna i kulissen tror sig nu vara någon sorts skuggpresident och vägrar att lämna rampljuset. Så här skrev han bland annat efter Trumps tillkännagivande: ’De nationer som håller sig till Parisöverenskommelsen blir de som får tllgång till både jobb och industrier. Trots att den nya administrationen föredrar att slå följe med en handfull nationer som förkastar framtiden är jag säker på att våra stater, storstäder och företag kommer att ta täten med än större kraft.’”

Naturligtvis sade han inget om att han undertecknade överenskommelsen utan kongressens godkännande, vilket bara det var ett utslag av extraordinärt  maktmissbruk. Och när Trump insåg att den här överenskommelsen var alltför dyrbar (över 1 miljard dollar av skattebetalarnas pengar)  i förhållande till utdelningen (2/10 av en grad Celsius i minskning av den globala temperaturen år 2100) uttalade sig Obama som om han fortfarande var president.       

Donald Trump har haft endast 150 dagar på sig som president och ändå uträttat mycket trots hårt motstånd från byråkratin. Obama lämnade efter sig ett sönderfallande sjukvårdssystem på väg att implodera med 9,334,590,089, 060,56 dollar i nya skulder, ett Mellanöstern i kaos, ett ISIS som är starkare än någonsin och en gräns som är så grovmaskig att vissa amerikanska städer nu översvämmas av illegala...

Det bör ju inte ha kommit som någon överraskning att republikaner och demokrater har olika uppfattningar – det märkliga är att Obama inbillar sig att människor är intresserade av hans uppfattning i klimatfrågan. ”Obama var en av de värsta i världen att fatta beslut som gränsade till lagbrott...” heter det i en kommentar. ”Därför väger hans kritik av den sittande presidentens på alla punkter konstitutionella beslut ganska lätt.”

Trumps triumf

Efter Donald Trumps tillkännagivande att USA drar sig ur Parisöverenskommelsen har det varit ett helsikes kacklande bland narrarna här ombord på Narrskeppet. Och inte att undra på det – efter veckor av spekulationer om han verkligen skulle våga infria ett av sina viktigaste vallöften, ryckte han med några väl valda ord mattan undan fötterna på alla världens klimatjönsar.

Jordens undergång ryckte med en gång hundra år närmare, tv-kommentatorer ifrågasatte Trumps mentala hälsa, John Kerry som var med om att formulera avtalet påstod att de amerikanska barnen nu skulle drabbas av astma och Al Gore skrev att beslutet gick helt emot det amerikanska folkets vilja (han har naturligtvis glömt att det var det amerikanska folket som valde Donald Trump till president och att detta var ett av hans vallöften). Den egotrippade Elon Musk förklarade att han inte längre ville vara med i det klimatråd eller vad det nu är som Obama inrättade – som om någon skulle sörja över detta beslut.

Som alla läsare av denna och andra klimatbloggar är väl medvetna om finns det inga empiriska och ovedersägliga bevis för att koldioxiden har någon inverkan på jordens medeltemperatur eller klimatvariationer.

Flera anständiga forskare har också visat att CO2-nivåerna i atmosfären skulle fortsätta att öka även om USA helt upphörde med användningen av fossila bränslen. Kina och Indien – som ju skrivit på avtalet och är de nationer som smutsar ner allra mest – fortsätter att bygga massor av kolkraftverk, plus att de finansierar och bygger tjogtals i Afrika och Asien. Om alla länder i världen upphörde med all koleldning till år 2100 skulle det innebära en temperatursänkning på 0,2⁰C jämfört med om vi fortsatte att elda fossila bränslen som idag.

Att också de fattiga nationerna skrev på överenskommelsen brukar vara ett argument i debatten. Javisst, därför att de inte alls förbinder sig att minska sin koleldning och sina utsläpp av växthusgaser. Dessutom är de lovade 100 miljarder om året i kontanter och gratis tillgång till modern energiteknik av de rika länderna. Vem säger nej till ett sådant erbjudande?

Det är för övrigt inte bara fattiga länder som kan tjäna storkovan på Parisöverenskommelsen. I en artikel skriver bloggaren Paul Driessen att “ledande experter” säger att vi måste införa en global kolskatt på 4 triljoner dollar om året för att undgå en klimatkatastrof. Fram till år 2030 måste vi också satsa 6,5 triljoner dollar om året för att bekosta en allmän övergång till förnybar energi. ”Det är en riktig guldgruva för banker, byråkrater och snikna företagsledare", konstaterar Driessen.

Vem som ska stå för fiolerna sägs det förstås inget om. Klimatnarrarna lever ju fortfarande i den föreställningen att deras pengar växer på trän medan sanningen är att de grävs upp ur skattebetalarnas allt tommare fickor.

Det finns sammanställningar som visar att om USA inte klivit av Parisöverenskommelsen så skulle det ha inneburit en ökning av elpriserna i landet motsvarande 30,000 dollar per familj under det närmaste årtiondet. Var skulle genomsnittsfamiljen hitta de pengarna?

Det är mot bland annat denna bakgrund vi bör se Donald Trumps modiga utspel. Han står fast vid att nu måste det amerikanska folket få möjlighet att bygga upp landet igen och har som alla nationalistiskt sinnade statschefer börjat jämföras med ingen mindre än gamle Adolf Hitler (jämför den svenska vänsterns smutskastning av Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna). Lyckligtvis ser det ut som om om det folkliga stödet är starkt nog för att Trump ska orka fortsätta på den inslagna vägen.