Världskommunism i repris

Skeppsgossen har läst en mycket intressant artikel av den sydafrikanske kolumnisten Ivo Vegter. Den handlar om en nyligen bildad finsk tankesmedja som heter BIOS Research Unit och leds av professor Paavo Järvensivu. Då jag misstänker att det är ytterst få svenskar som läser Vegters analyser, har jag tagit mig friheten att återge delar av redogörelsen för BIOS och vad den står för – med en och annan personlig kommentar. Hela artikeln i original kan du läsa på https://www.dailymaverick.co.za

Orsaken till att BIOS uppmärksammats är att professor Paavo Järvensivu & Co. fått i uppdrag att ge FN råd om hur organisationen ska kunna ”omvandla” den globala ekonomin så att den blir mer ”rättvis”. För att den ska bli det krävs bl.a. att vi kollektiviserar ekonomin och inskränker den ekonomiska friheten samt att staten ger oss garanterade, statligt finansierade och enkla arbeten så att vi inte fortsätter att förstöra miljön. Kostnaderna för denna socialistiska utopi ska enligt BIOS betalas med magiska monopolpengar.

FN-rapporten om den hållbara globala ekonomins utveckling läggs fram nästa år. Ett av kapitlen i den har författats av fem BIOS-medlemmar och publicerats redan nu. I det kan vi läsa att den billiga energin sjunger på sista versen – det har förstås med ”peak oil” att göra, ett begrepp som fortfarande lever kvar i vissa forskarkretsar trots att världen numera flödar över av olja och kommer att göra så inom all överskådlig framtid.

Men om man inte låtsas om det och förtiger fakta kan man ju knalla på i ullstrumporna och hoppas att någon dum jävel inte hör golvknarret.  

BIOS-narrarna hävdar också att vårt energiutnyttjande har tänjt på kapaciteten hos jordens ekosystem i så hög grad att vi inte längre kan ta hand om avfallet (underförstått sugrören av plast). Traditionella ekonomiska teorier gäller inte längre, därför måste vi bort från exempelvis marknadskapitalismen.

De lärda inom BIOS vill ersätta globalisering med lokalisering, begränsa den internationella handeln, ersätta privat företagande med stark statlig kontroll över produktionen och begränsa all ekonomisk produktion som inte överensstämmer med deras uppfattning om resurser, energi och ekosystem.

”I rika länder kommer invånarna att få mindre köpkraft än de har idag, samtidigt som tillgångarna fördelas jämnare. Invånarna i alla länder kommer genom statens försorg att få tillgång till meningsfulla arbeten och de kan se fram emot en önskvärd kollektiv framtid.”

Känns resonemanget igen – en kollektivistisk, centraliserad och statligt styrd ekonomi… FN har i klartext som mål att inte bara skydda en påstått hotad miljö utan också att styra den globala ekonomin mot socialism à la Sovjetunionen, Kuba, DDR och nu senast Venezuela. ”Marknader kan inte existera utan politiska regelverk... de kräver aktiv politisk styrning”, heter det.

Skeppsgossen tar sig för pannan när han läser detta och hör ekona av både stöveltramp och koncentrationsläger.    

“Problemet med socialism”, sa en gång den kloka Järnladyn Margaret Thatcher, “är att man oundvikligen gör slut på andras pengar”. Det har fått dagens rödgröna socialister att hylla vad som kallas “den magiska penning-teorin” (Modern Monetary Theory, MMT). Enligt den kan stater som trycker sina egna sedlar aldrig få slut på dem. Det innebär att deras ekonomi kan gå med underskott i all oändlighet... Det är ju fullkomligt absurt. I så fall skulle ju staten kunna ge oss allt vi medborgare vill ha och göra oss alla till mångmiljonärer utan att vi behövde lyfta ett finger. Eller tvinga oss att utföra arbeten som staten anser nödvändiga – som att fylla sandsäckar för resten av våra liv så att vi kan skydda oss mot stigande världshav kanske.

Har BIOS-narrarna så professorer de än är aldrig hört talas om hyperinflation? Skeppsgossen minns sitt frimärksalbum med tyska frimärken i valörer på en miljon D-mark. Strålande tider, härliga tider som Thor Modéen uttryckte saken.  

Enligt BIOS ser vi idag en ökande ojämlikhet, ökande  arbetslöshet, långsam ekonomisk tillväxt och stigande skuldsättning. I likhet med många socialistiska ”tänkare” bortser de från rader av påvisbara förbättringar för människorna världen över – ökad livslängd, minskad fattigdom, större tillgång till livsmedel, färre utbrott av hungersnöd, längre fritid etc. Och i likhet med alla rödgröna inser de inte att allt det goda världen upplever är resultatet av ekonomisk frihet och inte av statlig kontroll. Det begriper de flesta av oss och det förklarar vår misstänksamhet mot ökad statlig inblandning i vår vardag.  

Den rapport som Järvensivu & Co. lagt fram innehåller också rader av nattståndna förslag som att vi ska gå mer och cykla mer, satsa mer på lokal odling och minska de internationella transporterna av livsmedel. Det verkar ibland som om dessa finska forskare befinner sig i ett pörte i vildmarken – alla sådana förslag har vi ju sett, hört och läst i flera decennier.

 

Deadwood på 1890-talet

Är det för övrigt önskvärt att vi vrider tillbaka klockan? Livet var långt ifrån idylliskt innan vi fick moderna transportmedel som var tillgängliga för alla. Visst är det tjusigt att göra en stadsrundtur med häst och vagn – men om alla transporter skedde med häst och vagn skulle våra gator snart vara oframkomliga på grund av ”hästpäronen”. Och nog verkar det väl romantiskt med lokal livsmedelsproduktion ända tills skörden uteblir på grund av missväxt – då får lokalbefolkningen vackert svälta och hoppas på att nästa års skörd ska bli rikligare.

Genom att tvinga på mänskligheten minskad energiförbrukning och minskad resursanvändning driver BIOS-narrarna ut miljarder människor i ett socialistiskt träsk. De hoppas att vi vanliga människor ska underkasta oss statliga byråkrater som tar råd av välbetalda forskare och teknokrater utan ens rudimentära kunskaper i samhällsekonomi. Hur har det fungerat i historien eller nu senast i Venezuela?

Tyvärr ligger BIOS’ planer för framtiden helt i linje med den pånyttfödda socialism som karakteriserar dagens FN, EU och till och med påvestolen. Visserligen uppträder den nu förklädd till vad svenske kommunisten Jonas Sjöstedt kallar “demokratisk socialism”, en paradox som vi inte hittar någonstans på jorden eller i hela universum. Att demokrati och socialism är helt oförenliga begrepp insåg både Marx och Engels och deras proselyter Lenin och Hitler för att bara nämna ett par exempel.

 

Ivo Vegter

   

Den tragiska historien om växthuseffekten

Alltfler seriösa klimatforskare forskare anser att växthuseffekten är en myt, men många vågar inte erkänna det på grund av risken att förlora sin position, sitt rykte och sina anslag. Vi bör också vara medvetna om att påståendena om att CO2 skulle styra klimatet inte går längre tillbaka i historien än till 1980-talet. Före det betraktades teorin som “förkastad” också i officiella sammanhang.

Redan 1951 skrev den engelske klimatologen C.E.P. Brooks: ”... under de senaste 7 000 åren har det påvisats stora temperaturfluktuationer utan människans inflytande, och det tycks inte finnas något skäl att betrakta den nuvarande temperaturökningen som något annat än en tillfällighet. Därför ägnas i fortsättningen inte mer utrymme åt denna teori.”

Egentligen var det först 1988 som världen fick höra om den nu allmänt  så fruktade “växthuseffekten”. Den som dammade av det gamla begreppet var James Hansen vid NASA. Trots att både ryska och italienska forskare hävdat att teorin inte stämmer, har den levt kvar till stor del tack vare Hansen och Al Gore - och fortsätter tyvärr att göra det.

Går vi vidare i historien dyker en viss Spencer R. Weart vid Center for the History of Physics of the American Institute of Physics upp i debatten. Hans namn väger tungt och han stödjer Hansens teorier om utvecklingen på Mars och Venus. Han skrev bl.a. att växthuseffekten förvandlat Venus till en bakugn medan bristen på atmosfär gjort Mars till ett frysrum. Han ansåg att det som hänt på de båda planeterna utgjorde tydliga bevis för att klimatavvikelser snabbt kan börja skena.

Tidningar som New York Times och The Independent var kvicka med att förmedla Wearts teser. Man letade till och med upp den gamle franske matematikern Jean Baptiste Fourier som ansåg att jorden var mycket varmare än den borde vara med tanke på avståndet till solen...

Det fanns dock också kritiska röster. Professor Takeda Kunihiko i Japan summerade: “Utsläppen av CO2 har absolut ingen betydelse – det vet varje forskare men att säga det ger inga forskningsmedel".

En annan kritiker, den kanadensiske rymdforskaren Joseph E. Postma,  har sagt att faktorer som grupptänkande och okunskap bidragit till att hålla teorin om växthusgaserna aktuell så länge – ”när det vid en närmare granskning bokstavligt talat inte handlar om annat än jorden-är-platt-fysik”.

På 1970-talet spreds katastrofvetenskapen över hela världen, inspirerad av Immanuel Velikovsky. Hansen var lärjunge till denne Velikovsky och förutsåg att vi skulle få uppleva en snar istid på jorden – men då sade han ingenting om att CO2 skulle driva klimatet.

Sedan kom Carl Sagan som blev tv-kändis och talade om en “skenande växthuseffekt” på Venus på grund av koldioxiden. Hansen var kvick att hugga på betet och ersatte frysboxen med en tryckkokare.  

När innehållet av CO2 i atmosfären började öka gjorde charlatanerna gällande att det fanns ett samband mellan denna ökning och stigande globala temperaturer. Nu vet vi att temperaturhöjningen under de senaste 100 åren är knappt en grad trots att halten CO2 ökade påtagligt i slutet på 1900-talet.

Historien om klimatförändringarna är en brokig väv, där obevisade eller motbevisade teorier utgör varpen och en massa narrar fått härja fritt med designen. Resultatet har blivit framväxten av en storindustri som vi troligen aldrig kan påverka så länge miljarder rullar in så gott som varenda dag tack vare alla myter och lögner. 

https://principia-scientific.org/r-i-p-greenhouse-gas-theory-1980-2018/

Konsensus - ett ovetenskapligt begrepp

Följande text av författaren och läkaren Michael Crichton är lika aktuell idag som när den skrevs 2008.  Den är hämtad ur en längre artikel och Skeppsgossen återger den in extenso (i översättning): 

“Jag vill göra en paus här och tala om begreppet koncensus och framväxten av vad som kallats konsensusvetenskap. Jag anser att accepterandet av konsensusbegreppet inom vetenskapen är extremt skadligt och borde stoppas omedelbart. Historiskt har påståendena om konsensus varit en bekväm undanflykt för skojare; ett sätt att undvika debatt genom att påstå att saken redan är klar. Varje gång du hör begreppet vetenskaplig konsensus användas, bör du kolla i din plånbok att den inte har blivit tunnare.

Låt oss en gång för alla slå fast att inom vetenskapen finns ingen konsensus. Konsensus hör politiken till. Inom vetenskapen räcker det med att en enda forskare har rätt, vilket innebär at t han eller hon kan lägga fram  resultat som kan verifieras. Inom vetenskapen är konsensus irrelevant. Det som är relevant är att resultaten kan reproduceras. Historiens största forskare är stora just därför att de bröt mot konsensus.

Det finns inget som heter vetenskaplig konsensus. Om man kan tala om konsensus är det inte vetenskap. Om det är vetenskap finns ingen konsensus. Punkt och slut.

Dessutom vill jag påminna dig om att vi inte har någon anledning att vara stolta över den konsensus som rått på vissa områden i historien. Här är några exempel.

Under tidigare århundraden var barnsängsfeber en av de stora dödsorsakerna bland kvinnor. En kvinna av sex dog i barnsängsfeber.  År 1795 skrev Alexander Gordon i Aberdeen att febern orsakades av en infektion och att han skulle kunna bota den. Konsensus sade nej. År 1843  påstod Oliver Wendell Holmes att barnsängsfeber var smittsam och lade fram övertygande bevis för detta. År 1849 demonstrerade Semmelweiss att hygieniska åtgärder så gott som helt eliminerat den här sortens feber på de sjukhus som han hade ansvaret för. Konsensus sade att han var jude, förkastade hans rön och avsatte honom. Faktum är att det inte fanns någon enighet om barnsängsfeber förrän i början på 1900-talet. Det tog alltså 125 år innan man drog de rätta slutsatserna trots att framstående ”skeptiker” över hela världen tidigt hade lagt fram övertygande bevis och trots att kvinnor fortsatte att dö av den.

Det finns många andra exempel. I 1920-talets Amerika dog tiotusentals människor, de flesta fattiga, i en bristsjukdom som heter pellagra. Forskarna var överens om att det handlade om en infektionssjukdom  och det gällde att hitta ”pellagrabacillen”.  Regeringen vände sig till en briljant ung forskare som hette Joseph Goldberger. Han kom fram till att kosten var en avgörande faktor. Konsensus talade dock fortfarande om baciller och Goldberger visade att han kunde framkalla sjukdomen med hjälp av kosten. Han demonstrerade att det inte rörde sig om någon infektion genom att ge sig själv och en assistent injektioner med blod från en pellagrapatient. Frivilliga torkade sig om näsorna med näsdukar som använts av pellagrapatienter och svalde kapslar med hudavskrap i vad som kallades ”Goldbergers snuskpartyn”. Ingen av de frivilliga ådrog sig pellagra. Konsensus höll emellertid envist fast vid sin ståndpunkt. Dessutom ville de styrande i de amerikanska Sydstaterna inte erkänna att dålig kost kunde vara orsaken eftersom det skulle kräva en rad kostsamma sociala reformer. Man fortsatte att förneka Goldbergers bevis ända in på 1920-talet.

Så gott som varje skolelev har noterat att Sydamerika och Afrika är ett par stora pusselbitar som passar som hand i handske på kartan. 1912 hävdade Alfred Wegener att de båda kontinenterna en gång hängt ihop. I över 50 år hånade många av världens främsta geologer hans teori om kontinentaldriften. Först 1961 blev den accepterad då man upptäckte att havsbottnarna faktiskt rörde sig. Det dröjde alltså 50 år för konsensus att acceptera det uppenbara.

Ska vi gå vidare? Exemplen kan mångfaldigas. Edward Jenner och smittkopporna, Louis Pasteur och bakteriologin, sackarin, margarin, fibrer och tarmcancer, hormonterapi... listan över konsensusfel kan göras hur lång som helst.

Till slut vill jag påminna om i vilka sammanhang konsensusbegreppet  plockas fram. Det sker endast i sådana fall där forskningen inte är tillräckligt välgrundad. Ingen talar om att konsensus föreligger i t.ex. E=mc2.  Ingen använder begreppet då man säger att solen befinner sig på 149,6 miljoner kilometers avstånd från jorden...”  

Idag får vi titt som tätt höra av politikerna att det råder konsensus bland forskarna vad gäller klimatförändringarna, att det är vi människor som höjer temperaturen på jorden och att vi bara har si och så många år på oss att rädda vår planet. Tro dem inte, de är bara ute efter din plånbok - och än värre, efter din frihet!